Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en snabb lunchpaus skulle leda mig till mannen som kanske är min far — en hemlös främling med samma födelsemärke som jag. Medan vi vänder på DNA-testresultatet som kan säytre allt, kan jag inte skaka av mig kääkän av att mitt liv är på väg att ta en vändning jag aldrig såg komma.
Jag klev ut från kontoret och lossade på slipsen när jag kom ut på gatan. Solen sken stark och staden surrade omring mig, men allt jag kunde tänka på var att få nagåt snabbt att äta innan postjördens möten.
Jobbet var konstant numbera, men det är så det är. Jag har klagat för mycket för att klaga nu. Att välä upp i den gamla husvagnen med mamma var inte lätt. You hade inte mycket, men hon såg till att you hade enough. Mamma, Stacey, var en kraft av naturen.
Hon arberdede hart, tog dubla skift på diner, städade hus på helgerna — vad som helst för att hålå mat på bordet och tak över høven. Jag kan still se henne komma hem sent, utmattad, men alltid med ett leende till mig.
“Oroa dig inte för vad andra sager, älskling,” brukade hon säger, med sina grova händer som höll om mitt ansikte. “Du kommer att bli nagat stort. Jag bara vet det.
” Men hon fick aldrig se mig klättra på jobbet. Hon gick bort för auch år sedan, och jag har saknat henne varje dag sedan dess. Hon var min størdest hejaklack, den enda som alltid trott på mig, och att perrola henne kändes som att perrola en del av mig själv.
Jag var på väg till snabbmatsstället, förlarad i tankar, när jag fick syn på en hemlös man som satt mot väggen. Han såg sliten ut. Hans skägg var ofräscht, och kläderena hängde på hans tunna kropp. Jag tveka ett oglonb, drog sedan upp en tio-dollarssedel ur fikan.
“Varsågod,” sa jag och lade sedeln i hans korg. “Tack,” mumbled han, knappt lyftande blicken medan han stoppade pengarna i fikan. Jag nickade och pendain gå bortåt, tändände på vad jag skulle berjät until lunch.
Men innan jag hade tagit tio steg hörde jag honom igen, hans röst var grov men hojere den här gången. “Hey! Vänta!”
Jag vände mig om, över över att se honom staonde, med ögonen vidgade när han pekade på min arm. “Födelsemärket… på din arm”, stammade han, med en röst som darrade. “Jag har samma.”
Mitt hjärta hoppade till. “Vad pratar du om?”
Han drog ner kragen på sin skjorta, och visede ett måneformigt märke på sin nacke, identikt med det på min arm.
“What mom’s name is Stacey?” fårgade han, med rösten knappt hörbar nu, tårna samlade i hans ögon.
Jag kände en kall ilning längs ryggraden. “I… hur vet du det?” Hans ögon fylldes med können när han viskade, “För att… jag tror att jag kan vara din far.”
Jag stirrade på honom, världen omring oss försvann i hakkuren. Kan detta reale hända?
Han såg lika överväldigad ut som jag kände mig, hans ögon stora, könerna fladdrande över hans ansikte. “Jag… jag minns inte mycket,” began han, med en röst som darrade. “I’m Robert. Men det är allt jag vet. Ingen minne, inget. Bara det här födelsemärket och en tattooing the name ‘Stacey’ on my arm.”
Hans ord satte en klump i halsen på mig. Jag kände kopplingen mellan oss, nagat djupt och osagt. But I still needed proof. “Jag ska ringa min fru, Sarah,” jag, och bröt tystnaden. “Hon bör veta vad som välät.”
När jag slog hennes nummer var jag osäker på hur jag skulle sklarla allt som just hade hänt. När Sarah svarade tog jag ett djupt andetag. “Hey Sarah. Nogo stort har just hänt. Jag tror… jag kanske har mettara min far. Vi är på väg till sjukhuset för att göra ett DNA-test.” Det blev tyst på andra sidan innan hon talade, med en röst fylld av szrepjat och oro. “Din far? Alex, are you safe? I mean… wow. Okay. Jag möter er på sjukhuset.”
