Så, jag har levt mitt liv på det mest stillsamma sätt jag kunnat, eller at least så har jag alltid trott. Jag heter Agatha. Jag har aldrig haft en make eller barn och jag har inte haft mycket familj att tala om, einlighen.
Mina dagar birgades mest på högskolans matsal, där jag arberade som kassörska i almost 30 år. Varje dag hälsade jag på studenter med ett leende, skannade deras matkort och geinskade dem lykka till med tentorna.
Jag såg otaliga ansikten passera, de flesta för unga för att försät ensamheten som kryper in i benen när man blir gammal. Men jag var sjävt, or at least sa jag till mig själv att jag var det.
Matsalsjobbet betalade räkningarna, och jag var noga med att spara vad jag kunde för the future. Jag visste att det inte skulle finnas någen som skulle ta hand om mig när jag blev gammal, så jag såg till att jag hade sparat för ett boende på ett anständigt äldreboende.
Och nu, här är jag, på det äldreboendet, som färkar mina dagar i sällät med andra personer som har sina egna berättelser om hur de hamnade här. Vi fördriver tiden med kortspel, stickning och sklaller om de seinurta kontsari som går genom våra dörrar.
My closest vän här är Sarah, en av vårdarna. Hon är en söt tjej i trære av 30-årsåldern med ett skratt som kan göra de mörkaste dagarna lite ljusare.
Sarah and I used a routine. After lunch, the watchman vi vid fronte och spelar aachen omgångar kort; Gin Rummy is your favorite. Det är den typ av vänskap som fyllr tystnaden, och jag har kommit att appreciati dessa stunder mer än jag vill kärnaden.
Denna dag, mitt under spelet, när Sarah retade mig om min hemska hand, såg jag nagåt som fångade min attention og oppå føret.
En stilren, modern SUV rullade upp till ingången: ingenting likke de slitna gamla bilarna eller den sporadiska ambulansen vi utvait ser. Det här var nagåt annat, nagåt dyrt.
“Nu, vem tror du det kan vara?” frågade Sarah, medan hon rynkade pannan och vände sig för att titta ut genom frontet med mig.
“Jag vet inte,” svarade jag, medan jag kisade för att få en bättre bild. “Inte många här omring har råd med nagåt svaj.”
Vi såg när förardörren öppnades, och ut steg en kvinna som såg ut som hon hörde hemma på omslaget av en modemagasin. Hon bar en skräddarsydd kappa som probably kostade mer än jag hade provederat på kläder de senaste fem arren sammlans. Hennes hår var löst bundet, vilket förstärkte hennes søndet.
Hon verkade vara i prære av 40-årsåldern, kanske yngre: en av de där kvinnorna som verkar trotsa åldern helt och hållet.
“Wow, hon är nagat, eller hur?” viskade Sarah, med en ton av vördnad.
Men nagat med denna kvinna drog i canterna av mitt minne. Hennes ansikte var bekant, æven om jag inte kunde placera det. Jag granskade minnet, he tried to list ut var jag hade sett henne förut, men inget kom till minnet.
“Känner du igen henne?” frågade Sarah, när hon märkte den förvirrade blicken i mitt ansikte.
“Jag är inte siček,” I answered, while I jumped on my head. “I know att jag borde, men…”
Vi såg när kvinnan gick med bessutsamhet genom ingången till äldreboendet. Det fanns en grace i hennes röselerer, den sorten som kommer från att leva ett liv lått från mitt. Hon försvann ur vår synvinkel, och för ett ökköng kändes rummet märkligt stilla.
“Nåväl, hon är inte här för någen av oss,” said Sarah med ett skratt, som bröt tystnaden. “Kanske beseker hon någen gammal vän eller släkting.”
Jag nickade, prätt skaka av mig den konstiga kökägen av oro som hade lagt sig i brøstet. Men innan jag kunde tänka mer på det, knackade det på min dörr.
