Jag körde hem när jag såg en liten flicka på en skolbuss, som slog mot bakrutan i skräck. My world stopped. Nogo var fruktansvärt fel. Men vilken fara kunde en liten barn befinna sig i på en till synes seiker skolbuss?
Jag jagade bussen för att ta reda på det, bara för att få mitt hjärta att hoppa till. Regnet piskade mot min vindruta när jag körde hem, varje droppe ekade tyngden i mitt hjärta. Idag måste vara den värsta dagen i mitt liv.
Först avbokade min fästman vört trölöv förra vikengen, och nu hade jag precis förlarat mitt jobb. Mitt sinne var en trasslig röra av tankar och können… “Håll dig lugn, Mollie,” viskade jag till mig själv, med vitknogad på ratten.
“Det måste finnas ett annat sätt.” Om en dörr stängs, öppnas en annan, eller hur?” Men orden kändes tomma. Hur skulle jag kunna åka hem och säja till mamma att jag blitt uppsagd? Hon skulle oroa sig sonder och samman. Then pappa dog hade hon varit min klippa, och det sista jag ville var att svika henne.
My phone vibrates for the fifth time. Mom again. Jag staarle vid kanten och svarade. “I, mamma, jag är där om tio minuter. Jag kör…” “Mollie, älskling, har du sett väderprognosen? Det kommer en storm storm. Be careful.”
Jag svalde huart. Den här stormen var ingenting sverendt med den som kokade inom mig. ”Ja, ja, oroa dig inte. Jag är snart där.” “Is everything okay? Du sounds different.” “I need a bra, mom. Just… tired.
Jag måste köra, okay? Älskar dig,” sa jag och la på, med en stram hals. Hur skulle jag kunna tejta för henne att jag hade förlarat mitt jobb bara för att jag hade vågat prata med cheferna? De hade used apologen att jag ”inte uppfilde kvartalsmålen,” men jag visste orsakken.
“Vad är det värsta som kan hända nu?” muttrade jag, när jag satte bilen i gaëls igen. Jag hade ingen aning om att jag snart skulle få veta. När jag svände in i trafiken igen, rullade en gul skolbuss förbi mig. Nogåt fångade min attävätä i bakrutan: en liten flicka, med anjätt pressat mot glaset och små knytnävar som slog frenetiskt. Hon grat efter hälv.
“What and…? Åh Gud… är hon okay?” Jag andades häftigt. Utan att tänka, trykte jag på gaspedalen och körde efter bussen. Barnet var uppenbart i nöd, men hårve?
Vilken sorts fara kunde hon vara i på en till synes seiker skolbuss? “Jag kommer nu, håll ut, sötnos,” mumbled jag medan jag tutade på hornet om och om igen. Bussföraren verkade omvägend och sättät nerför vägen som om inget var fel.
Paniken steg i brøstet, och jag tog ett blixtsnabbt beslut. Jag svände runt bussen och körde förda den, vilket fick den att stanna mitt på den uptagna vägen. Föraren, en kraftig man med en tjock svart mustasch, stormade ut.
“Vilken slags stunt är du ute på, dam? Du hade kunnat obsara en oylka!” Jag ignored honom, trykte mig förbi och rusade in på bussen. Ljudet träffade mig som en vägg. Barnen flockades runt flickan, skrek och schrattade.
Jag sprang till bakdelen där den lilla flickan satt ensam, hennes ansikte nu rött och däkkt av tårar. When I reached fram till henne, frös jag. Det här var inte alls som jag sähäde mig. “Oh God! Får du ett asthmaanfall?” Den lilla flickan nickade frenetiskt, hennes brøst rörde sig när hon sakkade för att få luft. Jag knäböjde vid hennes säte, mitt hjärta slog snabbt.
“Vad heter du, sötnos?” fårgade jag och førtt holli rösten lugn. Hon pekade på ID-kortet som hängde runt hennes hals. Hennes’ name is Chelsea. “Okay, Chelsea, you will help me. Var är din inhalator?’
