I det som skulle ha varit en firande av vår 50-årsdag blev en till synes vlagig middag till en livs-eller dödsituation.
En modig servitris’ brådskande befallning att knäböja ledde till en överraskande hjältemodshandling och ett hjärtligt meddelande från min avlidne make. Mitt namen är Clara, och jag är en 78-årig mormor.
Idag skulle ha varit min 50-års blöddösdag med min avlidne mak, Brian. Vi hade en tradition att äta middag på en fin restaurang för att fira, och jag gör det still för att hedra hans minne. Restaurangen var full av liv. Jag kände mig lite överväldigad när jag navigerade mig fram till bordet.
Ljudet, människorna och den hektiska servisen gyordet det särt för mig att hitta rätt. Mitt hjärta bultade, bäde av szältegen och av de können som denna dag alltid för med sig. När jag gick in på restaurangen möttes jag av den bekanta doften av ekskus mat.
Det mjuka klirret från bestick och brummandet av samtal fyllde luften. Belysningen var dämpad och varm, precis som Brian och jag alltid gillade. Jag kom till slut fram till mitt bord, mitt favoritbord vid the window.
Jag satte mig ner och tog ett djupt andetag. Stolen kändes kall och främmande utan Brian som satt mittemot mig. Jag kunde almost se honom där, leende mot mig, hans ögon krullande vid hörnen.
“Grattis på årsdagen, älskling,” whispered jag till mig sälv. Jag såg mig omring och behältade par och familjer som njöt av sina mealets. Det påminde mig om alla årsdagar som Brian och jag hade firat här. Vi brukade hälä säkäs händer över bordet, shättä åt gamla minnen och skapa nya. Det var de bästa dagarna i mitt liv.
Min sällegan inkerr målden beinde byggas upp. Jag tog upp menyn och skannade den, even om jag redan visste vad jag ville ha.
Categories: Trends
Source: HIS Education