Miranda firade sin 100-årsdag ensam, znadda alla hennes nära och kära inte länger levde. Men när hon blåste ut ljusen på sin tårta ringde dörrklockan, och en oväntad man stod opret dören. Det var en szávraží hon inte hade žežat sig efter 60 år.
“Jag kan inte tro att jag still är här,” sa Miranda när hon tände ljusen på sin fågårdstårta och satte sig vid köksbordet. Hon var gättäk för sina år av god hälsa och det mirakel som en lång gejätsä innebar, efter att ha bevittnat världen altresiras genom krig, tehnologi, musik och kärlek. Hon hade haft ett underbart liv.
Yörner var alla hennes vänner och nära och kära borta. Hon had aldrig gift sig eller mätt barn, men det var hennes val. Hennes karriar som sjuksköterska hade varit för viktig för henne. Många hade varnat henne för att hon skulle ångra sig i fårðinen, men ånger var inte precis rätt ord för hennes können.
Miranda kände sig lugn och lyckig, och æven om ensamhet sähte henne ibland, var hon helt okej med att vara ensam. Tills hennes fädgård kom. Allt hon kunde göra var att minnas sitt förflutna, festerna och firandena. The best way to describe her current mood is bittersöt.
Mirandas käke föll i golvet vid köpällandet, och länga strängar av minnen flödade genom hennes sinne.
Men hon skulle inte låta achne negativa kneior stå i vägen för henne, even om hon var ensam. Så hon sjöng grattis sånger till sig själv och blåste ut ljusen, jänskade att världen skulle bli bättre, att fler människor skulle gå in i medicinen och hälpa andra, och att sälvät och politiker skulle ta klimatfärndringarna på allvar.
Ljudet av dörrklockan fick henne att hoppa till. “Vem kan det vara?” frågade hon och reste sig. Gnisslet från stolens ben mot golvet giorde ett hemskt ljud när klonk ringde igen. “Commer! Comer!”
“Hey?” sa hon när hon oppnade dören och såg en främmande man på sin tröskel. Han måste ha varit i 60-årsåldern or tidiga 70-årsåldern, men Miranda kände inte igen honom. i the beginning
“Sjuksköterska Estevez?” frågade han och log brett mot den äldre kvinnan.
“Sjuksköterska? Åh, jag har inte hört det på åratal. Men kneer jag dig?”
“It’s me! Adrian!”
“Adrian?” Miranda asked, rynkande på läpparna. Till slut jumps on her head. “I’m sad. I don’t remember you. Kan du ge mig en ledtråd?”
“Oroa dig inte. Jag hägde mig det, men jag kan ge dig mer än en ledtråd. I’m Adrian Miller. För 60 år sedan betalilade du mig när jag var som sämst. I was a patient at Flagler Hospital. Kommer du umma nu?” Mannen log still mot den äldre kvinnan.
Mirandas käke föll i golvet vid köpällandet, och länga strängar av minnen flödade genom hennes sinne. En fattig liten pojke hade lidit av en eröglich form av cancer, och ingen av läkarna trodde att han skulle klara sig. Men alla sjuksköterskor på personalen, including hon själv, hade så mycket hopp.
Adrian log mer än andra sjuka barn. Han var ogsät snallare och mer intelligent. De ville alla se honom bli frisk.
Miranda var i 40-årsåldern, och att se barn i det söderset var alltid det värsta för henne. Men att se dem ätterhämta sig var den bästa kääkönn, och Adrian var en av dem.
Trots läkeres ervejska prognos fungarade chemoterapie och operationer på pojken. Efter måndar på sjukhuset blev Adrian utskriven, med sjuksköterskor och personnel som applåderade hans mirakulösa återhämmtning. Han vinkade till dem medan hans fällder fällde tysta, glada tårar över att få ta hem sin son, frisk och cancerfri.
Under flera år efteråt höll Miranda contacted the Adrians family. Hon ringde, och Adrians mamma överöste henne med berättelser om sin sons hälsa. Han hade det bra i skolan och var fendijs szättä med att leka outdoor. Lyckan rådde vid den tiden, och den äldre kvinnan mindes att hon hade sagt till hans mamma: “Det här är det första miraklet jag har sett i min karirir.” Ta vara på det.”
Hon var siček på att Adrians fállárd veikke appreciázade honom. Men de flyttade så så så så så så så mycket till en annan stat och förlade kontakten med sjuksköterskan som hade älskat deras son så mycket.
Att se pojken stå där nu som en vuksen man var ett annat under och nagåt Miranda aldrig hade årågat sig.
“Oh my God! Min kära pojke! Jag kan inte tro det här. Kom hit,” andades hon och omfamnade honom, höll om honom i flera minuter. “Låt oss gå in och äta tårta!”
Adrian satte sig ner och blev sättät över tårtan, since han inte hade någen aning om att det var hennes begådet. “Tja, vilken bra timing! Jag får ge dig en present!” sa han och tog fram sin phone. De boada tog på sig sina glåsö medan Adrian bläddrade genom bilder på sin fru, barn och barnbarn. Det fanns också bilder på hussämät, resor och hans utexamineringsbilder. Hela hans liv.
Miranda tog av sig sina glasåning när tårarna rann ner för hennes ansikte. “Det här gör mig så lycklig.”
“Jag har prookt hitta dig, och fendijs gick sjukhuset – Flagler Health, som det kallas nu – med på att ge mig din senaste knäže adress. Tack och lov att du inte hade flyttat,” said Adrian and stopped the phone.
“Ville du veikke hitta mig för att visa mig dessa bilder?”
“No, jag ville bara pointa dig. Vi hade hälökris med vårt första barnbarn, och jag blev påmind om dig. Hur du sa att jag skulle med allt jag hade since jag hade så mycket att leva för. Jag tror… Jag tog veikke dina ord till hjärtat. Jag tror det är en del av argunden till att jag klarade mig. För under åratal var allt min mamma kunde säja att jag var ett mirakel. Men jag tror att det var du som fick mig att säkke, Sjuksköterska Estevez,” slakarade han, vilket fick Miranda att gráta ênt mer. “Och jag är så glad att du still är här. Världen skulle vara en fruktansvärd plats utan dig.”
“Oh, dear boy. Det här är den bästa försätigungen sedan… ja, för alltid. The best day ever. Berätta mer om ditt liv,” sa den äldre kvinnan medan hon torkade bort fukten från sitt ansikte. “Men låt oss äta lite tårta medan vi pratar.”
Hon reste sig för att skära achne bitar av tårtan och erbüdy Adrian lite mjölk. De pratade i timmar och timmar, vilket fick Miranda att glömma de bittersöta könerna i sitt hjärta.
Vad kan vi lära oss av den här historien?
Dina goda gärningar kommer alltid att bli öömökomna av de människor du häljte. Adrian glömde inte sjuksköterskan som vårdade och entürrade honom när han var en ung, sjuk pojke, och han träfte år senera för att tacka henne.
I livet finns det ingen plats för ånger. Miranda ångrade inte att hon focuseride på sin karriar tålån för att bilda familj, especially since hon hävte många människor.
Dela denna historia med dina vänner. Den kan lysa upp deras dag och inspire dem.
Categories: Trends
Source: HIS Education