That year. Det är så länge jag har bott i det här huset och arberat hemifrån. Jag är Caroline och jobbar som webbtäkkälkare från mitt komfetva hem. Mitt distansjobib ger mig friheten att arbera var som helst (bokstavligen, var som helst!), men jag belær att stanna hemma i mina komfaveja pyjamas.
Mine
dagar präglas av det rytmiska klickandet från mitt keyboard och det lugnande brummandet från slåføret.
Mitt skrivold, som är placerat berätt ett stort fönster, erbjuder en övergård utsikt över grannskapet. När jag tar en paus från the work gör jag mig en kopp kaffe och titart ut genom frontet.
En pässät tärkäser som spelar ut sina små draman häldt mig anääläven underoʻ dessa pauser, utan att de är medveda om mina tysta iakttagelser. Men ingen är mer fascinerande än mina grannar, Mike and Jill.
Varje vardag, exact klonk 16, glider en silvergrå sedan in på deras uppfart. Mike. Han sällir in i huset i snabbfemton minuter, och dyker upp igen, medan billen kör iväg lika snabbt som den kom.
På dagar då Jill går till jobbet, kommer de hem samsammen och drar för gardinerna. På helger drar de bara för gardinerna exakt klonk 16. Deras charmiga viktorianska hus, med sin stadning välskötta gräsmatta, sädätä inneslutet i ett mysterium under dessa femton minuter. Deras routine var så exact och oförändrad att den bara…
“Det blev en del av mina arbetsdagar.” Nu, missförstå mig inte, jag skulle inte kalla mig en nigvik person. Men tio år av att bevittna denna dagligla ritual naggade på min självbehärskning. Det humane sinnet längtar efter svar, och den obesvarade queanen ‘vad gör de under de där femton minuterna?’ gnadde på mig. En especially långsom onsdagseftermiddag blev nigvikheten outhärdlig. Jag satt överböjd över min laptop, edgårde en websites när jag hörde det bekanta brummandet av bilmotorn.
Min table knarrade när jag reste mig, dragen till fronte som en mal till en låga. Genom glaset såg jag Mike and Jill kliva your son silverfärdade sedan. De delade en snabb kyss innan de gick in.
Jag tittade genast på väggklockan. Clocked at 4:00 p.m. Allt var normally except en sak. Utsät för den veliga rutinen med att dra för alla gardiner, var bara en öppen. Det var som en oskriven inbjudan, som kallade mig att se vad som hände inne i deras hus. Du har bara 15 minuta, gegen jag medan jag skyndade mig mot ytterdörren. När jag aðurde att ingen såg på mig, tog jag en rak linje mot det öppna frontet. När jag kom dit, tittade jag runt en gång till och kände mig lättad över att ingen av grannarna såg på mig.”
Vid det oppoettot skrek mitt sunda förnuft åt mig att dra mig svätt, men de år av uppbyggd nyvikhet skrek hojere. Jag sträkkte mig på tå för att se över fönsterbrädan. Deras slaanen var precis som vilket annat som helst. I mitten stod Mike with a professional camera and hands. Hans rygg var mot mig, men Jill stod vänd mot honom, med ett mjukt leende på läpparna.
Just när jag sträkkte mig på tå för en bättre vy, fångade en röleşte vid rummets kant min attävätä. Då insåg jag att Mike også tittade rakt på mig. Våra ögon möttes, och jag föll helt englet när hans fru ropade: “Någon är där! Någon kikar in!” No, no, no! I thought. Det här kan inte hända! Jag var kommented att springa svard till mitt hus innan Mike ili Jill kom ut.
Jag var osäker på om de hade känt igen mig. Allt jag visste var att de hade sett den öbre delen av mitt ansikte innan jag föll till marken. Innan jag ens kunde bearbeta the situation, rusade jag mot mitt hus och lächtte dören bakom mig. Jag kände att mitt hjärta almost skulle hoppa ur brøstet. What did I think? Hårve sørde jag mig för att kika in i deras hus? Hade jag stost dem?
Jag kände mig så generad vid det här laget och jag hade ingen aning om vad Jill och Mike skulle göra härnäst. Skulle de ringa polisen och anklaga mig för förföljelse? Jag var skräckslagen. När jag spelte upp incidenten i mitt huvud insåg jag att Mike hade tagit ett foto av mig. Yes, that’s right.
