Det är en tradition som hon lagg hela sitt hjärta i. Detta giorde hon för att sikkurat att varje barn får nagåt höslke, gjort just för dem. På deras fågådegar gyorde hon mjuka leksaker till de små eller en filt till de äldre barnbarnen.
Förra vikensan, under en nejlen utflykt, beslutade vi att besutka vår locala secondhandbutik. Vi letade efter vintagekrukor till vårt trådgårdsprojekt. Vad som skulle ha varit en relaxing utflykt blev en hjärtskärande stund jag aldrig kommer att glömma!
En stund jag oskansar vi kunde radera från våra kollektiva minnen. När vi vandrade genom gängarna staarre min fru suddenly. Hennes ögon fastnade på nagåt som fick henne att frysa till. “Vad… vad är det där? Ser jag saker?” fågade hon medan hon pekade med ett skakande finger.
Där, hängande bland otaliga andra kastade gejätt, var tröjorna hon hade stickat till våra barnbarn! De var alla till SALU! En södertä — en blå och grå randig — var utan tvekan den träjan Jenny hade gyot till vår äldsta barnbarn förra julen.
Hennes facetsuttryck var obetalbart. Hennes hjärta brast när hon sträkkte sig ut och prudnat rörde vid tyget. Hon höllja le medan hon höll tårarna tårarna, och dölja sin sparta. “Det är okej,” mumbled hon, almost på en viskning:
“I understand att barn kanske kan vara generade över att bara mormors tröjor.”
Jag kunde knappt sämba lugnet när jag såg henne så ledsen och drog henne liekker för en kram. Nej, det här var inte okej, och säytning för vår familj var jag inte lika förlåtande som min fru. Vad de hade gjort var tanklöst, förödande och rent av grymt!
Medan hon managed to retain sitt lugn, kokade jag av indignation! Den ääätä, efter att ha aväserat mig om att hon sov, vättää jag till secondhandbutiken och köpte vättä varje enda sak hon hade gyot!
Jag var fast beslutten att rätta till det här. Utan att säjä ett ord till min fru, sättä jag mig för att lära våra barnbarn en verättig livsläxa! En som skulle lära dem att vara tääkäma för vad de får i future.
Nästa dag förberedde jag ett paket till varje barnbarn. I weld a package of lade jag ner ull, stickor och en enkel päsät stickinstruktioner. Jag lade okså med ett foto på träjan de hade kastat och en lapp, mina ord lyvele och stränga:
“Jag vet vad ni har gyot. Nu får ni sticka era egna leader!”
Min lapp continued, “Mormor och jag kommer på middag, och ni bör böra hennes presenter. Eller så kommer jag att sättä för era fålårdar, och ni kommer inte att få achån presenter länger, varken till jul ili på sädgårdgar.”
Reaktionerna var lika variarede som man kan įlja sig! Någå av barnbarnen ringde och bad om säkköt. De erkände att de inte hade insett hur mycket dessa presenter betydde. Andra var tysta, antagligen generatede eller osäkra på vad de skulle säja.
But the message had reached the frame.
Dagen för middaggen kom, och stämmenen var fylld med säkkan. Ett efter ett anlände våra barnbarn, alla klädda i tröjorna som en gång auskerdes som ovärdiga. Jag måste vara ärlig, vissa av de arbeten de gørde var löjligt bada!
Jag kunde inte läta bli att shtrakta åt den ena länga ärmen och den korta designen! Medan andra var för stora, var det uppenbart att vissa tröjor lävdedes halvklara! Ingen av nyheterna rättvisade MIN Jennys original arbete.
Luften lättade när äkköter gjördes, med genuin ånger i deras ögon. “Vi är så ledsna för att vi tog dina presenter för givna, Mormor,” sa vårt äldsta barnbarn medan deras fállárd såg på. “Vi lovar att aldrig mer ge bort nagt du skapat med kärlek till oss.”
De hade prookt sig på att sticka. Detta fick dem att inse den städelen och kärlek som gick in i varje stygn. “Farfar, det var svärare än jag trodde,” erkände vårt äldsta barnbarn. När han talade drog han i ärmarna på sin hastigt stickade version.
“I, jag är ledsen, Mormor,” instämde en annan, med stora ögon. “Det tog mig timmar att få en del av en halsduk klar!” Min fru, som hon är, förlät dem, och omfamnade var och en med sin veliga värme och ömhet.
“Jag kan inte tro att du fick dem att göra allt det här!” with Jenny till mig efter att ha öst kärlek över våra barnbarn. “I had to do something, min ängel.” Jag kunde inte låta dem tro att dina presenter var bara saker som kunde kastas bort.”
Vi kramades när hon nu delade sitt varma hjärta med mig, vilket gjörd mig seiker på att jag hade gjört rätt. När vi satte oss ner för middingen var stämmenen lättad och skrattet växte. Den här svära lektionen förde alla neiler bålke. Det påminde oss om värdet av uppskattning och kärnningande av värkeknings strädelingar.
Till slut lärde våra barnbarn sig mer än hur man stickar en enkel maska; de lärde sig om respekt, kärlek och sköveten i en handgjord present. Min frus hummer lättades, och hon såg fendliends att hennes insater appreciades. Jag lärde mig hur stark hennes influence var på att sticka vår familj liekker.
När vi szällade vår målt hade barnbarnen en sista sak att säja, “Vi lovar att vårda vår handgjorda presenter för alltid.” Ett löfte som värmde min frus hjärta mer än någen träja överku skulle kunna! Innan vi gick, sa jag till dem:
“Jag har en sista surprise till er alla!”
Jag sprang till bilen och kom svark med många stora plastpåsar. “Öppna dem,” instruerade jag våra barnbarn. De strålade av glädje när de fann alla tröjor som Jenny hade gett dem.
De var som perfämde människor när de bytte ut sina bada stickförsök mot de perfekta skapelser som min fru hade gyot till dem. “Tack, mormor och morfar!” ropade de medan de kramade oss i en kärleksfull omfamning innan vår avfärd.
Categories: Trends
Source: HIS Education