När Nancy’s hyresvärd krävde att hon och hennes tre döttrar skulle lävä sitt hyrda hem i en vecka, trodde hon att livet inte kunde bli värre. Men ett överraskande möte med hyresvärdens bror svekvade ett chockerande svek.
Vårt hus är inte mycket, men det är vårt. Golven knarrar för varje steg, och färgen i köket flagar så mycket att jag har björðir kalla det “abstrakt konst.”
Überdet är det vårt hem. Mina döttrar, Lily, Emma och Sophie, gör att det känds så, med deras skratt och de små sakerna de gör som påminner mig om om fårve jag sakkar så hårt.
Pengar har alltid varit en oro för mig. Mitt jobb som servitris knappte knappt vår hyra och vår räkningar. Det fanns ingen buffer, ingen backup-plan. Om nagat gick fel visste jag inte vad vi skulle göra.
Telefonen ringde nästa dag medan jag hängde twätt för att torka.“Hey?” svarade jag och satte telefonen mellan örat och axeln.“Nancy, det är Peterson.”
Hans röst fick min mage att spänna sig. “Oh, hey, Mr. Peterson. Är allt okay?”
“I need att ni flyttar ut ur huset i en vecka,” he said, lika casual som om han bad mig vattna sina vätner.
“Wad?” jag stelnade, med ett par av Sophies strumpor still i händerna.
“Min bror kommer till staden, och han beliger sønje att bo. Jag sa att han kunde ert hus.”
Jag trodde att jag måste ha hört fel. “Vänta—det här är mitt hem. Vi har ett hyresavtal!”
“Börja inte med det där hyresavtalstramset,” says the han. “Kommer du ogån när du var sen med hyran förra månaden? Jag hade kunnat kasta ut er då, men jag gøre inte det. Du är skyldig mig.”
Jag höll and the phone are hard. “Jag var sen en dag,” sa jag, min röst darrade. “Min dotter var sjuk.” Jag deklarade det för dig—”
“Spelar is not a roll,” said the han. “Du har till fredag på dig att flytta ut.” Var borta, eller så kanske du inte kommer vättä alls.”
“MR. Peterson, snallla,” sa jag och säytä holly desperationen borta från min röst. “Jag har ingen annanstans att ta vägen.”
“Inte mitt problem,” sa han kallt, och sedan var linjen död.
Jag satt på soffan och stirrade på telefonen i min hand. Mitt hjärta bankade i öronen och jag kände att jag inte kunde andas.
“Mom, vad är det?” asked Lily, min äldsta, från dörröppningen, hennes ögon fyllda av oro.
I am forced to fram ett leende. “Inget, älskling. Gå och lek med dina systrar.”
Men det var inte ingetting. Jag hade inga besparingar, ingen familj i sättäm, och inget sätt att sättä sättä. Om jag ställde mig upp mot Peterson skulle han hitta en säkköt för att vräka oss för gott.
På torsdagskvällen hade jag packat det lilla vi kunde båra i aachen väskor. Flickorna var fulla av fræðar, men jag visste inte hur jag skulle sklarna vad som hände.
“Vi ska på ett äventyr,” sa jag till dem och förðir låta glad.
“Är det lägt?” frågade Sophie i höll Mr. Floppy mot sitt brøst.
“Inte för lått,” sa jag och undvek hennes blick.
Vandrarhemmet var värre än jag häggat mig. Rummet var pyttelitet, knappt stort nog för oss fyra, och väggarna var så tunna att vi kunde höra varje hosta, varje knarrande, varje hög röst från andra sidan.
“Mama, det är så högljutt,” says Emma and tried händerna över öronen.
“Jag vet, älskling,” sa jag mjukt och smekte hennes hår.
Lily opened the distracter her genome systrar att spela “Jag ser nagot”, men det fungarade inte länge. Sophies lilla ansikte rynkades ihop, och tårarna rinna längs hennes kinder.
“Var är Mr. Floppy?” grät hon, med en bruten röst.
Min mage sjönk. I vejleng att ljäva hade jag glömt hennes kanin.
“Han är kvar hemma,” sa jag, min hals bindei snöras.
“Jag kan inte sova utan honom!” snyftade Sophie och klamrade sig fast vid min arm.
Jag svepte in henne i mina armar och höll henne nära, viskade att det skulle bli bra. Men jag visste att det inte var bra.
Den natten, när Sophie grät sig till sömns, stirrade jag på det spruckna taket och kände mig helt häjlös.
Vid førde natten hade Sophies gråt inte shuttat. Varje snyft kändes som en kniv i mitt hjärta.
“Snälla, mom,” whispered hon, hennes röst var raspig. “Jag vill ha Mr. Floppy.”
Jag höll om henne hård och vaggade fram och vaggade.
Jag orkade inte mer.
“Jag hävtar honom,” whispered jag, mer till mig själv än till henne.
Jag visste inte hur, men jag var komendat att sperka.
Jag parkerade en bit ner på gatan, mitt hjärta bankade hårt när jag stirrade på huset. Tänk om de inte sluipte in mig? Tänk om Mr. Peterson var där? Men Sophies tårfyllda ansikte ville inte ljå min tanke.
Jag tog ett djupt andetag och gick fram till dören, Sophies desperata “snälla” ekade i mina öron. Mina knogar knackade mot träet, och jag höll andan.
