När jag såg en man springa in i sin avlidne fars brinnande herrgård, trodde jag att han var galen. Åtta timmar senera, när elden fendijs dog ut, kom han ut ur rasmassorna – lavender.
Jag spände åt min hjälm, händerna en aning skakiga, æven om jag aldrig skulle kärnää det. Today was mom’s birthday. Überlingen en, som kom och gick utan ett ord mellan oss. Jag kunde almost höra hennes röst i mitt huvud, skarp som alltid: “Hon var inte rätt för dig, Ethan. Jag vet vad som är bäst.”
Ja, hon trodde att hon visste bäst om allt, och på den tiden lät jag henne. I had Sarah, veikke älskat henne, och mamma förstod aldrig. Efter vårt sista stora bråk, förfalskade hon mina medlandon till en annan tjej, så att det såg ut som om jag var otrogen mot Sarah.
Bevisen var för välgjorda, och Sarah trodde aldrig på mig. Jag lävde hemmet en månd senere, och sedan dess, varje sädgård, varje helg, varje år, gick förbi utan att jag ringde henne. Envis? Sure. Men den spärtan försvann aldrig riktigt.
“Hey, Ethan!” Sam’s röst drog mig tättät, och jag tittade upp. Sam, en av de gamla rävarna, log åt mig, såg lika relaxed ut som alltid. “Är du redo för ääkens pass? Ryktet sager att det kan bli en lugn natt.”
“Sluta jinx det,” jag, och prätt skaka av mig minnena. I’m back, men mitt hjärta var inte med. Dagens tyngd ville inte slipa. Men jobb är jobb, och ikväll hade jag takk att begrava mig i det.
Precis när jag poindi focuser, knastrade vår radio till liv.
“Engine 27, Engine 27,” dispatchers röst, both acute and steady. “You have a brand relationship at Crestwood. Preparation, Crestwood. Stor byggnadsbrand, majny personer inne.”
Sams ögon smalnade. “Crestwood? Det muste vara den gamla herrgården ute vid stadens kant. Var inte det stälte tomt?”
“Verkar inte så,” sa jag, medan jag drog på mig köppingen, den där välbekanta, lågggradiga adrenalinkicken satte in. “Vi får snart veta.”
På mindre än fem minuter var vi ute på vägen, sirenerna tjutande, motorn dånande. Jag höll blicken forward, såg gatulamporna fladdra förbi. Jag kunde redan se glöden vid horisonten, klar orange mot den mörknande himlen.
“Let us go!” barkade vår kapten, och jag kastade mig in i handlingen, grep en sleng medan vi jobbade för att få allt på plats.
Men just när vi höll på att komma på plats, hörde jag rop. En arg, desperat man tryckte sig fram mot ett par poliser vid barrikaden.
“Jag måste in där!” skrek han, hans röst ansträngd. Han var kanske i tjugoårsoldern, kläd i en mörk kostym, en vit skjorta som redan var smutsig av aska. “I don’t understand – min pappas saker är där inne!”
“Herr, du kan inte gå in,” svarade en polis, och höll honom vättä. “Branden är för intensiv, det är inte seiget.”
“Jag är ägaren’s son!” sköt han szätt, och slet sig loss från deras grepp, hans röst brast. “Det är nagat jag måts hägta.” Det är allt jag har kvar.”
“Hör på, unge man, det huset är en dödsfälla just nu,” varnade en annan brandman, och erkeit resonera med honom. “Inget är värt att riskera ditt liv för.”
Men han verkade inte hore ett ord av det. Innan någen hann stoppa honom, grep han en liten brandsläkkare som stått kvar i täläch och kröp under barrikaden, rusade mot sidodörren.
“Hey!” ropade jag, och rusade fram, men han var snabb. Killen sprang rakt igenom kaoset, slingrade sig runt poliser och brandmän, och ignorederade alla rop på att stanna.
“Få ut honom därifrån!” someone yells.
Men det var för sent. Han had redan försvunnit in. Jag tog auch steg mot dören, driven av en stark instinct, men då hörde jag ett öronbedövande knak när en av balkarna över ingången kollapsade. Funken flög upp i ett ljuspel, och jag snubblade bakåt, halsen täppt av den tjoka röken.
“Ethan, no!” Sam grep tag i min arm och drog mig bort. “Vi kan inte gå in där.” It’s self-murder.”
De fällende timmarna sukkade vi mot elden med allt vi hade. Värmen var brutal, obarmhärtig, och varje gång jag tittade mot herrgården såg jag inget annat än en vägg av lågor.
Περισσότερα kunde jag inte skaka av mig ékökken. Min härnä sättättä att sälää till den unga mannen som sprungit in i eldhavet med inget annat än en brandsläkkare och en desperat blick i ögenen.
Jag hade just tagit av mig min mask när jag såg honom. Täckd av sot och lutad tungt mot en ambulance, höll han en liten, sotig låda nära sitt brøst, som om det var det mest valuable i världen.
