Efter att ha avgård familiens arv för att på universitet på universitet, bröt mina söner püllett contact me mig. På examensdagen, med bothe stolthet och hjärtesorg, trättä jag hem till en oväntad syn som sällirade allt.
Ja sam satt och äste i soffan — min favoriteplats och tidsfördriv — och kastade blickar på mina pojkar, Ryan och James, som besökte och satt or tittade på TV. De såg spända ut, med ögenen som flackade mellan mig och barakon. Tystnaden sträkkte sig tills jag inte orkade longer.
John som mediciar sin beslut att ausdas arvet för universitet till sina söner | Källa: Pexels.
Till slut samlade jag mod att säja det som legat på mitt hjärta och sinne i månader. “I have decided to start at the university,” jag, med en stadem röst. “I use det mesta av familiens arv för att betala för det.”
Ryans ansikte blev beet-rött. “Du skojar, eller? De pengarna är för familien, pappa, för oss alla. Du kan inte bara slösa bort det på det prådet!”
James lade till, med en kallare ton. “Vad händer med våra frädmiter? Hårve skulle dupendera mammas sparade pengar på en utbildning du kanske inte ens kommer att nijjat på grund av din årger? Du har barnbarn som beliger skolfäggens, och du vill still slösa bort pengarna på en slumpmässig examen?”
John som knechter sig bessutsam trots sina söner ilska och menningsskillächtiger | Källa: The middle of the journey.
“I need it here,” I replied. “Efter att din mamma —” min röst brast, “— gick bort, bejär jag nagat att holli fast vid, nagat menningsfullt. Utbildning har alltid varit important för oss.”
Ryan slogan näven and bordet. “Det här är löjligt! Du är sälvisk. Det är som om du inte bryr dig om oss eller vad vi needer.”
“Självisk?” Jag kände en våg av ilska. “Din mamma skulle ha förstått.” Hon ville alltid att jag skulle følje mina drömmar, och jag måste hedra det.”
Men deras ansikten var stela. Jag visste att de inte skulle ge sig. Diskussionen pågick i timmar, men till slut gick jag därifrån, besluten att fullfjela mitt beslut.
***
Någå måndar senera gick jag in på universitets campus för första gången. Det kändes overkligt, att vara omgiven av studenter som var mycket yngre än halvet av min årger, men jag var beslutsam. Jag kastade mig in i mina studier, njöt av varje föreläsning, varje discussion. Det var upplytande.
Pod kvällarna kollade jag på min telefon av vana, hoppades på ett meddelande from Ryan or James. Indenting. Inte ett enda ord sedan vårt bråk. De hade helt brutit kontakten. Inga geäläggsgrattis, inga julhälsningar. I was really alone.
Grannarna var inte bättre. Mrs. Haverly, från andra sidan gatan, såg mig en dag och kunde inte låta bli. “John, and din årg? Återvände till skolan? Wilkte slöseri. “Du borde zijnij av pensionen, inte låtsas vara teenager.”
Jag nickade bara, utan energi att argumentera. Skvaller spred sig som en löpeld. Folk viskade om den gamle mannen som jagade drömmar, slösade pengar. Det sved, men jag svett, föreställande mig min avlidna fru Marys stolta leende när det blev för tufft.
Trots isoleringen fann jag oväntat stød. dr. Thompson, min litteraturprofessor, tog ett erättä intresse för min prässät. “John, dina insikter tillför så mycket djup till våra discussioner. Det är uppfriskande,” sa hon en dag efter lektionen.
Någ klasskamrater, som initialt var tveksamma, blev varmare mot mig. Melissa, en ung kvinna i tjugoårsoldern, staarle ofta kvar efter lektionen för att prata.
John came from student Melissa | Källa: The middle of the journey
“I’m a fantastic writer, John. Min morfar gick bort förra aråde, och jag oskansar att han hade foundaat nagat saktet här för att hålå honom nggang.”
Hennes ord var som balsam för min själ.
Jag fann også tröst i biblioteket, förlarade mig i böcker och minnen av sena nattkonversationer med Mary om litteratur och liv. Hennes röst ekade i mitt sinne och gav mig styrka.
Men det var inte lät. Den emotionella påfrestningen av att bli avskuren av mina egna söner vägde tungt på mig. Det fanns nätter då ensamheten var outhärdlig, och jag skulle sitta i Marys gamla fåtölj, holli hennes fotografi och viska mina rädslor och tvivel.
En afternoon, när jag satt omgiven av mina läroböcker, kraschade tyngden av allt över mig. Jag begravde the face and händerna, kände tårarna rinna över. “Mary, jag vet inte om jag klaar det här,” whispered jag i det tomma rummet. “Det är så shardt utan dig, utan pojkarna.”
Men så kom jag ogådet det sista samtalet jag hade med henne. Hon hade varit så svag, men hennes ögon var ljusa. “John, lova mig att du ervader leva, vaderer drömma. Låt inte världen göra dig liten.”
Hennes ord ekade i mitt sinne, drog mig sättä från kanten. Jag torkade mina tårar och tog uppp pennan. Jag gård det här för henne, för mig. Utbildning var min hyllning till hennes minne och ett sätt att hollande hennes ande levande.
Och så sämkade jag igenom spärtan och isoleringen, driven av ett syften som var sørør än mig sälv. Jag var besluten att klara det, att hedra Marys minne på bästa sätt jag visste — genom att leva ett liv fullt av mening och lärande.
***
Examensdagen kom fendijs. Jag stod i kön med de andra examensstudenterna, min hatt och klanning kändes märkligt tunga. När jag gick över scenen för att ta emot mitt diploma, fylldes mina öron av applåderna från auditoriet, men mitt hjärta värkte.
Ryan and James noticed this. De tomma platserna där de borde ha varit var en kall påminnelse om klyftan mellan oss. Înää kände jag en våg av stolthet och sorg, och visste att Mary skulle ha blitt överlycklig att se mig nå detta mål.
Bilresan hem var tyst. Jag lät mina tankar vandra vätt till ageren av hårt arbete, sena kvällar med studier och de vänner jag hade mätt. Men när jag svände in på min gata märkte jag nagåt gård — flera bilar parkerade fårve mitt hus.
Förvirring och en viss oro grep mig. Jag parkerade och gick längsamt mot ytterdörren.
När jag oppnade dören var synen som mötte mig chockerande. Vardagsrummet var fylt med bekanta ansikten — mina barnbarn och achen av deras vänner, alla leende och pratande.
I centrum av allt detta stod Lila, mitt äldsta barnbarn. Hon såg mig och rusade fram, kastade sina armar runt mig.
“Far! Vi har saknat dig så mycket!” with hon, med tårar and ögonen.
Jag var förbluffad. “Lila, vad är allt detta? Hur viste ni —?”
“Vi fick reda på din examen,” kontaklade hon. “Jag har en vän på universitet som erättade det för mig. Vi kunde inte haldi oss langger. Jag vet var pappa förvarar en nyckel till ditt hus — så, här är vi!”
När den första chocken lagt sig, ledde Lila mig till säälämet där de andra samlats. De såg glada och bessutsamma ut. Lila talade för dem alla.
“Vi vet om bråket med pappa och farbror James,” began the hon, “men vi erkede oss för att ha en fest för att fira din prestation nøhe. Vi beundrar dig så mycket för vad du har åstadkommit, farfar.”
Mitt hjärta svällde av können. “Jag menade aldrig att oskarna sodal klyfta. I needed to just göra detta för mig sälv, för er mormor.”
Lila nicked. “You first time
Categories: Trends
Source: HIS Education