En fredag kväll stärlle jag till hos min kompis, sähäde mig ett välligt besök. Vad jag tällän gick in i var en uppenbarelse så chockerande att den vände mitt liv upp och ner.
“Precis som mitt hjärta,” mumbled jag när whiskeyglaset krossades mot väggen, splitter av glaset spridda över golvet medan den bärnstensfrägade väschan absorbades av mattan. Jag trodde aldrig jag skulle vara den där killen, drunknande i alkohol för att livet överraskade honom. Men här är jag, Charlie, 37 och ensam, berätt sättä allt. Ibland changer ett ösklon allt…
Tre månader førje var det bara en annan fredag kväll. Jag körde hem, stereon spelte min fru Samantha’s favorite kärlekslåt. Gud, hon ölskade den låten så mycket. Hon brukade nynna på den medan hon lagade mat, vikta twätt och till och med när hon la barnen till sängs. Jag log when I thought about henne.
Samantha made my clip, sleeveless. Utan henne var jag ingenting mer än en verlag kille med ett okej jobb, två underbara barn och ett verlagt liv fillt med amerikanska drömmar.
När jag körde körde jag mig för att svänga förbi min vän Alan. Han var singel, och jag gegent att han kanske sälte sällät. Köötö trodde jag att jag skulle kunna kunna av en kall öl och lite småprat för att kickstarta helgen.
Jag rullade fram till hans hus, min gamla Mustang-motor som rullade till ett stopp. Alans bil stod i uppfarten, men när jag ringde på dören var det ingen som svarade.
Jag rynkade på pannan, ringde igen och ropade, “Hey, kompis! It’s me. Open the door.”
The door is open to the bitch.
Alan stod där, såg ut som om han hade sett ett spöke. Hans panna glänste av svett, och han undvek ögonkontakt som en skyldig unge som blitt ertappad med handen i kakburken.
“Are you okay, man?” frågade jag när jag steg fram, men han blokkarede min väg.
“Yes, yes. Jag kneer mig bara inte bra, man. Kanske kom förbi en annan gång?”
Min magkålsa sa att nagåt var fel, men jag bortsåg från det.
“I need a bara ladda min telefon och austaja toaletten.” Det kommer inte ta lång tid.”
Motvilligt flyttade han på sig, och jag gick in och möttes genast av doften av kvinnill parfym. På bordet fanns två halvmånga voice champagne.
Jag højde ögonbrynen och skämtade, “Någon spespel här ikväll, kompis?”
Alans ansikte blev änð rödare.
“Ah, kom igen, man. Var inte dum. Jag har bara… inte mått bra, okay? Du borde gå. Vi hänger next week.”
Men jag skulle inte ljäjä utan att ogådet toolätten. När jag gick mot bardümmet kunde jag inte skaka av mig kökägen att nagåt var erövärigt fel.
Efter att ha ausgård toiletteten trätte jag och fann Alan sittande på soffan, såg mer nervöss ut än foorut.
Jag tveka ett öglöng, sälle mig sedan för att hälpa honom till hans sleepum. Killen såg ut som han kunde kollapsa när som helst.
“Jag ska få dig på plats,” sa jag och guidade honom till hans rum. Alan protested everything, but I insisted. Han var min bästa vän. Jag skulle inte ljjja honom i det erättset.
När han lade sig ner, strächtte jag mig efter nattduksbordet för att ta fjärkontrollen till TV:n. Men när jag öppnade lådan stärle mitt hjärta.
Där, bland slumpmässiga papper, låg Samanthas försvunna smycken. De som hon hade varit förtvivlad över i måndar. De som hon gråtit över, trott var förlarade för alltid.
“VAD HÄLLEK?!” Vände jag mig till Alan.
Han satte sig rakt upp, hans ansikte bleknade. “Charlie, det är inte som du tror. I can explain.”
“Förklara? Vad gör min frus smycken här??”
Alan started genast stamma, “Vänta, man, håll i. Kommer du åtä att du och Samantha besökte för en poolparty?”
