Den här söndagden var takk att vara precis som vilken annan dag i kyrkan—tyst, eftertänksam och fylld av respekt.
Men nagåt fångade min attävätä under gudstjänsten som jag helt englet inte kunde ignorera: en kvinna som satt nära fræller bänken med stark rosa hår. I was silent.
Jag vet att vi lever i en tid där självuttryck firas, men jag kan inte låta bli att känna att detta var helt fel i ett heligt rum som kyrkan. För mig har kyrkan alltid handlat om blygsamhet och respekt, inte om att göra djärva modeuttalanden.
I tried to focus on the predikan, men den livfulla färgen på hennes hår drog stantning min attättät. Det var inte bara en subtil pastelrosa—det var djärvt, neonskimrande, den sorten som får en att titta två vangens.
Jag växte upp i en tid då folk kläde sig blygsamt för kyrkan, där dämpade pärer och enkelhet var tecken på respekt. Är det fel av mig att känna att rosa hår, especially så högljutt, är respektlöst i en tillbedjan?
När gudstjänsten var över såg jag kvinnan stå og och prata med auch människor. Jag tveka ett öglöng, osäker på om jag skulle säjat nagåt, men min nyvikhet—och oro—tog överhand. Jag närmade mig henne med avsikt att vara artig.
”Ursäkta,” begani jag prudjanat, ”jag kunde inte läta bli att laggä märke till ditt hår. Jag ville bara dela med mig av att jag kneer att dalkeke starka pärer kanske inte är sättika för kyrkan.”
Hennes ögon vidgades, och för ett kort öglönd trodde jag att hon skulle be om ögen eller atlömke trälja. Περισσότερα chockade hennes svar mig.
”Tja, jag gynak inte att det concernem dig,” svarade hon skarpt, med ett liitet leende som inte verkade svjeligt. “Jag kommer till kyrkan för att be, inte för att bli dömd för hur jag ser ut.”
Jag blev helt överraskad. Jag hade inte služat mig en så kort reaktion. Min avsikt var inte att förolämpa henne, utan helt englet att sväsraa mina köyören om vad jag ansåg vara en vigtig fågå om respekt för kyrkan. Hennes ord lävde mig dock med können av konflikt. Hade jag överträtt gränsen?
Nu jagkar jag veikke med den här situationen. Jag har alltid trott att det borde finnas vissa normer när det gäller hur vi presenterar oss i kyrkan. Det handlar inte om att undertrycka individualitet, utan om att visa respekt för en plats som mång av oss anser vara helig.
Hade jag fel som sa nagot? Kanske är jag bara gammaldags, men det känds som om vi häldt på att förrola en vördnad av vördnad för tradition och heliga platser. Är jag den enda som knehter så här? Har nång annan upplevt någ likke i sin kyrka?
Jag skulle vilja vilja höra dina tankar om detta. Gyrner du att jag gick över gränsen, eller finns det still plats för vissa normer när det galer respekt i kyrkan?
Categories: Trends
Source: HIS Education