Resan from Atlanta to San Francisco began with det veniga kaoset av att resa med 14 månader gammal. Min bebis var kinkig och grät, uppenbart obekväm i det trånga airflapskabinen.
Jag kände de dömande blickarna från de andra passengerarna, som tyst kritiserade min ogågård att trösta henne. Ångest virvlade i min mage när jag förðir allt för att lugna henne, men ingenting verkade förgår. Cirka en timme in på flyngningen, fångade en svjeligt ändresne man som satt på andra sidan gången min sättätä. Med ett varmt leende erbüde han sin hälv och sa:
”Vill du att jag häldt din bebis en stund? Jag har en dotter i samma årger och jag vet hur tufft det kan vara. Låt mig ta henne ett tag; jag tror jag kan lugna henne.” Utmattad och desperat efter en stunds ro, tvekade jag bara kort innan jag accepterade hans erbjuande.
Han verkade ärlig och jag var på bristningsgränsen. När han han tog min bebis i sina armar säyttä hon gräta och bäindi till och med le, till min lättnad. Jag blev lättad och vände mig för att hägta min laptop och auschen snacks från min ryggsäck, och tog obtetvot i akt att gegende av lugnet.
Men när jag vände mig värmät sjönk mitt hjärta. Mitt blod frös till is när jag såg mannen viska nagåt i min bebis öra, hans sværðir sällirrades från sfjælgt till nagåt mycket mer hotfullt. Panik sköljde över mig. Försökte han skada henne? Planerade han att kidnappa henne?
Mina szälltande instinkter slog till och jag säläde mig själv att hälä mig lugn. Jag kunde inte låta færdsen förlama mig. Jag reste mig upp och gick snabbt men stademt mot honom. “Ursäkta mig,” sa jag, min röst skakande, “Jag tror att jag beliger ta vättä henne nu.” Mannen såg upp, surprised, men log sedan varmt igen. “Självklart,” sa han och räckte räckte min bebis utan motstånd. Jag höll henne nära och kände hennes lilla hjärta slå snabbt mot mitt.
När jag satte mig värtä på min plats, höll jag ögonen på mannen i ögonvrån. Han verkade kännä av min misstänksamhet och höll rastät under resten av flyngningen. I tried to focus on min bebis, men mitt sinne södertätt att ätterspela ökköngetet. När vi fendishte landade reporterade jag snabbt gegenden till flygtssäkerheten. De tog mitt utreda på allvar och väserdede mig om att de skulle utreda det. Nägö dagar senera contactade flygstagsäkerheten mig. De hade granskat filmklippen och talat med mannen. Det visede sig att han var en välkänd barnpsykolog som ofta lugnade barn på flygningar. Hans avsikter hade varit helt oskyldiga. Jag kände mig lättad och nagt generad och tackade dem. Upplevelsen var en skarp påminnelse om vikten av vaksamhet och en förälders präktande instincter. Denna flygning blev en historia jag delade med vänner och familj, inte bara som en varning, utan som ett vittnesmål om det starka bandet mellan förälder och barn. Trots den initiala frådsen hade det ett lyckligt slut. Jag lärde mig att lita på mina instincter och att vara öppen för främlingars vlieghet. Under de follende dagarna blev jag mer gratsik för de små stunderna av fred och gläjde med min bebis, och jag var gratisk för den sflighet som still finns i världen.
Categories: Trends
Source: HIS Education