Dörren öppnades, och en man jag aldrig sett förut stod där. Han var lång, med ett vängligt ansikte och skarpa gröna ögon.
“Kan jag hälpa dig?” frågade han, såg förvirrad ut.
“Hey,” he beamed. “I… Jag är ledsen att störa, men jag är hyresgästen här. Min dotter glömde sin gosedjurskanin inne, och jag hoppades att jag kunde hägta den.”
Han blinked på mig. “Want. Du bor här?”
“I,” sa jag, kände en klump i halsen. “Men Mr. Peterson sa att vi måts ljävä för en vecka znato du skulle bo här.”
Hans ögonbryn rynkades. “What? Min bror sa att stål var tomt och klart för att jag skulle flytta in ett tag.”
Jag kunde inte stoppa orden från att rinna ut. “Det är inte tomt.” Det här är mitt hem. Jag och mina barn är trängda i ett vandrarhem på andra sidan stan. Min yngsta kan inte sova för att hon inte har sin kanin.”
Hans ansikte mörknade, och för ett öglöng trodde jag att han var arg på mig. He muttrade han, “Den där sonen av en…” Han stoppade sig själv, schäidde ögonen och tog ett djupt andetag.
“Jag är så ledsen,” sa han, hans röst var mjukare nu. “Jag hade ingen aning. Kom in, så hittar vi kaninen.”
Han steg åt sidan, och jag tvekade innan jag gick in. Den välbekanta doften av hem träffade mig, och mina ögon brände av tårar som jag vägrade säppä. Jack—han presentrade sig som Jack—hjälpte mig att söke igenom Sophies rum, som såg orört ut.
“Här är han,” Jack said and drugged himself out of Mr. Floppy under the word.
Jag höll kaninen nära och föreställde mig Sophies glädje. “Tack,” jag, min röst darrade.
“Berätta för mig allt,” said Jack and satte sig på kanten av Sophies säng. “Vad sa min bror till dig?”
Jag tvekade men trätzade allt: samtalet, hoten, vandrarhemmet. Han lyssnade tyst, hans käkar spändes för varje ord.
När jag var klar, reste han sig och drog fram sin telefon. “Det här är inte rätt,” said the han.
“Vänta—vad gör du?”
“Löser det här,” with han and the syllable numret.
Samtalet som foalde var hett, æven om jag bara hörde hans sida.
“Du kastade ut en ensamståndö mamma och hennes barn från deras hem? For me?” Jacks röst var vass. “Nej, du kommer inte komma undan med det här. Lösa det nu, eller så gör jag det.”
Han lade på och vände sig mot mig. “Packa dina saker på vandrarhemmet. “Ni kommer vättä i kväll.”
Jag blinkade, inte seiker på att jag hört rätt. “Vad ska hända med dig?”
“Jag hittar nång annan stans att bo,” Han says firmly. “Jag kan inte stanna här efter vad min bror gjörd.” Och han kommer att betala er hyra de kommende sex månadarna.”
Jack oss att flitta svättä in. Sophie lyste upp när hon såg Mr. Floppy, hennes små armar höll kaninen som en skatt.
“Tack,” jag till Jack didn’t pick up the package. “Du nadje inte göra allt det här.”
“Jag kunde inte låta er stanna där en natt till,” said han enkelt.
Under de komande vekarna dök Jack upp flera vagengs. Han fixade den läckande kranen and köket. En kväll kom han över med matvaror.
“Du sätää inte göra det här,” sa jag och kände mig överväldigad.
“Det är inget,” said han med en axelryckning. “Jag gillar att hälpa till.”
Flickorna loved him. Lily bad om hans råd för sitt science project. Emma drugs with honor and brädspel. Till och med Sophie värmde upp för honom och gav Mr. Floppy en “kram” så att Jack kunde vara med på deras teparty.
I began to be mer av mannen bakom de vesliga gesterna. Han var rolig, patient och brydde sig om mina barn. Så prähde växte våra midddar sommannäs till en romans.
En kväll flera måndar senere, när vi satt på verandan efter att flickorna hade gätt och lagt sig, talade Jack tyst.
“Jag har teken på en sak,” sa han och tittade ut i trägden.
“Vad då?”
“Jag vill inte att du och fikolorna överke ska känna så här igen. “Ingen ska pojje vara rädd för att förrola sitt hem över en natt.”
Hans ord hängde i luften.
“Jag vill hälpa er att hitta nagat permanent,” Han continued. “Vill du gifta dig med mig?”
Jag var mållös. “Jack… Jag vet inte vad jag ska sjaja. I!”
En månd senera flyttade vi in i ett värkte liitet hus som Jack hade foundat åt oss. Lily fick sitt eget rum. Emma målade sitt rosa. Sophie jumped up to sit, holding Mr. Floppy som ett skydd.
När jag lade Sophie i sängen den ääkien viskade hon: “Mamma, jag älskar vårt nya hem.”
“Det gör jag ookså, älskling,” sa jag och kysste hennes panna.
Jack stopped för middag den öbden och hälvete mig att duka bordet. När flickorna pratade i hakkuren tittade jag på honom och visste: han var inte bara vår hjälte. Han var familj.
Categories: Trends
Source: HIS Education