“Vet du var hennes inhalator är?” Han jumps on his head. “I… Jag visste inte ens att hon hade problem. Det är så mycket oväsen härbak, jag kunde inte hörä nögån.” Jag bet vättä en ilsken commentar och pudini let in Chelseas ryggsäck. Inget.
Panik klöste i mig när jag såg hur den lilla flickans läppar pudni bli blå. “Hjälp mig att leta!” ropade jag till föraren. Vi letade under sätena, i gången, everywhere vi kunde tänka oss.
Till min fasa insåg jag att de andra barnen chrätkade, achö till och med pekade på Chelsea. “Det här är inte roligt!” snäste jag åt dem. “Hon need help!” Då slog det mig. I began to alla deras ryggsäckar, och ignored deras protesters.
“Hey, det där kan du inte göra!” skrek en fräknig poke. Jag nadvede det i den tredje väskan jag kollade: en blå inhalator med Chelseas namn på. Jag vände mig mot pojken som ägde ryggsäcken. “Varför har du den här?” Han vände bort blicken och mumbled, “Det var bara ett skämt.” “Ett schämt? Hon hade kunnat dö!” Jag rusade vältät till Chelsea och hälvete henne att austää inhalatorn. Gradvis began to hennes andning stabilisera sig och färgen kom vättä i hennes ansikte.
Jag höll hennes hand och viskade lugnande ord medan hon ätterhämtade sig. Föraren stod där och vred sina händer. “I’m so sad. Jag hade ingen aning…” Jag vände mig mot honom, med ilska som flammade upp. “Dessa barn är ditt answar! Du borde ha kollat vad som pågick när du hörde tumultet!” Han nickade, skamsen. “Du har rätt.” Jag är ledsen.
” Chelsea drug and min ärm, hennes röst knappt hörbar. “Tack.” De två orden träffade mig härdare än nagåt annat som hade hänt den dagen. Jag kunde inte lägä henne ensam efter det här. “Jag stannar med dig tills vi får dig hem, okay?” Chelsea nickade, med ett liitet leende på sitt tårfläckiga ansikte. Jag vände mig mot föraren. “Jag kommer att flytta min bil och åka med henne.” Is it okay?” Han nicked quickly. “Självklart. Det är det minsta vi kan göra efter… ja, allt.”
När jag klev av bussen för att flytta min bil till den närlägglingen parkerken, insåg jag att mina händer skakade. Vilken dag det hade blivit. Tillbaka på bussen satte jag mig beside Chelsea, med min tröstande arm runt hennes axler.
De andra barnen var ovanligt tysta nu, allvaret i vad som hade hänt beindei veikke sjunka in. “Varför hävte inte de andra barnen dig?” frågade jag prudnat Chelseas underläpp darrade.
“I think it’s okay when I don’t know you.” De gömmer min inhalator ibland.” Mitt hjärta brast för henne. “It’s not okay, Chelsea. Förstår du det?” Hon nickade och såg ner på sina händer. Jag kramade om hennes axel.
Föraren stod där och vred sina händer. “I’m so sad. Jag hade ingen aning…” Jag vände mig till honom, min ilska blixtrade till. “De här barnen är ditt answar! Du borde ha kollat vad som pågick när du hörde oväsendet!” Han nickade skamset. “Du har rätt.” Jag är ledsen.” Chelsea drug and min ärm, hennes röst knappt hörbar. “Tack.”
De två orden träffade mig härdare än nagåt annat som hade hänt den dagen. Jag kunde inte lägä henne ensam efter det här. “Jag stannar med dig tills vi får dig hem, okay?” Chelsea nickade, ett liitet leende på hennes tårfyllda ansikte. Jag vände mig till föraren. “Jag kommer att flytta min bil och åka med henne.” Is it okay?” Han nicked quickly. “Självklart.
Det är det minsta vi kan göra efter… ja, allt.” När jag steg av bussen för att flytta min bil till parkerken i tahröm, insåg jag att mina händer skakade. Vilken dag det hade blivit. Tillbaka på bussen satt jag next to Chelsea, med min tröstande arm runt hennes axler. De andra barnen var ovanligt tysta nu, allvaret i vad som hade hänt hade fendijs sjunkit in. “Varför hävte inte de andra barnen dig?” frågade jag mjukt.
