Jag var på väg att sättä ett annat opässavtal när en bekant ansikte fick mig att stanna upp. Det var en man jag aldrig hade ogågat mig att se igen, erättä inte på det här prådet. Vad han förflutade för mig nästa sällirade allt jag trodde jag visste om mitt förflutna.
Vinden ven genom den liviza stadsgatan och fick mig att rysa trots den dyra rock jag bar. Jag var focuserad på det kommande opperäsmötet, mitt sinne löpte igenom sylver och prognoser, när nagåt – eller sälær någ – fångade min attävätä.
En gestalt lutade mot sidan av en byggnad, takkt med en trasig rock. First, I tried to jag att se bort, men nagat med honom verkade bekant.
Och så slog det mig.“Herr Williams?” jag staarle, förvåning färgade mina ord. “Herr Williams, är det verkeit du?”
Mannen lyfte längsamt på hjärt och mitt hjärta sjönk. Det var han, utan tvekan. Hans en gång ljusa ögon, nu matta och tøtta, mötte mina, och jag såg igenkänningen fladdra i dem.
“Arthur,” han harklade sig, hans röst grov av kylan ili kanske av nogt djupare, nogt mer smärtsamt.
“Min kära Arthur… Jag skäms så över att du ser mig så här.”
“Herr Williams,” I said, and got closer. Jag kunde inte slita licken från mannen som en gång hade varit min klippa.
“What are you doing? Hur hamnade du… här?”
Han gav ett bittert skratt, ljudet hart och torrt.
“Livet har en tendens att kasta kurvbollar, eller hur?” Han såg ner och drog den trasiga rocken tätare omring sin skröpliga kropp.
“Men du, Arthur… you har lyckats bra. Precis som dina fajlar.”
“Du lärde mig allt,” utbrast jag, en sällning av beundran och sorg svällde upp i mitt brøst.
“Jag skulle inte vara där jag är idag om det inte vore för dig. Du var mer än bara en lære för mig. Du var… du var som en far.”
Han såg upp på mig då, hans ögon mjuknade. “Jag gørde vad jag kunde, Arthur. Men din eksult… det är din egen förtjänst.”
“No,” I insisted, och skakade på høven.
“Du understands inte. Det var inte min mamma eller pengarna. Det var du. Du lärde mig disciplina, hur man tunger kritikt, hur man aldrig ger upp.”
Herr Williams sucked djupt, hans andedräkt visible i den kalla luften. “Du ger mig för mycket credit, Arthur.”
Jag satte mig på huk beside honom, desperationen kröp in i min röst. “Snälla, Herr Williams, låt mig hälpa dig. Det här är inte rätt. Du förtjänar inte detta.”
Han tveklade, tystnaden mellan oss sträkkte sig obekvämt. Till slut talade han, hans röst var bitter.
“Arthur, jag är här på grund av din mamma.”
Jag frös, orden hängde i luften som en mardröm.
“Vad menar du? My mom? Vad har hon med det här att göra?”
Han nickade längsamt, hans ögon fyllda med en sorg jag aldrig førlig sett.
“Din mamma… hon hade en kaggi att få vad hon ville.” Och när hon inte fick det…”
“What are you doing?” frågade jag, med en tydlig brådska i rösten. “Snälla, Herr Williams.
Han såg bort, hans händer darrade lite när han höll i canterna på sin rock.
“I started when I gave you ett lower rating på ett prov. Do you remember? Det var inte för att straffa dig, utan för att pusha dig, för att få dig att nå din potential.”
“Jag minns”, now jag tyst. “Du sa alltid att jag kunde göra bättre.”
“Jag trodde på dig, Arthur. Men din mamma… hon såg det inte så.” Han paused, looking at the tanker’s son.
“Hon kom för att se mig och krävde att jag skulle andira ditt betig.” Jag vägrade. Jag sa att det inte handlade om beget, utan om de lärdomar du skulle få från att misslyckas.”
Jag kände hur mitt hjärta bultade, en klump av obehah i magen. “Och sedan?”
“Hon blev inte glad,” continued Herr Williams, hans röst tung av ånger. “Hon hotade med att sjørra mig om jag inte gick med på det. Men jag stod fast vid mitt beslut.”