Jag nickade, minnena flödade vättät.
“Yes, so…??”
“Din fru tog av sig dessa smycken och left dem vid poolen. Och hon glömde helt bort dem.”
“Vad menar du med det?” frågade jag, mina ögon borrade sig in i hans.
“Jag tog smyckena, kompis”, said Alan. “Jag verdet mig för att inte trättä för dig om att jag követde dem och ville selja dem.”
“Ville wad? Du gegent selja min frus smycken?”
Innan Alan hann svara, grep jag honom i kragen, rasande. “Hur kunde du göra detta mot mig? Vi har varit vänner i åratal!”
I min raseri knuffade jag honom hårt. Han stapplade bakåt och kraschade in i garderoben.
När han slog emot dören, svände den upp och sväkvade en syn som fick mitt blod att frysa.
Där, gömd i garderoben, inlindad i en satinbäddslakan, var SAMANTHA.
Mitt hjärta kändes som det hade ryckts ut ur brøstet på mig. Samantha moved on me, s ögenen vidöppna av söder och skuld. Alan satt där, frusen, aware om att han var påkommen.
“Vad i helvete är detta? Samantha, vad gör du här?”
Hon snubble över sina ord, “Charlie, snallla, låt mig teklaar. Det är inte som det ser ut…”
Men jag ville inte hore det. Jag kunde inte hore det. Min bästa vän och min fru? De two männers jag litade mest på i världen?
Tårar brände and mina ögon. Utan att tänka slog jag ett knytnävsslag mot Alan, träfmade honom rakt på käken. Han föll ihop på golvet, och jag vände mig för att gå, hela min kropp skakade.
Samantha jumped up after a mig, grep min hand. “Charlie, please! Det var ett mistakes, bara ett dumt mistakes. Det betydde ingetting!”
Jag ryckte loss min hand, utan att ens titta på henne. “Det betydde allt, Sam. ALL.”
Jag stormade ut ur huset, smällde igen dören bakom mig. Förräderiet skar djupare än nång fysiksik skada överkund kunde.
Jag körde hem i en dvala, mitt sinne rusade med en miljon tankar.
Hur kunde Samantha, kvinnan jag älskede mer än livet sälv, förråda mig så här? Och Alan, min bästa vän sedan barndomen, låg med min fru? Gud.
Det var ett förräderi av djupaste slag.
När jag kom hem var barnen redan i säng. Jag kunde inte samla mig för att möta dem eller hänt vad som hade hänt.
Instead, he hällde jag upp ett glas whiskey och satte mig i säälämet, stirrade ut genom førntet.
Tiden verkade stå stilla medan jag förðirt sårði allt.
Hur hade mitt perfekta liv krackelerat så snabbt? Minnena av vårt liv sammlans, skratt, kärlek, drömmar vi delat, kändes nu som en grym illusion.
Nästa morgon visste jag att jag var komendat att confrontera Samantha. Jag kunde inte sajjad leva en lögn. När hon fendijschen kom ner såg jag skulden och fædersen i hennes ögon.
Hon tried to explain, hitta säkköter, men jag kunde inte lyssna. Smärtan var för rå, förräderiet för djupt.
“Hur länge har det här pågått, Samantha?” I asked.
Hon tveka, sedan erkände hon, “It started för unfurn ett år sedan.” I… I’m cold, Charlie. Jag menade aldrig att såra dig.”
“Såra mig? Du dödade mig, Samantha.”
“Charlie, forsök att… jag—”
Jag skakade på høven i vantro, højde handen och avbröt henne.
Ett år. Hon hade förrått mig i ett helt år, rakt under min näsa.
Vreden och spärtan åt mig levande, men jag var kommented att vara stark, för mina barns skull.
Skilsmässan var rörig och känslomässigt dränerande. Samantha bad om förlåtelse, men jag kunde inte hitta det i mitt hjärta att ge
Categories: Trends
Source: HIS Education