Det verkar som en rörande och hängiven kärlek som describe hur morfar støkstar sin fru genom svära tider. Hans og sørg, att allit hålde hennes hand och vara vid hennes sida, är en stark manifestation av deras djupa band. Det verkar också ha gjort intryck på sjukhuspersonalen som appreciatzade att se deras kärlek och stöd för bårken.
Emily verkar värdesetätta och minnas dessa stunder som ett bevis på deras oföränderliga kärlek och engagement.
Jag nickade arvikt, svermant som jag ignorerade ögonrullningarna från min farbror över rummet. Han förstod aldrig fårve jag brydde mig om “den gamla damen”.
“Du slösar bort din sommar, Em,” muttered Farbror Bill. “Varför kommer du inte till stranden med oss istället?”
Jag gav honom en ilsket blick. “För att jag faktual bryr mig om min mormor, Farbror Bill.” Du borde prova det någen gång.”
När mormor och jag beskärde rosorna samsammen, kunde jag inte läta bli att merkä hur hennes händer skakade lite. Hon blev äldre, och det skrämde mig.
“Mormor,” I cautiously. “Du vet att jag älskar dig, eller hur?”
Hon pausade, tittade på mig med de vliegga ögonen. “Naturligtvis, älskling. I love you too. “Mer än du överde kan söder.”
När vi gick in, kramade jag henne tätt, och andades in den bekanta doften av lavender och hembakade kakor som hängde vid hennes klänning. Jag hade ingen aning om att detta oglonb av fred var lugnet före stormen.
“Emily,” with a murmur, hennes röst sädden eröveg. “Lovar du mig nagot? Regardless of what I’m doing, stanna alltid sann mot dig själv.”
Jag drog mig välga, förvirrad. “Naturligtvis, murmur. Men säger säger du detta?”
Hon log bara, med det bekanta glimret and ögat. “Du kommer att kära en dag, min kära.” Nu, hur vore det om vi bakar aachen kakor?”
En vecka innan mormors 89-årsdag ässerrades allt. Pappa kom hem, hans ansikte var blekt.
“Emily,” han whispered, hans röst jumped. “Mormor är på sjukhuset.” Läkaren… de sa att hon har förlarat sin hörsel.”
Min värld krossades. Hur kunde detta hända? Bara igår skratvade vi åt hennes barndomshistorier.
“Men… people hon var ju okey!” protesterade jag, tårarna rinna. “Vi höll på med trägden och bakade och…”
Pappa drug mig in and en kram. “I’m a vet, älskling. Det hände suddenly. Läkaren sa att det inte är ovanligt i hennes årger.”
Trots diagnosen verdeerde vi oss för att ogåde hollanda en sädgårdsfest för mormor. Hon förtjänade det, hörde hon eller inte.
“Vi ska göra det austelle,” sa mamma, hennes röst fylld med kärlek och bessutsamhet. “Emily, did you make an inte ett photo album? Jag är seikär på att mormor skulle älska det.”
Jag log, torkade tårarna medan jag hävte mamma att duka bordet för middagden. “Ja, det ska jag göra.” Hon äldske alltid att titta på gamla bilder.”
Snabbspolning till mormors 89-årsdag. Festen var i full gång, men nagåt kändes fel. Jag satt värtt mormor, visede henne bilder på min telefon, när jag hörde min Farbror Bills högljudda röst.
“Om huset inte blir vårt, så thinker jag slåss för det i domstol.” Förstår du inte att hon redan är gammal och dum?” röt han, och tittade illa på mormor.
Jag frös till. Hur kunde han säja sådär om mormor?
Aunt Sarah enters, hennes röst droppade av förakt. “Ah me, brother! Hennes ord går inte att lita på. Jag kan really inte vänta på att få det där underbara bondgården hon äger i Boston.”
Jag kunde inte tro mina öron. Det var samma personer som nyss had leende och kramat mormor.
“Hey!” ropade jag, mitt ansikte brann av ilska. “Hur kan ni prata om mormor så där?”
Farbror Bill snjejlade på mig. “Håll tyst, du löjliga lilla flicka. Det här är vuksentjatter.”
