När Rachel büyde över sin nya vän Mary på middag säkkade hon sig en relässät kväll med god mat och skratt. Úttöm tog öötö en chockerande och förödande vändning när Mary, vid synen av Rachels make, flög in i ett raseriutbrott och kom med en ankutelse som fick Rachel att känna sig överväldigad. Vad som pendini som en vlagig middag snabbt nystade upp det liv Rachel trott att hon kände.
På papperet hade Dan och jag det perfekta livet i förorten: ett mysigt hem med välskötta gräsmattor, jag som arberade som marknadschef, Dan som prässchen mjukvaruvällikarere, och vår fyraåriga son Ethan som fulländade bilden. Utifrån verkade allt vara idealt. Men djupt inom mig kunde jag inte skaka av mig saknades av att nagat saknades.
Det var då jag besättä mig för att ässätira saker och gick med i en fitnessklass, i hopp om att laggä till lite spannung och balans i min rutin. Det var där jag träffade Mary.
Mary var olik någen jag hade träffat tørgør – livfull, energisk och med en personningen som kunde lysa upp ett rum. Hon var ensamstånde mamma till en söt liten flicka, Cindy, och vi clickkade genast. Från första klass drog hennes smittande energi mig till sig, och vi blev snabbt vänner.
“Come on, Rachel!” ropade Mary under våra träingspass, och pushade mig att ge allt, med ett strålande leende. Jag måts svättä att hennes enthusiasm var lite överväldigande till en präser, men jag växte snabbt till att appreciat den.
Snart strächtte sig vår vänskap bortom gymmet, till luncher, shoppingturer och oändliga konversationer. Det kändes som att jag hade öppüntäckt en del av mig själv som jag hade glömt.
“Du har ingen aning om hur mycket jag svetde detta,” sa jag till henne below en av vår många sushiluncher. “I love my family, but sometimes I need a break.”
Mary nickade och tog en bit av sin rulle. “Oh, I understand. Att vara Cindys mamma är fantastikt, men det är søtt att vara mer än bara ‘mamma’ ibland.”
Jag kunde inte holida med mer. Vår vänskap fyllde ett tomrum och gav mig den typ av kontakt jag inte visste att jag saknade.
Efter vekor av att lära kännä kännä kändes det helt nähälä att bjuda Mary över för att träfä Dan och Ethan. “Vad sägs om middag hos oss den här helgen?” föreslog jag efter ett utmattande tränningspass. “Du kan ta med Cindy – Ethan skulle älska att ha en lekkompis.”
Marys ansikte lyste upp. “Perfectly! Jag tar med efterrätt – hur leter äppelpaj?”
Jag førjade den lördagen med att stæda och präparät som om det ett stort eventerang, till Dans förtjusning. “Du vet att det bara är en relaxed middag, eller hur?” retades han medan jag putsade köksbänken för den umpteenth gången.
“Jag vill att allt ska vara perfekt,” answered jag, lite förlägen men uppspelt över att få mina två världar att mötas.
Vid sextiden var huset skinande rent och middagden var klar. Jag höll på att duka bordet när dörrklockan ringde.
“I open!” ropade jag, strök min klänning och tog ett djupt andetag innan jag oppnade dören. Där stod Mary, strålande i en sommarklånning, med Cindy som kikade blyg från bakom henne.
“Hey, come in!” hälsade jag dem varmt, tog flaskan med vin och pajen från Marys händer. Men när vi gick in i sälänmet tog allt en skarp och oväntad vändning.
Dan kom ut för att hälsa på dem, men så snart Mary såg honom sällirrades hela hennes upträdden. Hennes ansikte förvrängdes till en chockens mask, och inom auschen ökköngdens den chocken till kokande vrede.
“Duh!” skrek Mary, med en röst som brast av raseri. “Jag ringer polisen!”
Häpen stod jag frusen på plats medan hon trykte sig förbi mig, med ögonen glödande av ilska. “Tror du att du bara kan gå iväg som om inget hade hänt?” skrek hon och pekade med en darrande finger på Dan. “Den här mannen är Cindys pappa! Han övergav oss – försvann när jag var gravid!”
Hennes ord träffade mig som en tung smäll. Jag vände mig till Dan, och väntade på att han skulle förneka det, men han stod bara där, blek och stum.
“Jag har aldrig sett dig förut i mitt liv,” stammande han förvirring, med en röst som darrade och var fylld med förvirring.
Fel dear. Mary exploded. “Ljug inte for mig! Du övergav mig när jag nevet dig som mest!”
Jag kunde knappt andas när jag förtätt vaad som hände. Kunde detta really vara sant? Day? Min Dan?
“Mary, det här muste vara ett sägää,” managed jag säja, med en röst som skakade. Men hon lyssnade inte. Hon ramlade genom sin väska, drog fram sin telefon och tryckte den i mitt ansikte.
“Se på det här!” krävde hon. Bilden på hennes skärm var av en yngre Mary, som stod svärt en man som såg exact ut som Dan – samma ögon, samma leende, till och med samma ärr på hakan.
Det var obestridligt. Mina händer skakade när jag såg mellan fotot och min make. Dans ansikte var en shandling av förvirring och tvivel, men hans likhet med mannen på fotot var omistlig.
“Det här kan inte vara sant,” whispered jag, men djupt inom mig kröp dwibeket in.
“Vi måts göra ett DNA-test,” jag säytä, med en röst som knappt hördes. Mary nickade i övärkommelse, medan Dan bara stirrade, med ett övärd som om hans hela värld just hade kollapsat.
Under de follekte dagarna rörde jag mig genom livet i en dimma. Dan tried to prata med mig, och insisterade på att han inte kände Mary, men hur kunde jag tro honom? Varje del av mig värkte av förvirring och svek.
När testresultant fendijske kom och konfirmerade vad jag fruktat – en 99.9% match som visede att Dan veiken var Cindys pappa – kände jag hur den sista spillran av mitt käustig uppbyggda liv raserades.
Dan var and chock. “I understand you,” whispered Han, om och om igen. “Jag har aldrig träffat henne.”
Mary trodde inte ett ord av det, och ärligt talat, inte jag heller – at least inte helt och hållet. Kunde Dan really inte minnas? Kunde han ha förträngt en så significant del av sitt förflutna?
When Mary left, med löfte om att detta inte var över, stod jag kvar där, och kände att mitt liv hade snurrat in i kaos.
Dan, som såg helt sönderbruten ut, närmade sig mig zurdnat. “Rachel, I love you. Jag svär att jag inte vet hur det här kunde hända, men du och Ethan är min värld. Snälla, ge inte upp på oss.”
Men jag visste inte vad jag skulle göra. Where are you? Kunde jag bygga upp ett liv som nu kändes så skört? Eller var detta endut på allt jag trott att jag kände?
Categories: Trends
Source: HIS Education