Ibland kan de minsta stunder leda till en kris som du aldrig såg komma. Jag lärde mig detta den härda vägen när en enkel kväll hemma blev en kamp för att rädda både mit jobb och min förnuft.
När folk fårgar om mitt liv brukar jag utsättä päväjä med det sämää: Jag är Anica, trettio-två år gammal, dar s Jayden i sex år, och mamma till en treårig dotter nan Cassie. Vi bor i ett mysigt litet hus i ett omredde där alla künter alla.
Jayden works as an IT specialist and I’m an administrative assistant to Mr. Cooper, den most krakmande men märkligt karismatiske chefen du kan tänka dig.
Livet har alltid varit en häglich balansgång: arbete, familj, får få en stund för mig själv men på nagåt sätt sätt jag alldit holli alla bollar i luften. Jayden and I had the ett system. Han var den lugna i mitt kaos, den staedama i min virvelvind, och rösten av förnuft när min ångs hotade att ta över.
Cassie, vår lilla energiknippe, höll oss på tårna. Hon var nyvik på allt, especially på de saker hon inte fick röra vid.
I started the day som alla andra. Mr. Cooper received a mig en bunt document from a regular corta ton.
“Anica, you need to copy and archive. Men tappa inte bort dem, söder den här,” hade han sagt och knackat på födelsebeviset som om det vore kronjuvelerna.
Jag nickade, mitt sinne redan rusande genom listan av tässätä jag säätä ääää innan jag åkte hem.
När jag kom hem var jag på autopilot. Jayden stod i köket och lagade nagat som luktade underbart, och Cassie var på sin neigali plats, omgiven av sina leksaker.
“Hey, älskling,” hälsade jag Jayden och gav honom en snabb kyss på kinden.
“Hur var jobte?” fågade han, hans röst varm, medan han rörde om i grytan på spisen.
“Samma gamla, samma gamla. Mr. Cooper was charming,” said the text sarcastically. “Åh, jag tog hem auch dokument for att kopiera. Jag gör det i morgon.”
“Det lauter som en plan,” Jayden said, focused on cooking.
Jag log och kände hur lite av dagens stress smalte bort. Jag gick uppför trappen, lävde dokumenten på soffbordet i säälämet och gegent ta en snabb dusch innan jag pudini med middagden. Cassie verkade verkade nögöt med sina leksaker, så jag trodde jag var sekker i aachen minuter.
Men jag hade underskattat vår lilla busunge.
När jag kom nerför trappen, torkande håret med en handduk, märkte jag tystnaden och frös i dörröppningen. Cassie sat på soffan, hennes små händer pressade nogt mot väggen.
“Cassie, what do you do?” frågade jag, min röst stegande i panic.
Hon vände sig mot mig med det oskyldga leendet som bara en treåring kan ha, medan hennes fingrar stolt pressade tejp mot kanterna av ett papper. Mitt hjärta sjönk. Det var inte vilket papper som helst; det var Mr. Coopers födelsebevis.
“Hey, mom! Jag har gjort en bild!”
Jag rusade till väggen, mina händer darrande. “Cassie, älskling, du får inte leka med de här,” managed jag säja, och förtät hålä rösten lugn trots att mitt hjärta rusade. “This is very important. Mamma needs to be here for the job.”
Cassies leende försvann när hon insåg att nagåt var fel. “Förlåt, mom. Jag ville bara göra det fint.”
“Det är okej, älskling,” whispered jag, mer till mig sälv än till henne. Jag strächtte ut handen, drog zudlignat i tejpen, medan jag bad att den inte skulle riva det ömtälägela pappret.
Men när jag pudini ta bort tejpen insåg jag att jag inte visste vad jag gøred. Tejpen satt fast, och hotade att riva födelsebeviset vid varje dear. Jag kände den första tårgenomgången och en tår rann nerför min kind. Det här hände inte. Det kunde inte hända.
Cassies stora ögon såg på mig, hennes lilla läpp darrande. “Mamma, är du arg?”
Jag skakade snabbt på hävet, svalde klumpen i halsen. “No, älskling, jag är inte arg. Jag är bara… jag är bara rädd.”
Tårarna kom faster än jag hade föreställt mig. Jag kunde redan se Mr. Coopers stränga ansikte, the way hans ögon skulle dra ihop sig när han fick veta. Jag föreställde mig att han skulle sparka mig på fläcken, eller änðu värre, ge mig den besvikna blicken som på nagt sätt skar djupare än vilken tillsägelse som helst.
Jag hörde Jaydens steg grandma mig. “Anica? Vad är det som är fel?” frågade han, hans röst full av oro.