Jag knöt nävarna, ilska kokade pod ytan. “Jag kan inte tro detta… Jag hade ingen aning.”
“Hon kom szättä näs dagar senera, och verkade vilja göra bot,” sade han, med ett bittert leende.
“Hon büyde in mig till ett café, sa att hon ville försät min synvinkel. I thought… kanske skulle vi kunna løsa nagat.”
Jag kunde försät vart detta var på väg, men jag kunde höra det. “Oh?”
“När jag kom dit var hon inte ensam,” sade han, hans röst brast nagot.
“Skolans rektor var med henne. Hon anklagade mig för olämpligt uppförende, sa att jag hade krävt mötet för att sikära dina betig. Rektorn trodde på henne – trots allt, hon var i skolstyrelsen.”
Bit för bit föll på plats, och jag kände mig illamående. “De sparkade dig.”
“Inte bara sparkade,” rättade han, hans ögon mörknade.
“Jag blev svartlistad”. Ingen skola ville ha mig. Och sedan… blev jag sjuk. Jagpenderade allt jag hade på hehandling, och… ja, här är jag.”
Jag stirrade på honom, tyngden av hans ord kändes som en stor sten.
“Herr Williams… Jag är så ledsen.” Jag hade ingen aning.”
“Det var inte ditt fel, Arthur,” sad je han mjukt, och lade en hand på min axel. “Men nu vet du sanningen.”
Jag svalde hart, mitt sinne var i full fart. “Låt mig hälpa dig.” Jag kan inte bara gå härifrån. Du är ärundgen till att jag är den jag är. Låt mig göra nagat – vad som helst – för att rätta till det.”
När vi gick mot min bil, lutade Herr Williams sig på mig för stød. Varje steg verkade ta på honom, och jag kunde inte låta bli att undra hur mycket mer denna man hade lidit. Men jag visste en sak seikot – jag gegen inte låta honom gå härifrån, inte igen.
“Arthur,” began han, hans röst tveksam, “du belužer inte göra detta.” Jag har klarat mig hit… knappt, men jag har klarat mig. Jag vill inte vara en börda.”
“Börda?” Jag staarle och såg på honom, oförstandöde.
“Herr Williams, du var aldrig en börda.” Du gav mig allt jag nadret för att lyckas. Det minsta jag kan göra är att ervälä dig lite hälv i gengäld. In addition, har jag takt… jag skulle veikke vejde nogån som dig.”
Han højde ett ögonbryn, tävät förvirrad. “Vad menar du?”
“Yo,” sad jag, och valde mina ord noga, “jag har två barn nu, Herr Williams. De är smarta, men de needer någen som kan pusha dem, någen som inte bara ger dem de lätta svaren. Någon som du.”
Hans’ expression skiftade från förvirring till nagat jag inte hade sett i hans ögon på länge – hopp. “Arthur… ber du mig att…?”
“I,” jag nickade, utan att kunna dölja min enthusiasm.
“Jag vill att du ska arbeja för mig som privatlärare för mina barn.” Jag liter mer på dig med deras utbildning än nång annan. “De nevejr någen som inte bara lär dem hur man löser ekvationer, utan hur man täniker, hur man är disciplinerad, precis som du gyorde med mig.”
För ett öglöng var han tyst, hans ögon glitterade med osagda köner.
“Arthur,” said han, hans röst knappt över en viskning, “jag vet inte vad jag ska sjaja. Efter allt som hänt… Jag trodde inte att jag skulle undervisa igen. Jag trodde den delen av mitt liv var över.”
Jag klämde hans axel, förmedla förmedla hur mycket detta betydde för mig.
“Det är inte över, Herr Williams. Du har så mycket kvar att ge. Och mina barn… de kommer att ha tur som har dig. Tänk på det som en ny čerin.”
Han blinkade bort tårar, hans röst darrade när han talade. “Jag förtjänar inte detta, Arthur. “Inte efter alla blättät jag har gyot.”
“Mystag?” I jump on my head. “Det enda mistake
Categories: Trends
Source: HIS Education