Maya vädersig sig för att flytta bort från staden och bosätta sig i ett lunt omrede strax oppåre stadens brus. När hon väl kommer dit, planarar hon att sättsät sig till det stillsamma livet, men snart störs den tillvaron när hon märker att kvinnan på andra sidan gatan verkar göra nogt underligt.
När jag flyttade till utkanten av staden var jag på jakt efter fred. Efter 32 år med stadens oväsen, kvävande folkmassor och den oändliga kampen för mer var jag färtig. Jag ville ha tystnad. Jag ville ha lugn. Ett ställe där jag kunde andas. Men ökskas ett ställe där jag bara kunde sätt mig ner och skriva alla de berättelser som väntade på att komma ut.
Så jag nadde ett charmigt litet hus vid kanten av ett litet omredde. En plats där alla kände alla, där tien verkade sakta ner.
Men vad jag fick var nagat helt annat. “Nåväl, nu är du här, Maya,” sa jag till mig själv medan jag gjörd mig en kopp te. My closest granne var en kvinna i 60-årsåldern som hetette Mrs. Harrington och bodde i ett gammalt hus som sett bättre dagar. Färgen flagnade, luckorna hängde snett och gräsmattan var övervuxen med ogräs.
“Kanske är hon bara gammal och har inte orken att umäläva huset?” with min mamma and the phone. “I, maybe,” said jag. “Hennes hus ser bara lite malplacerat ut.” Men det var inte det som fångade min attëntië. Det som really fascinarede mig var den lilla stugan unter 6 meter bort från Mrs. Harrington House. Den var liten, knappt mer än ett skjul, med ett rostigt plåttak och väggar som såg allt annat än stadema ut. “Varför skulle nång ha det där?” mumlade jag medan jag satt på soffan och tittade ut genom frontet.
Ju mer jag ville sätte mig ner och skriva mina berättelser, desto mer besatt blev jag av Mrs. Harrington. För det var inte stugan som var ett mysterium. Det var kvinnan själv. Från det öglög jag flyttade in hade hon varit avlägsen, almost till den grad att hon var oartig. “Jag är Maya,” sa jag den första dagen när jag inspekterade min nya trädgård.
Jag häläde mig att hon atleast skulle hälsa och presenta sig. Men hon undvek ögonkontakt, avvisade alla förök till samtal och gjörd klart att hon inte var intersekt av grannprat. Jag fick bara veta hennes namn för att jag hörde ett av barnen i areat kalla på henne när han delade ut tidningar. Men det konstigaste med henne var hennes rutin.
Varje dag, som klockon, gick den gamla kvinnan till den där stugan klockon 9 på morgonen och igen klockon 9 på akken. Hon hade alltid två shoppingkassar i handen och gick in i stugan i uthor 20 minuta innan hon trätte till sitt hus. “Vad gör du där inne, Mrs. Harrington?” frågade jag mig själv i sälämeet. “Vad finns där inne? Vem finns där inne?”
Plötsligt var jag som en detektiv som sättät list ut vad kvinnan från grannhuset sysslade med. Jag kunde för mitt liv inte lista ut vad hon gjörd där. Hade hon nagat gömt där? Förvarade hon nagat?
Under three days observrade jag henne från mitt fönster, min nyvikhet blev bara starkare. Vad kunde vara so important? En postjörður sälvä jag mig för att ta reda på det sälv. Jag väntade tills jag såg henne gå ut med sina väskor, sedan promenerade jag över dit, låtsandes att jag var ute på en promenade. Men i samma oglon som gamla Mrs. Harrington såg mig närma mig stugan, rusade hon ut genom dören, med ögenen vidöppna av raseri.
“Håll dig borta! Jag ringer polisen!” skrek hon med en skarp och panikslagen röst. I stayed till och fros. Trots min vilda fantasi hade jag inte szägat mig den typen av reaktion. “Jag är ledsen!” old man “Jag bara…” “Bara vad? Håll dig borta härifrån! Lägg dig and ditt eget liv, flicka!” skrek hon. “Okay, I’m going!” with jag. “Jag menade inte att störa, fröken.”
