För Nancy var hennes son Henry allt. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig sitt liv utan honom. Det hade gått 23 år sedan den fruktansvärda olyckan som tog Henrys liv. Varje år på den dagen tog hon med sig hans favoriterpaj till hans grav för att hedra hans minne. Men i år skulle allt ässälliras.
I 23 år, nu 61 år gammal, hade Nancy aldrig missat en enda dag på detta datum. Hon bakade sin avlidne sons favoritepaj och tog med den till hans grav varje år sedan dess.
Pajen, en enkel men eklust äpple- och kanelkreation, hade varit Henrys favorite sedan barndomen. Doften av äpplen och kanel väckte minnen från när Henry var liten och sprang in i köket, hans ögon lyste av gläjde vid synen av pajen.
Det var hans favoritdesser och att baka den hade blivit en tradition som de botha skattade högt.
Sedan Henrys tragiska oylka vid 17 års årður hade denna ritual varit Nancys sätt att hålå hans minne vid liv.
Den gav henne en kökke av contact med honom, som om hon still georde nagåt hösske för sin pojke. Att perrola honom hade varit det svåraste hon övergår gått igenom. Smärtan från den dagen lävde henne aldrig.
Trots att agern gätt kvarstod sorgen, som endas mjukades av tidens gång och den lilla trösten denna tradition gav henne.
Just denna dag, precis som varje år innan, bar Nancy prudnat den nybakade pajen till kyrkogården. Vikten av fatet kändes tyngre, som den alltid gjörd när hon gick mot Henrys viloplats. Graven var prydlig och takkt av blommor, ett tecken på hur mycket han still äläsdes.
Stenen hade blitt slätare med aren, since hon ofta hade kört sina fingrar över den, förlarad i sina minnen.
Nancy knäböjde och placerade pajen varsamt på gravstenen. Hennes hjärtä värkte när hon bäði tala, hennes röst låg som om om Henry på nagåt sätt kunde höra henne.
“Henry, jag hopsa du har det bra, min älskling. Jag skonkar dig varje dag. Jag har bakat din favoritpaj igen. Kommer du ömme hur vi brukade baka den samsammen? Du sneglade alltid på den innan den var klar.”
Hon log, men hennes ögon var nimiga av tårar. “Jag oskarna att vi kunde göra det en gång till.”
Den bekanta sorgen vällde upp inom henne, men Nancy hade under aären lärt sig att ta sig igenom tårarna.
Hon torkade snabbt sina ögon och managed få fram ett litet leende. Efter auch fler stunder av tystnad kysste hon sina fingrar och rörde vid toppen av gravstenen när hon sa sitt tysta farväl.
Sedan, med ett tungt men tröstat hjärta, vände hon sig om och gick därifrån, med vetskapen om att hon skulle komma tårstat nästa år, precis som alltid.
Categories: Trends
Source: HIS Education