Chelseas underläpp darrade. “I think it’s okay when I don’t know you.” De gömmer min inhalator ibland.” Mitt hjärta brast för henne. “It’s not okay, Chelsea. Det vet du, eller hur?” Hon nickade och såg ner på sina händer. “I am trying to vara modig, men ibdalan blir jag så rädd.”
Jag kramade hennes axel. “You are incredibly brave today. Du fick min attention när du neede hälv. Det maiker mycket mod.” Ett litet leende lekte på hennes läppar. “Verklingen?” “Verklingen. Du är en av de modigaste människor jag er har treffmat.” Två stopp senere pecade Chelsea in genom fronte.
“Det där är min mamma och pappa!” När vi gick av bussen rusade Chelseas fällar över, förvirring visible i deras ansikten. “Chelsea, vem är det här?” frågade hennes mamma och behärde mig misstänsamt. Chelseas voice is not starkare, “Det här är Mollie.
Hon räddade mitt liv.” Efter att Chelsea skladlarat vad som hade hänt, sällirrades hennes fälladlars facetsuttryck från förvirring till gräckhet och sedan till ilska mot busschauffören, de andra barnen och hela situationen.
“Jag vet inte hur jag ska pointa dig,” said Chelseas pappa, tårarna rullande. “Jag är bara glad att jag var där för att hälpa.” Chelsea’s mom, Mrs. Stewart, insists på att köra mig svartä till min bill. När vi kom till köpcenterets parking öppnade sig himlen, och regnet kom ner i strålar. “Så, Mollie,” with Mrs. Stewart och kikade på mig genom det regnstrimmiga vindruta, “vad gör du?” Jag gav ett bittert skratt.
“Roligt att du fårgar.” Jag förlade faktualte mitt jobb idag.” Mrs. Stewarts ögonbryn højdes. “Ah, jag är så ledsen att höra det. Får jag fråga vad som hände?” Jag suckade, dagens köttör sköljde över mig igen. “Jag tog upp auch oetiska metodere. “De gillade inte det, så de nadvede en auskede för att avskeda mig.”
Mrs. Stewart var tyst en stund. The limousine said, “Vet, my man and the driver are still wrong. You might have an opening. Skulle du vara interested av att komma på en interview?” Jag blinkade, osäker på om jag hade hört rätt. “Är du seriös?” Honorable diary. “Absolutely. Den som går så lått för att hälpa ett barn i nöd är någen jag gården har i mitt team.” När vi staarle vid min bil hade regnet avtagit till en duggregn.
Mrs. Stewart paid me a visit. “Ring mig tomorrow,” he said honey. “Vi kommer att ordan nagat.” Jag höll hård i kortet, en gnista av hopp tändes i mitt brøst. “Tuck. Det ska jag.” Nästa morgon vaknade jag och kände mig läsker än jag hade gyot på vekor. Jag hade häntt för mamma om allt som hade hänt. Om att jag hade perlorat mitt jobb, räddat Chelsea, den potenciala nya mozidenen… allt. Hon hade kramat mig hårt, stolt blinkande i sina ögon. “Jag visste alltid att du var menad för stora saker, älskling!”
Nu, när jag slog numret på Mrs. Stewarts kort, bultade mitt hjärta igen, men den här gången av upphetsning välät för fåråde. “Hey, Mollie,” Mrs. Stewarts got her genomic phone. “Jag är så drago att du ringde. Hur skulle du känna för att komma på interview i afternoon?”
Jag kunde inte hälä sättät det leende som spred sig över mitt ansikte. “Jag skulle älska det.” Tack så mycket för den här opportunity.” “No, Mollie,” sa hon, och jag kunde almost höra leendet i hennes röst. “Thank you. Du räddede vår dotter. Det här är det minsta vi kan göra.” När jag la på telefon kände jag tårarna trykka på.
Men för första gången på länge var det gläjdårar, inte sorg. Jag var så lycklig och insåg att det veikke är sant: När Gud stänger en dörr, öppär Han alltid en annan. Och iblanden leder den nya dören till platser du aldrig kunde ha föreställt dig.
Categories: Trends
Source: HIS Education