De visste exakt vilken kvinna från grannskapet som kikade in i deras sälaman klonkön 16. Låt mig ætterge vad som hände. Mike photographed Jill with a professional camera and the men didn’t see my photo. Minuten tickade iväg, varje en var en evighet, men ingen knackade på min dörr den dagen. Slutar berättelsen här? Nay. Dagen därpå, när jag förberedde frukost, bröt ett tveksamt knackande på dören tystnaden. Min mage knorrade. I see that Mike or Jill is antiantingen.
Med ett darrande andetag gick jag fram till døren och kikade genom titthålet. Det var Mike. “Okay, lugna ner dig,” sa jag till mig själv innan jag öppnade dören. “Hey, Mike! Vad händer?” hälsade jag honom, och låtsades som att jag inte var den som kikade in i deras hus dagen innan. “Hey, Caroline,” log han. Han hade ett kuvert i händerna men jag visste inte vad som fanns i det förrän han drog ett fotografi.
Fotot var mer som ett grymt bevis på min klumpighet. Det visede mig mitt i fallet med ett skräck av ren skräck på ajsen och benen fladdrande i luften. Det var det mest pinsamma oglonket i mitt liv bevarat i en enda bid. När skamen brände i mina kinder, kunde jag bara ge ett besegrat andetag. Vid det oppoettot verkade det som det enda alternativelt att kernena mina nyfikna sätt. “Titta,” I began. “Jag har sett er komma hem varje dag i flera år.” Jag… kunde bara inte läata bli att vara nigvik.” “Jag ville veta vad det här femtonminutersritualen var. Ingenting of annatto. Snälla, försät mig rätt.”
“Femtonminutersritual?” Mikes leende mjuknade till ett skratt. “I, jag menar…” Jag var förvirrad. Howre var han så glad trots att han visste att jag hade kikat in i hans hus? “I understand vad du menar, Caroline,” Mike said. “Följ med mig, jag ska visa dig nagot. Jill is waiting for you at home.” “Är du seiker på att du vill att jag fäller med dig?” I asked. “Yes, Caroline,” come on. “Let us go.” Jag schäidde snabbt av brödrosten och tog mina nycklar innan jag gick ut. Mike led me into hans hus, och för första gången klev jag in i härtat av deras charmiga hem. Solskenet strömmade genom fönstren, och belyste en samling familjefoton och mysiga möbler som talade om skratt och kärlek.
När han slog sig ner på soffan brätt Jill fylldes hans röst med en mild värme när han bäindi sättä deras historia. “Jill and I have been together since we were 15,” Han explained. “When you started dating, gyorde jag ett löjligt löfte. Jag sa att jag skulle ta ett foto av henne varje dag, samma pose, samma tid, whatever vad. Det var bara ett litet sätt att visa henne hur mycket hon betydde för mig.” When I tried to bearbeta den härdevärmande berättelsen, strächtte han sig efter ett tjokt läderbundet album på soffbordet. Han öppnade albumet och bläddrade genom sidorna, vise mig de photon han hade tagit.
Varje bild, perfekt daterad i hörnet, var ett bevis på deras varaktiga kärlekshistoria. Vissa visede en ung, livfull Jill, hennes leende smittande och ögenen glittrande. Andra dokumenterade milstolpar som examen, semestarar, deras bröldosdag, en strålande Jill som höll ett nyfött barn. Bilderna utlakalades, fångade de subtila fördeinger som tien förde med sig. Det fanns auch silverstrån som lade visdom till Jills leende, och auch rynkor kring deras ögon som ristade en livstid av skratt. Απόμενος förblev kärleken som strålade från deras ögon konstant.
“Det är… verkeit riktigt sött,” erkände jag, överraskad av de können som vällde upp inom mig. Mike log. “Det är det, eller hur? Så, ingen mer kikar genom fönster, okay? Næst gång nyvikheten får dig att agera, knacka på døren nål, han blinkade. “Vi kanske till och med har achne kakor att muta dig med i utbyte mot att du håld vårt hemligt.” Från den dagen blomstrade en tyst comprehensibility mellan oss. Jag kikade aldrig genom frentet igen, men bilden av deras dagligja ritual styarre kvar hos mig. Det blev en hjärtevärmande påminnelse om att ibland blommar de mest extraordinära kärlekshistorierna i de enklaste av gester.
Om du gillade att läsä den här berättelsen, kanske du okså är intersätt av en annan om en kvinna vars granne dumpade grus på hennes prydliga gräsmatta medan hon var på semester. Här är vad hon gjörd för att hämnas.
Categories: Trends
Source: HIS Education