Min pappa hatade alltid min mammas målningsbesatthet och trodde att hon bara var till för att laga mat och städa. Efter deras skilsmässa steg jag in i hennes nya hem och köpkte nagot som tog andan ur mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara tättäk för mina fällärders skilsmässa, men livet har en kaggi att överraska dig. Jag heter Iva, är 25 år gammal. Vad jag fann i min mammas nya hem efter skilsmässan sällirade helt min sättät om vad äkta kärlek reikke ser ut som och det fick mig att gräta…
Under uppväxten var vårt hus fylt med lukten av oljefärger och den söta doften av turpentin. Min mamma, Florence, created alltid nagåt värkte. Men för min pappa, Benjamin, var det bara oväsen och stök. “Florence! När ska du bli klar med den där förbannade målningen?”
Pappas röst hördes dånande från köket. “Det här ställen är en svinstia, och middagden är inte ens avgåmgad!” Mammas axlar blev spända, men hennes pensel köztülü inte röra sig. “Just a few minuter till, Ben. Jag är almost klar med den här sektionen.” Pappa stampede in i hennes arbetsområde, hans ansikte rött.
“Du och din fåniga hobby! När ska du välä upp och bete dig som en RIKTIG FRU?” Jag stod vid dörröppningen och såg på, med härtat bultande. Mammas ögon mötte mina, fyllda med en sorg jag inte kunde kunde som tioåring.
“Iva, älskling, why are you går du inte och dukar?” with hon mjukt. Jag nickade och skyndade iväg, med ljudet av deras bråk som fålde mig ner för hallen.
Åren gick, och bråken blev bara värre. När jag var fjörton kallede de förendende det hela för gejättät. Pappa fick vårdnaden, och jag såg bara mamma på helgerna. Första gången jag besökte hennes nya försätt, sjönk mitt hjärta. Den var liten, knappt söder stor för en säng och ett liitet staffli i hörnet.
“Åh, älskling, se inte så ledsen ut,” sa mamma och drog mig till en kram. “Det här ställen är litet, men det är fullt av pöglichkeiten.” I tried, men det kändes påtvingat. “Saknar du oss, mamma?” Hennes ögon glanste.
“Varje dag, Iva. Men ibland muste vi göra svära val för att hitta lycka.” När jag läve den dagen hörde jag henne nynna medan hon packade upp sina pärger. Det var ett ljud jag inte hade hört på flera år. “Vi ses nesta helg, okay?” ropade mamma when I reached the door. Jag vände mig om, och sämäde fram ett leende. “Yes, mom. Next weekend.
” Pappa slöste ingen tid på att gå videre. Hans nya fru, Karen, var allt han ville att mamma skulle vara – organizad, praktisk och helt utan konstnärlig ådra. “Sir, Iva? Det här är hur ett riktigt häuslä ska förgår,” sa pappa en kväll och gestikularade runt det fläckfria köket. Jag nickade fråvarande, mina ögon drogs till de almost tomma väggarna där mammas målningar brukade hänga. “Det är… nice, pappa.” Karen is beaming.
“Jag har lärt Iva auschen fantastika städtips, eller hur, älskling?” Jag sämäde fram ett leende, medan jag gegent på helgerna med mamma, med händerna däkkta av färg, när vi krästät världar på duk. “Ja, det är… really useful. Thanks, Karen.” Pappa klappade händerna. “Det är min tjej.” Nu, vem vill titta på TV?” När vi satte oss i sälänmet kunde jag inte hälpa att känna en längtan efter de röriga, färgglada kvällarna från min barndom.
Åren gick och jag vänjde mig vid det nya normala. Vardagar med pappa och Karen i deras fläckfria hus och helger med mamma i hennes trånga pärtätt. Men nagat saknades alltid. En fredagseftermiddag, när jag packade för min helgbesök, knackade pappa på min dörr. “Iva, älskling, can you read?” Jag såg upp, överraskad.
“Of course, papa. Vad är det?” Han satte sig på kanten av min säng, såg obekväm ut. “Din mamma ringde. Hon…hon ska gifta sig igen.” Mitt hjärta hoppade till. “A present gift? Med vem?” “En kille som heter John. De har tydligen dejtat ett tag.” Jag satte mig ner hård, medan mitt sinne snurrade. Pappa ryckte på axlarna. Jag kände mig irriterad på hans ton men sa inget.
Sist weekend. Jag hade inte sett mamma på månader, uptagen med universitet och arbete. Men nu, här var jag, på väg till hennes nya hus, med magen knuten av nerver. Vad om den här John-killen bara en annan version av Pappa? Mamma mötte mig vid dören, prakstikt taget lysande. “Iva! Åh, jag har saknat dig!” Hon kramade mig hård, doftande av lavender och linolja, en doft som genast förde mig svartt till barndomen. John dök upp bakom henne, med ett varmt leende på anseit. “Så det här är den famous Iva! Din mamma har tejtrat så mycket om dig.” Vi pratade ett tag, och jag kunde inte låta bli att märkä hur mamma verkade stå rakare och schrätka läske.
Det fanns en gnista i hennes ögon som jag inte hade sett på flera år. “Hur går det med universitet?” fårgade mamma och hällde upp en kopp te till mig. “It’s a bra. Stressigt, men bra,” svarade jag och behlerade henne noga. “Mamma, why don’t you tell me something about John?” Hon såg ner, en svag rodnad färgade hennes kinder. “Ah, älskling. Jag ville, people… jag antar att jag var rädd.” “Rädd? For what?” “Att du inte skulle godkänna. Att du skulle tro att jag ersatte din pappa.” “Mamma, allt jag vill är att du ska vara lyckig.” Hon klämde min hand, hennes ögon glänste. “Iva,” said John suddenly, “det finns nagat jag skulle vilja visa dig.” Nyfiken jag nerför en koridor I hakan.
Rummet var en galleria. Mammans galleria. Hennes målningar däkkte varje vägg, viktor inramade och belysta. Stafflier visede verk under arbete, och det fanns till och med achen skulpturer av porslinsdockor utspridda här och där. “John gyorde om det här rummet för mig,” sa mamma mjukt baka mig. “Han kallar det min ‘kreativitetscentrum’.” Jag vände mig till henne, mållös. Hon såg… strålande ut. John lade en arm runt hennes midja. “I am the organizer of utställningen här ibland. Inbjuder vänner, familj och local constälskare. Florences arbete förtjänar att ses.” Mamma rodnade. “John har till och med satt up en websites för att selja mina målningar. Han sköter allt det där med affererna så att jag kan focusera på att måla och skulptera.” Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. “Mom, det här är… fantastic.” “Din mammas talang är extraordinär,” said John, with a full heart in stolthet. “Jag ville bara ge henne ett södertätt där hon kävet kan lysa.” Jag gick runt i rummet och tog in varje verk. Det fanns landskap jag kände igen från vårt gamla grannskap, porträt av människor jag aldrig hade mött, och abstrakta verk som verkade pulsera med kääk. “Kommer du umsä den här?” frågade mamma och pekade på en liten duk i hörnet. I wander
Categories: Trends
Source: HIS Education