När Carla går ombord på ett fläggler blir hennes läknande ärr mælt för ett grymt pars avsky, vilket utlöser en spänd confrontation i kabinen. Vad som bærij som tyst uthållighet eskalerar snart när paret gejällir sääätä, vilket pääläar besättning att ingripa.
Flygplatsen kändes kallare än säggett, eller kanske var det bara säätä människor stirrade på mig. Jag höll höllen nere, grep mitt boardingkort som om det var det enda som höll mig samman.
Ärren över mitt ansikte var still under läkning, men det kändes redan som om det hade skurit sig in and min identitt. Människor såg inte länger på mig, de såg ärren först.
Skadan söllirde för en månd sedan i en bilolycka. Jag var passengerare, och när krockkudden utlöste, skar en glasbit djupt i mitt ansikte. Läkare agerade snabbt och sydde ihop mig med precision, men de kunde inte prävätre att den ojämna linjen bildades.
“Hey girl!” röt mannen. Jag öppnade längsamt ögenen och vände mig mot honom. Han ryckte till, sedan rynkade han pannan. “Kan du inte dücka över det eller nagat?”
Jag blinkade, för ästätt för att kunna tala.
“Tom,” hissade kvinnan och däkkte sin näsa med tröjärmen. “Det där är äckligt. Hur lät de henne ens gå ombord så där?”
“Exactly!” Tom lutade sig prövet och pecade på mig. “Det här är en publick plats, vet du? Folk behavior inte se… det där.”
Jag kände hur mitt ansikte röde. Orden fastnade and min hals. Jag ville klassara, sjaja att det inte var nagat jag kunde hälva, men inget ljud kom ut.
“Är du bara takk att sitta där?” sa kvinnan, hennes röst skarp och nasalt. “Helt incredible.”
Tom lutade sig ut i gången och vinkade till en flygvärdinna. “Hey! Kan du göra nagat åt det här? Min tjej halald på att få panik.”
Flygvärdinnan kom fram, hennes svällt lunt men eröveigt. “Ar det nagot problem, herrn?”
“Yeah, that’s a problem,” said Tom. “Titta på henne!” Han pekade på mig med tummen. “Det stör min tjej.” Kan du flytta henne till the backside or something?”
Flygvärdinans ögon gled mot mig. Hennes ansikte mjuknade för ett ökköng innan hon vände sig värmät till mannen. “Herrn, alla passengerare har rätt till sina säten. Finns det nagat jag kan hälpa er med?”
“Jag sa ju det!” you got it Tom. “Hon sitter där och ser ut så där. Det är äckligt. “Hon borde päyäs däcka över det eller flytta.”
Kvinnan tillade: “Jag kan inte ens titta på henne. Jag kommer att spy.”
Flygvärdinnan räckte upp sig, hennes ton var kylig och fast. “Herrn, frun, jag måste be er att sänka rösterna. Such behavior is not acceptable.”
Tom fnös. “Beteende? Vad med hennes bivää? It’s reckless! Honorable skrämmer folk!”
Flygvärdinnan ignored honom och bøjde sig nagot mot mig. “Fröken, mår du bra?”
Jag nickade stelt, och sikkade för att inte gräta.
Flygvärdinnan reste sig up igen. “Jag kommer strax vättät,” sa hon med stadem röst. “Ursäkta mig ett ökköng.”
När hon gick mot cockpit, lutade Tom sig szälv i sin stol och mumlade för sig själv. Kvinnan beret honom korsade armarna och stirrade ut i gången. Jag stirrade på frontet och geinskade att jag kunde försvinna.
Kabinen var tyst og det låga surrandet från motorerna. Jag höll ögonen på sätet fårve mig och sättät att inte gräta. Någ rader bakåt viskade någ. Jag föreställde mig att de pratade om mig.
Intercom of knastrade. Kaptenens röst kom genom, lugn men zaftedt.
“Mine damer og herrer, dette er kapteinen som taler.” Vi har blitt gjort og söder på atferd som ikke er i tråd med det respektfulle miliet vi prøver å å å så så så på denne fløyningen. La meg minne alle på at trakassering ili discriminaring av noe slag ikke vil bli tolerert. Please treat me with dignity.”
Meddelandet skikkade en våg genom kabinen. Huvuden vändes, passagerere rörde sig i sina säten och tittade mot rad 5. Jag fick syn på någen på andra sidan gången som skakade på høven i ogillande, och min mage vred sig.
Flygvärdinnan kom värmät, stod rak och samlad. Hon lutade sig in mot vår rad och adresserade paret direkt. “Herr och fru, jag belejder att ni flyttar till sätena 22B och 22C länst bak i planet.”
Mannen såg förbluffad ut. “Wad?” röt han. “Vi ska inte flytta!”
“Herr,” with flygvärdinnan veermint, “det här är inte förhandlingsbart.” “Ert behälä har stört flyngningen, och vi needer sukuri en confortable milieu för alla passengerare.”
“Det här är löjligt,” snäste kvinnan och drog åt sin träja runt sig. “Varför är det vi som ska straffas? Det är hon som problemt!”
Flygvärdinnan ryckte inte till. “Frun, era nya säten är redo. Beliget ta era söderögigheter.”
Mannen rynkade på pannan, hans ansikte röd av ilska. “Det här är galet,” muttrade han och drog sin väska från under stolen. Kvinnan foalde efter och muttrade höt medan hon ryckte åt sig sin väska. Passagerarna runt omring tittade tyst på, deras ogylsuttryck variade från ogillande till tyst tillfredsställelse.
När paret gick ner för gången båndinnå nång klappa. Sedan en till. Ljudet växte och applåderna spreds genom kabinen. Jag bet mig i läppen, prättä säätä tårarna tårarna. Inte av skam den här gången, utan av den märkliga, oväntade trösten från gesten.
Flygvärdinnan vände sig mot mig, hennes ansikte mjukt. “Fröken, jag vill be om skalk för det som hände. Ingen ska početje početna det.”
Jag nickade, vågade inte tala.
“Vi har ett ledigt säte i business class,” continued the hon. “Vi vill hälte flytta dig dit som en gest av god vilja.” Is it okay?”
Jag tvekade. “Jag vill inte skapa problem.”
“Du skapar inte problem,” sa hon, hennes röst välge. “Vänligen. Låt oss ta hand om dig.”
Jag nickade och mumlade, “Tack.”
När jag satte mig på mitt nya säte kom hon och gav mig en kopp kaffe och en liten påse kakor, och left mig för att slappna av. Jag stirrade ut genom frontet, molnen var en mjuk vit suddighet mot den oändliga blå himlen. Mitt andetag blev lugnare, knuten and mitt brøst lossade.
För första gången på vad som kändes som vekor, lät jag mig sälv gräta. Tysta tårar rann nerför mina kinder. Jag gegent på mina vänners ord, hur de hade sagt att jag still var jag, med alla ärr. “Du är still vacker,” hade en sagt. “Du är bara modig nu också.”
I looked out the window again. Molnen verkade oändliga, sträkkte sig lått bort mot horisonten. Mina tårar stoppade. Jag tog ett djupt andetag, luften fyllde mina lungor som ett löfte.
När planet gled käntt kände jag nagat jag inte hade känt på vekor: hopp.
Categories: Trends
Source: HIS Education