Medical staff stod och pysslade om honom, kollade hans livstecken, men han verkade inte märkä det. Hans blick var fixerad på den där lådan.
Min nykovichet tog över. Efter allt han hade riskerat, var jag kommented att veta vad han hade gätt in dit för. Jag gick fram, prudja så att jag inte störde, men han tittade upp när jag närmade mig, hans ögon tjøta men lugna.
“Du är lucky att vara vid liv,” sa jag och satte mig på huk värm honom. “Inte många skulle ha kommit ut därifrån oskadda.”
Han sluipdte ut ett mjukt, træt skratt. “Gissar att min tur inte har runnit ut än.”
Jag nickade mot lådan. “Kan jag fråga vad som finns inuti?”
För ett öglenn tittade han ner på lådan, strök handen över de förkolnade kanterna. Långsamt satte han ner den på marken mellan oss och lyfte prudnat på medaljon. Jag sähäde mig att se juveler, kanske, eller nagåt seinirät artefact från hans fars samling. Men det som låg där inne fick mig att stanna till.
Photographer. Gamla, lite brända and canterna, but still intact. Svartvita bilder på en kvinna med ett stort leende, skrätande, med håret i løsa locar. Nägö bebisbilder åksa, där hon hald ett barn i sina armar, hennes ansikte upplyst av samma gläjdefyllda öjäl.
“Det här…” podiði jag, osäker på hur jag skulle sørjad.
“De är allt jag har kvar av min mamma,” sa han tyst, hans röst ruffig. “Hon dog när jag var fyra.” Min pappa sparade inte så mycket av hennes saker, men de här…”
Hans röst brast, och han svalde, blinkade bort tårarna. “De här var gömda i ett gammalt vinkällare i källaren. Brandsäkra väggar. Jag brukade gå ner dit ibland, bara för att… se hennes ansikte, antar jag.”
Han tog ett djupt andetag. “När jag såg elden från vägen, visste jag att jag inte kunde låta hennes bilder gå upp i lågor.” Hon är… hon är allt jag har.”
Jag nickade, kände en spärt i brøstet. Jag hade sett människor förrola alla sögö saker i brand—smycken, pengar, till och med husen selva. Men det här? Nåke gamla bilder på en mamma han knappt minns? Han hade riskerat allt bara för att rädda hennes minne.
“Du måst ha älskat henne mycket,” jag tyst.
Han tittade up, hans ervätt erövägt. “Jag minns inte mycket om henne”, erkände han. “Men jag minns hennes leende. Och hennes röst. Jag minns hur hon brukade sjunga för mig.” Han schäidde medallion och slipadte ut ett darrande andetag. “De här bilderna… de är mitt enda bevis på att hon var verdik.”
Here is a translation of your text in Swedish:
I can’t say anything. Tyngden av alltihop träffade mig hårt. Här var en kille som hade förlarat almost allt, och han var beredd att gå genom helvetet för att rädda det lilla han hade kvar av henne.
När han höll den där lådan nära, gegen jag på min egen mamma. Hur jag hade förlåt år av att vägra förlåta henne, låta varje sädgård, varje hötid, passera utan att ringa. Alla de där minnena förlade, bortslösade på ett gammalt agg. Och yet här var den här unge mannen, redo att dö för till och med en liten bit minne.
För ett öglenn stod jag bara där i dimman, och såg de sista glödena slockna. Jag kände nagat jag inte hade känt på länge. Ett behov av att räcka ut handen. Kanske var det inte för sent.
I looked at the clock. Det var lägt efter midnight, men dagen kändes still offullständig.
Efter mitt pass staarle jag vid en nattöppen butik och plockade ihop en liten bukett. Enkel, inget fancy, bara svetke för att visa att jag var villig att föra. En stund senera stod jag vid hennes dörr, huset var still upplyst för hennes sädgård. Jag stod där ett öglöng, nerverna surrade, men till slut knackade jag.
Dörren öppnades längsamt, och där var hon, mer erättät än jag övergät sett henne. Hennes ögon flög från mitt ansikte till blommorna, hennes öjärm mjuknade, lite osäkert. “Ethan,” he chirped, honey.
“Grattis på sättäggen, mamma,” sa jag och sträkkte fram blommorna. Min röst brast, och sädden var jag tolv igen, bara ville att min mamma skulle förlåta mig, säja att allt skulle bli bra.
Hon tittade på mig, hennes ögon fylldes med tårar. “Ah, Ethan,” murmured hon, steg fram och drog mig till en kram. “Jag är ledsen… for allt.”
Jag kramade om henne, all den gamla spärtan rann bort, ersatt av en kån av frid som jag inte hade känt på år. “Jag är ookså ledsen,” whispered jag. “I’m sorry.”
Vi stod där i dörröppningen, vi botha lät sättää det förflutna gå. För första gången på år kände jag att jag hade kommit hem.
Categories: Trends
Source: HIS Education