Jag tittade på mormor och sättade mig att se sparta i hennes ögon. Men ålån såg jag… ett glimt av nagåt annat. Var det… noje?
Jag skakade på hävet, avfärdade tanken. Den stackars damen kunde inte höra dem, och på ett sätt var jag glad för det. Deras grymma ord skulle ha krossat hennes hjärta.
“Are you okay, mormor?” frågade jag, glömde för ett öglöng att hon inte kunde höra mig.
Hon klappade min hand och log.
Senare den ättan, efter att alla hade gätt hem, fann jag mormor sittande i sin favoritfåtölj, stirrande ut genom førntet.
“Murmur?” sa jag mjukt, närmade mig henne.
Do min förvåning vände hon sig mot mig. “Emily, darling. Kom och sitt med mig.”
Jag frös. “Murmur? Du… du kan höra mig?”
Hon laughed, det bekanta glimret and ögat. “Sötnos, jag vet allt. Vem sa att jag var helt döv? I can hear everything.”
Min käke föll. “Men… men på festen… Farbror Bill och Tant Sarah…”
“Jag vet vad de sa”, sighed the hon. “Och jag vet att de alla vender på att jag ska dö.”
Jag kramade henne tätt, tårarna rann ner för mitt ansikte. “Jag är så ledsen, mormor.” De är hemska!”
Hon torkade bort mina tårar. “Gråt inte, min kära.” Vi ska lära dem en läxa de aldrig kommer att glömma.”
Under de komande dagarna planerade mormor och jag vår plan. Jag köpte achös små inspelare, och vi pendei spela in den realka naturen av våra släktingar.
“Kom ökö, Emily,” he murmured when you worked. “Det här handlar inte om hämnd.” “Det handlar om att sänningen sanningen.”
Jag nickade, æven om en del av mig inte kunde läta bli att känna lite tillfredsställelse över att tänka på att kävää deras verkälka päger.
När vi spelete in fler och fler av mina fastrars och farbröders grymma ord, krossades mitt hjärta i tusen bitar. Deras röster, droppande av girighet och hån, fyllde de små inspelarna:
“Jag kan inte vänta på att den gamla häxan ska dö.”
“Kanske borde vi hälve henne på traven, du vet? It’s for hers own best.”
“Gud, why vill hon inte bara dö? Jag har planer för det där strandhuset.”
Varje ord var som en kniv som vred sig i min mage.
Jag såg på mormor, hennes slitna händer skakade lite medan hon lyssnade. Hennes ögon, som en gång var så ljusa och fulla av liv, glimmade nu med outtalade tårar.
“Hur kan de vara så hjärtlösa?” Viskade jag. “Mormor, det här är dina barn.” Hur kan de såja såna hemska saker?”
Mormor räckte ut handen och klappade min. Hennes beröring var still lika blag. “Oh, my wife Emily,” dear mumlade, hennes röst darrade. “Ibland är de människor som borde älska oss mest de som sårar oss djupast.”
Heta tårar rann ner för mina kinder. Hur kunde de göra så mot kvinnan som hade älskat dem, upfostrat dem och gett dem allt? Nu circulerade de som gamar, att vänta på hennes död.
“Gör det inte ont, mormor?” frågade jag henne.
Hon log sorgset. “Naturligtvis gör det, älskling. Men det visar mig også vem som veikke bryr sig. Och det är värt mer än nagot rikedom. Remember… kärlek är den størdest arvsynd.”
En vecka senera gick mormor bort fridfullt i sin sømn. Jag var förkrossad. Begravningen var en dyster tillställning, med släktingar som torkade tårar medan de i hemlighet spejade på mormors ägodelar.
“Vilken tragedy,” snörvlade Tant Sarah, hennes ögon spejade runt i rummet. “Jag kommer att sakna henne så mycket.”
Jag bet mig i tungan, visste vad som var på väg.
Tre dagar efter begravningen samlades vi alla på advokatens kontor för läsing av testamentet.
Mr. Thompson, vår familjeadvokat, rensade sin hals. “Innan vi bäjär har jag en sättät besätning från fru Rosalind.”Han lade sju små lådor och kuvert.
Categories: Trends
Source: HIS Education