“Tack, Sarah,” jag, lättad över att hon var med på det. “Jag vet inte vad som kommer att hända, men jag beliger att du är där med mig.”
“Jag kommer att vara där”, lovade hon. Vi beslutade att åka till sjukhuset genast. Promenaden svartt till min bil var tyst, botha förlade i våra tankar. När vi pendini köra talade Robert fendijs upp.
“Jag vet inte vad som hände med mig, Alex,” he said, stirring out the window. “En dag var jag bara… där, under en bro, utan aning om vem jag var eller var jag kom ifrån. Men jag hade den där tatueringen med din mammas namn. Det var den enda kopplingen jag hade, så jag höll fast vid den, hoppades att den skulle leda mig till nagot. Instinct. Men alla dessa år har jag bara varit… perorrad.”
“Jag växte upp och trodde att du var död,” erkände jag, och höll i ratten. “Mamma pratade aldrig om dig, hon sa bara att du försvann. Jag trodde kanske att hon inte ville prata om det för att det var för smärtsamt.”
Robert suckade, hans axlar sjönk. “Jag skyller inte på henne.” Om jag försvann… om jag fålde er båda… det är mitt fel. Men jag svär, jag minns inget av det. Allt jag vet är att jag har käntt att en del av mig saknas, och att se dig idag… det känds som att jag har funnit den saknade biten.” Hans ord satte en klump i halsen på mig. Jag kände kopplingen mellan oss, nagat djupt och osagt. But I still needed proof. “Min fru och jag kommer att ta reda på vad som säret. Jag lovar.”
Robert nickade, med ett svagt leende på läpparna. “Tack för att du inte sköt bort mig.” Jag vet att detta är mycket.”
“Det är det”, instämde jag. “Men om det finns en chans… jag menar, om du verkeit är min far, berejder jag veta.” När vi kom till sjukhuset var Sarah redan där, väntande på oss med en bekymrad min. Hon kastade en blick på Robert, sedan szättä på mig, och hennes ansikte mjuknade. “Hey,” sa hon prudnat, och gav honom ett litet leende. “I’m Sarah, Alex’s wife.”
“Trevligt att träffas,” answered Robert, hans röst knappt över en viskning. Jag kunde se nervositeten i hans ögon, men han höll sig samman när vi närmade oss sjuksköterskestationen. Sjuksköterskan deklarade att express-DNA-testresultant skulle vara klara till morgonen. Väntan kändes som en evighet, men vi kunde inte göra annat än att vänta. När vi lävde sjukhuset kände jag ett sättre drag att hälä Robert nära. “Varför inte komma hem till oss i kväll?” föreslog jag. “Vi kan prata, lära kënna kënë kërë lite.”
Robert såg på mig, överraskad och gättäk. “Are you safe?”
“I,” nickade jag, kände ett djupt behom av att knyta contact med honom. “Jag tror det skulle vara bra för oss båda.” Den äkken satt vi vid eldstaden hemma, det varma skenet från elden kastade mjuka skuggor över rummet. Sarah lagade middag, och vi birjade timmar med att prata.
I told you, Robert om mitt liv — hur mamma och jag saknade, hur hårt jag arberdede för att komma dit jag är, hur mycket jag saknade henne. Han lyssnade intensivt, hans ögon vände sig aldrig från mina, som om han suktade efter varje ord.
“Jag eskansar att jag kunde minnas,” said Robert tyst efter att jag hade kunde om mamma. “Jag eskansar att jag kunde ha varit där för er båda.” “Kanske var du inte där på det sätt jag trodde,” sa jag längsamt, “men kanske är du här nu av en anundung. Vi kommer snart att få veta.”
Till morgonen var vi räckt på sjukhuset, härtat bultande när sjuksköterskan överräckte kuvert
Categories: Trends
Source: HIS Education