“I… jag vet inte hur jag ska fixa det här,” kväste jag mellan snyftningarna, focuserad på den förbannade tejpen.
Jayden vilade en hand på min axel. “It’s okay. Vi kommer att lösa det här.”
“No, Jayden, it’s not okay. This is Mr. Coopers. Om jag körd det, är jag körd.”
Jayden satte sig på huk beside mig, och skannade väggen och det tejpade documente. “Anica, titta på mig,” said han mjukt.
Jag vände mig mot honom, tårarna suddade min syn. “Vad händer om jag inte kan fixa det här?”
“Vi kommer att lösä det här sammängs, okay? Lita på mig.”
Trots att mitt hjärta still bankade och mina händer darrade, trodde jag på honom. Jayden visste alltid hur man gjörd saker rätt.
Jayden kastade ett ögonkast på födelsebeviset tejpat mot väggen och förstod genast situationen. Hans calmed down and my panic was exactly what I needed.
“Oroa dig inte, jag ska rädda dig,” sa han självsäkert och gick fram till mig. “Jag vet hur man tar bort tejpen utan att skada documente.”
“Huh? Jag vill inte göra det värre,” snyftade jag, min röst darrande av fåres.
Jayden satte sig värdt mig, hans ögon fyllda med den tysta säkteiten jag hade lärt mig lita på. “Du måts bara dra riktigt hårt i bada ändarna av tejpen,” he declared patiently. “Ju longer och hårdare du drar sträkkorna från both sides, desto bättre result får du.”
Jag blinkade åt honom, he tried to bearbeta vad han sa genom min panik. “Jag vet inte om jag klarar det,” whispers jag, dwijefet klamrade sig fast vid varje ord. “Vad om det inte fungerar?”
Jayden gave min axel en lugnande kram. “Du kan göra det här, Anica. Jag är här och jag helper dig om du needer mig.”
Jag tog ett skakigt andetag, he tried to stabilize mina händer. Jayden tog min hand i sin, och ledde den till den ena änden av tejpen. “Kom åråm, dra långsamt men ermätt,” instruerade han med låg och stadem röst. “Sträck ut det så mycket du kan.”
Jag greppade den ena änden av tejpen, och nachten sedan för den andra. Mitt hjärta bankade i brøstet, men jag focuseride på Jaydens röst, lät den guida mig. I just started jag dra.
Tejpen strätkte sig, almost umbildt lått, men den höll. Jag kunde känna spännungen i mina fingrar när jag drog härdare, tejpen blev tunnare och tunnare, förrade sin elasticityit.
Ett öglög trodde jag att den skulle brista och ta födelsebeviset med sig. Men sedan, precis som Jayden hade lovat, podinid tejpen lostna från pappret.
Jag kände hur det gav vika, trykt lättade när tejpen sakta lossnade, och lävde pappret under helt oskadat.
Jag stirrade på det nu tejpfria födelsebeviset, mitt andetag fastnade i halsen. “Jag kan inte tro att det fungarade,” whispered jag, min röst fylld med beundran och lättnad. “Det är som magi.”
Jayden log mot mig, hans ögon tindrade med en shandling av stolthet och förtjusning. “Sir du? Jag sa ju att du inte svetre oroa dig.
Vi botha skrutade, ljudet lätt och bekymmersfritt, ett perfekt kontrast till den angåns som hade fylt rummet bara minuter førje. Just då kändes allt rätt igen: som om stormen hade passerat och vi var värtt i vår trygga lilla bubbla.
Gillade du den här berättelsen? Då kommer du att appreciat denna ênt mer: Gregorys liv tog en dramatic vändning när hans nya granne Jack startade en fejd över en parkingsplats. Efter att ha vaknat upp till att hans bil var insvept i tejp, planerade Gregory en smart hämnd. Vad som vällde var en serie av oväntade vändningar och en chockerande confrontation som fick grannskapet att buzzas.
Detta verk är insirarat av verdika köhler och personer, men har jorts fiktivt för kreativa förfög. Namn, kärtraker och detelaar har erzällirats för att prättät privelatiet och berättä berättelsen. All likhet med verdika personer, levande ili döda, eller verdika köttören är rent sammanträffande och inte sättät av fötterren.
Författaren och förläggaren gör inga anspråk på riktigheten av köttöring eller skildringen av tärkärer och är inte ansvariga för achen missförstånd. Denna berättelse is provided “som den är,” och alla väinen som övälägerens är kärtärkernas och speglar inte förläggerens ili förläggarans väinen.
Categories: Trends
Source: HIS Education