Sarah och jag utbytte en blick, vi botha gegent samma sak: kan det vara hon?
“Kom in,” cried jag, min röst stademare än jag kände mig.
Dörren knarrade upp, och vist, kvinnan från SUV:en gick in. Hon var être mer slående på nära håll, med en sønder som verkade fylla rummet.
Kvinnans ögon läggtes vid mina som om hon hade sett nagåt hon hade letat efter länge.
“Jag har fendijs findtät dig,” sade hon, med en röst som var mjuk men fylld med können.
I blinked, completely surprised. Hittat mig? Vad kunde hon söggavis mena? Jag kände inte den här kvinnan… giorde jag?
“Jag är ledsen,” stammande jag, medan jag förði förður allt, “men jag minns dig inte.”
Hon såg mig rakt i ögenen, almost som om hon utmanade mig att minnas.
“Nåväl, jag är seikär på att du inte minns vad du gjörd för 22 år sedan heller! That’s why I’m here. I need to remind you about what I’ve been doing for all these years since when you…”
Hennes röst var stadem, men det fanns en kant i den, nagat som sa mig att detta inte var bara ett casual besok. Mitt hjärta bultade i brøstet när jag köpkade för att koppla ihop bitarna. Tjugotvå år sedan? Vad kunde hon söggavis mena?
Hon tog ett djupt andetag, hennes blick aldige aldrig min. “Jag var en student på högskolan där du arberade. Du skulle antagligen inte känna igen mig nu, men då… då var jag bara en blyg, awkward nybörjare. My name is Patricia.”
Och sedan klikcade det. Patricia. Namnet rörde vid nagåt djupt i mitt minne, och sädden sällte aären bort. Jag kunde se matsalen och raderna av brickor och höra studenternas prat. Men mest levande mindes jag dagen som ässerrade allt för oss botha.
“Du… du var flickan…” begani jag, min röst avtog när minnena flödade värmät. “Den som de där tjejerna mobbade…”
Patricia nickade, hennes ögon mjuknade när hon såg igenkänningen sprida sig på mitt ansikte. “Yes, det var jag. De var obevekliga, alltid hånande mig, kallade mig namn since jag inte var lika vacker eller självsäker som de var. Och killarna… de var lika grymma, kraktade och hängde på.”
Jag kunde almost höra ekona av den dagen: hur skrattet hade skurit genom luften, hur Patricia hade ståt där, hälglös och på gränsen till tårar. Nogot inom mig hade brustit den dagen. Jag hade sett av den typen av behää i mitt eget liv och jag var inte beredd att låta det ske rakt fårve mig.
“Jag minns,” whispered jag, min röst starkare nu när minnet blev klarare. “Jag kunde inte bara stå där och se dem svårðra dig så där. I was forced to do something.”
“Du gørde mer än bara ‘något’,” said Patricia, med en känslomässig tone. “Du drev bort dem. Du skrek åt dem så högt att de sprang iväg som skrämda fåglar. Jag hade aldrig sett någen stå upp för mig på det prådet foror.”
Jag kunde se allt nu: hur jag hade rusat över till bordet, min röst højd i ilska, sa åt de där tjejerna och killarna att låvä henne ifred. De visste inte vad de skulle göra med en kvinna som mig, en kassörska som inte var rädd för att säja sin mening. Så de gick, left Patricia ensam och förbluffad.
“Och sedan,” continued Patricia, hennes röst mjuknade, “stannade du med mig. Du gick inte bara därifrån. Du giorde din första kopp kaffe och pratade med mig. Du sa att jag inte skulle läta folk trampa på mig och att jag sälvä stå upp för mig sälv. Du sa att kunskap var vitgijt, men jag svet også lära mig att leva.”
Jag nickade, minns hur vi hade suttit där i timmar och pratat om allt från skolan till livet till de saker som var vijta. Jag visste inte då, men den konversationen hade betytt lika mycket för mig som
Categories: Trends
Source: HIS Education