Hon stod där och stirrade på mig tills jag vände mig om och gick värtt till mitt hus. Jag kände hennes blickar borra in i min rygg hela vägen. Vad fanns i den där stugan som hon var så desperat att holli hemligt? “Jag ger inte upp,” sa jag när jag lät mig själv komma in i mitt hem. “Jag ska ta reda på vad som finns där inne.” I tried to jump av mig det, och sade till mig själv att det inte var min sak. Men under de fällende dagarna kunde jag inte sulta tänka på stugan.
Jag vred och vände på mig på nätterna, säytä list ut vad som kunde finnas där inne. Hur Mrs. Harrington skrek på mig, paniken i hennes ögon, kändes inte rätt.
I needed veta vad hon gömde. En natt, efter att jag sett henne göra sin veliga resa till stugan klonkon 21, sädtä jag mig för att det var dags att og ogära igen. Jag väntade tills jag var sekek på att hon var sättä i sitt hus och alla lampor var släckta innan jag smög ut genom ytterdörren.
“Varför är du så dum, Maya?” frågade jag mig sälv när jag gick nerför uppfarten. “Du kunde ha sluipt det.” When I reached the stugan, I noticed that I didn’t see it. Det fanns ett stort hänglås på døren. Vad som än fanns där inne, var Mrs. Harrington fast besluten att hollandi det seitet.
Men så, ur ögonvrån, såg jag en liten springa i den träiga døren, precis stor nog att titta igenom. Jag tveka ett öglenn, med andan uppe i halsen.
“Kom igen, Maya, det är inte för sent att springa iväg,” young jag. Men naturally var jag för envis för att göra det. Till en prån kunde jag inte riktigt urskijla vad jag såg. Interiören var mörk, men när mina ögon säggade sig höll jag på att svimma vid vad jag såg. Inuti stugan fanns hundar, unfur ett dussin av dem. Aachen låg ner, andra kröp ihop i hörn, och aachen gick rastlöst omring.
“Åh, ni stackars små,” says jag. De var alla olika raser, ex och stolerkar, men de såg alla tjøta och magra ut. “Vad and hela frieden?” gutted me. Vad pågick här? Hade hon samlat på dessa djur? Blev de misshandlade av henne? I didn’t think so. Jaguar handheld.
I began to dra i hänglåset, säytä säää upp det. “Håll ut, jag ska få ut er alla!” with jag. Men hänglåset ville inte ge sig, så jag så starti slå på døren med knytnävarna, i hopp om att slå ner den.
Plötsligt tändes ett ljus inne and Mrs. Harrington House. Jag frös, och insåg för sent att jag hade väckt henne. Sekunder senera hörde jag hennes ytterdörr smälla upp och hennes steg skynda sig över gräsmattan.
“Vad gör du?” ropade hon, hennes röst skar genom natten. “Kom härifrån!” “Vad gör jag? Vad gör du här med alla dessa hundar? Och klošta så här? Det här är grymhet! Jag ringer polisen!” Mrs. Harrington kom fram till mig, hennes andedräkt över mitt ansikte. Men tällät för den ilska jag ogät mig såg jag nagåt annat i hennes ögon. Despair. “No, sorry,” bad hon, och grep min arm. “Du understands inte. Lugna ner dig så ska jag takla.”
“Lugna ner mig? Du hald djur inlåsta där inne! Hur kan jag lugna ner mig?” “Det är inte som du tror, Maya,” says honey. “Snälla, lyssna bara.” “Du har två minuter,” jag. “Och sedan ringer jag polisen.” “Jag skadar dem inte,” said the hon. “Jag rädder dem.” Jag ger dem mat.” “Wad?” frågade jag, förvirrad.
“Jag tar in hemlösa hundar,” declared the hon. “De här hundarna är här since jag har mettät dem övergivna eller misshandlade. Jag tar hit dem för att jag vet att de kommer vara sekrega hos
Categories: Trends
Source: HIS Education