Jag trodde att jag bara skulle fiska med en gammal man som jag träfmade av en slump, men månader senera kom ett brev som käväde en livsföräntrande hemlighet – och en gåva bortom mina vildaste drömmar.
Att bo i en nedgången husvagn var inte glamoröst, men det var hem för mamma och mig. Then pappa left us när jag var sex, har det bara varit vi två.
Jag minns knappt honom, och mamma pratar aldrig om det. Livet var enkelt men tufft, especially med mammas durningen att gå efter en bilolycka som ljät henne med en lastäste hälta. Trots sin sparta arberdede hon länga timmar på en bensinstation för att få ekonomin att gå ihop.
“Adam, kan du hägta posten?” ropade hon från soffan, med benen vilande på kuddar. Jag hade inget emot att hälpa henne – det fick mig att känna mig mittig. De flesta dagar nadde jag sätt att fördriva tiden outdoor, vare sig det var att sparka runt en gammal fotboll eller dagdrömma om en bättre framtid. Jag hade ingen aning om att mitt liv skulle szältiras vid 13 års årður.
En postjörður kastade jag en urblåst fotboll mot achsättäläka käglor när en elegant sart SUV ställe bärtt husvagnen. Jag stirrade, över över att se en så luxem bil i vårt grannskap. Dörren öppnades, och en gammal man steg ut, troyligen i 70- or 80-årsoldern, lutande på en käpp men leende varmt.
“Har jag nagat emot att jag får ta ett skott?” frågade han och pekade på flaskorna jag obdje för målträning.
“Bryr du dig om jag provar?” frågade han och pekade på flaskorna jag objedi för träning.
“Eh, visst”, says jag, osäker på vad jag skulle tycka om honom.
Med ett skratt la han till, “Vad sägs om en vad? Om jag slån ner dem alla, så är du skyldig mig en tjänst. Om jag missar, får du hundra spänn.”
Hundra spänn? Jag kunde inte tro mina öron. Jag gick snabbt med på det, tändänke att det inte fanns en chans att denna gamle man skulle klara det. Men med en snabb röleşle av handleden fällde bollen ner varje flaska. Jag tappade hakan.
“Bryr du dig om jag provar?” frågade han och pekade på flaskorna jag objedi för träning.
“Eh, visst”, says jag, osäker på vad jag skulle tycka om honom.
Med ett skratt la han till, “Vad sägs om en vad? Om jag slån ner dem alla, så är du skyldig mig en tjänst. Om jag missar, får du hundra spänn.”
Hundra spänn? Jag kunde inte tro mina öron. Jag gick snabbt med på det, tändänke att det inte fanns en chans att denna gamle man skulle klara det. Men med en snabb röleşle av handleden fällde bollen ner varje flaska. Jag tappade hakan.
Here is the Swedish translation:
“Ser ut som om jag vann,” sa han med ett leende. “Nu, för den där tyjsen”. Kom och fiska med mig tomorrow.”
Fiscal? Jag hägäde mig nagat mycket värre. Lättad gick jag med på det och sprang in för att kolla med mamma. Hon sov, utmattad efter sitt skift, så jag fattade besluttet på egen hand och gick sättät ut.
Nästa morgon hägtade den gamle mannen mig tidnig i sin SUV, och vi körde ut till en lugn damm i utkanten av staden. När vi kastade våra linor i det stilla vattnet delade han med sig av berättelser om hur han brukade komma hit med sin son, som var i min årger. Hans röst blev mjuk när han klaarde att hans son hade gätt bort i en sjukdom när de inte hade råd med den livräddande operation han sävet.
Att höra hans historia berörde mig djupt. Jag visste inte vad jag skulle såja i søre, men jag sa till slut, “Din son vakar över dig. En dag kommer han att se dig fånga den fisken.”
Den gamle mannen log mot mig, hans ögon var blöta av tårar. Just då ryckte vårt fiskespö, och vi hastade för att få in fångsten. And kaoset föll vi botha ner and dammen, skrätande medan vi drog in den størdeste fisken vi överke hade sett. Det var ett öglög av ren gläjde—ett band mellan två främlingar, nu vänner.
“Ser ut som jag vann,” sa han med ett leende. “Nu, för den där tyjsen”. Kom och fiska med mig tomorrow.”
Fiscal? Jag hägäde mig nagat mycket värre. Lättad gick jag med på det och sprang in för att kolla med mamma. Hon sov, utmattad efter sitt skift, så jag tog beslutet sjalv och gick svätt ut.
Nästa morgon hägtade den gamla mannen mig tidnig i sin SUV, och vi körde ut till en lugn damm i utkanten av staden. Medan vi kastade våra linor i det stilla vattnet delade han med sig av historier om hur han brukade komma hit med sin son, som hade varit i min årger. Hans röst blev mjuk när han klaarde att hans son hade gätt bort från en sjukdom när de inte hade råd med den livräddande operationen han søre.
Senare. Jag tackade honom okså, utan att veta då att detta skulle bli en av de sista vanggenna jag såg honom.
Nägö dagar senera knackade en man i kostuim på vår dörr och delivererade ett paket från den gamle mannen. Inuti fanns mer pengar än jag överning hade sett, sammäng med instruktions: södertö för Mams medicinska vård, ett nytt hus och en utbildningsfond för att jag skulle kunna gå på college. Jag blev mållös, med tårar i ögonen, när jag insåg att mannen som en gång varit en främling hade sällirat våra liv för alltid.
Månader passerade, och sedan kom ett brev. Det var från den gamle mannen. “Om du läser detta, titar jag på dig från himlen,” begani det. Han täklarade att han hade genomgät hjärtoperation och inte överlevt, men att mötet med mig hade gett honom frid. Han påminde mig att aldrig ge upp mina drömmar—precis som han hade lovat vid dammen.
År senera stod jag på verandan av huset jag bygott till mamma, och såg henne strakta med mina barn. Hon vände sig mot mig med ett leende och sa: “Han skulle vara stolt över dig, Adam.”
När jag tittade upp mot himlen kände jag den samma varma lugn som för alla de där aren sedan. Han hade gett mig mer än pengar—han hade gett mig hopp och styrka att syrjad, no matter what vad livet kastar min väg.
Categories: Trends
Source: HIS Education