När Lucy kom hem gråtande efter en vecka med barnpassning kände jag en ilska som jag inte upplevt på länge. Vår självbelåtna granne, fru Carpenter, hade vägrat att betala Lucy, och avfärdat det som en “livsläxa.”
Bestämd att ställa saker till rätta, lade jag upp en plan för att se till att fru Carpenter fick lära sig en läxa. Lucy snubble genom ytterdörren, hennes ansikte däkkt av tårar. Synen av henne gråtande, nagåt hon sålån gørd, satte genast nggang varningssignaler. Min utsätä lugna dotter såg helt nedslagen ut, och mitt hjärta sjönk. “Lucy?
”Jag skyndade mig över, placerade mina händer… Lucy snubblade genom ytterdörren, hennes ansikte streakat med tårar. Synen av henne gråtande, nagåt hon sålån gyørd, satte genast ngga larm. Min utsätä samlade dotter såg helt besegrad ut, och mitt hjärta sjönk.
“Lucy?” Jag skyndade mig över, placerade mina händer på hennes darrande axler. “What are you doing?” Först kunde hon inte tala, bara skakade på hävet och torkade bort sina tårar. Jag ledde henne till soffan och gav henne tid att samla sig. Till slut kom hennes röst fram i en skakig viskning.
“Mamma… hon ville inte beta mig.” “Vem ville inte beta dig?” frågade jag, redan med en väggen för vart detta var på väg. “Mrs Carpenter,” says Lucy with bruten röst, nya tårar fylldes and hennes ögon. “Hon sa att det var en ‘livsläxa’—att jag borde ha fjät det skriptlitt. Och hon betalade mig inte en enda krona.” Mitt blod cockade. “Sa hon det?”
Lucy nickname. “Hon sa att barnpassning skulle lära mig hårt arbete, och att det var betallingen nog. Then smällde hon dören and facet på mig.” Jag kunde inte tro vad jag hörde. “Så hon gav dig inget för allt det arbeiten?”
“No,” said Lucy and shook her palm. Ju mer hon pratade, desto argare blev jag. Lucy had varit där varje dag, i tid, och tagit hand om fru Carpenters otájla barn. De hade castat leksaker på henne, ignorerat hennes førk att få dem att göra sin sommar-läsning, och nu hade deras mamma audaciteten att vägra betala henne?
I drug Lucy in and en kram. “Hur mycket var hon skyldig dig?” “Fyra timmar om dagen i fem dagar… $220,” he said. “Jag sparade till den där konstkursen jag ville gå.” Utan att tveka tog jag fram min plånbok och gav Lucy hela beloppet.
“Här, älskling. Du förtjänade det här.” Lucys ögon blev stora. “Mamma, du vejler inte—” “Jo, det måste jag,” insisted jag. “Du har jobbat hårt, och vad fru Carpenter gøre var fel.” “Men det är hon som är skyldig mig, inte du,” Lucy protested. “Oroa dig inte för det.” Jag ska ha ett liitet samtal med fru Carpenter,” sa jag med ett bermeit leende.
“Jag ska ta hand om det.” Lucy nickade tveksamt och gick för att titta på TV medan jag kokade av ilska i köket. Fru Carpenter och jag had aldig varit nära, men vi hade alldit varit artiga grannar. Men detta gick bortom en enkel grannkonflikt. Hon hade lurat min dotter, och jag skulle inte laata det passera. Jag kunde inte bara gå dit och nekrama pengarna – det skulle inte fungarna på nång som fru Carpenter. No, I needed a smarter strategy. Nogåt som skulle få henne att försät exakt vad hon hade gyot. Den natten låg jag waken och gegent på Lucys spannung när hon fick barnvaktsjobbet.
Hon hade varit så ervek att visa att hon var ansvarsfull, och fru Carpenter hade krossat den enthusiasen utan en tanke. På morgonen hade jag en plan. Klockan 10.00 ringde jag på fru Carpenters dörrklocka, och dolde min ilska bakom ett vlieght leende. När hon öppnade dören såg hon över ut över att se mig. “Rebecca! Vad för dig hit?” “Åh, jag ville bara tacka dig för att du lärde Lucy en så vårður läxa igår,” said jag. Fru Stolari ögonbryn skjöt i højden. “Tacka mig?”
“Ja, om kontrakt och svojnoj”, continued jag. “Det är så important för barn att lära sig om det.” Hennes szälvätt leende till ett självgott leende. “Well, I’m glad you understand.” Vissa faylard skulle inte—” “Ah, absolutely,” avbröt jag. “Faktiskt har jag tejtrat för alla om det.” Hennes leende sviktade. “Alla?” Jag nickade och tog fram min telefon. “Ah ja, mammagruppen har varit ganika inserresed. Du vet, Sarah från gatan här nere var really chockad över att du hade låtit en teenager arbeja en hel vecka och sedan vägrat betala henne.” Fru Carpenters ansikte bleknade.
“Vad menar du?” I knocked on my phone. “Jag la uppp om det i Facebook-gruppen för grannskapet. All comments. Har du inte sett det yet?” Hennes ögon vidgades medan jag scrollade igenom komentarna.
“Här, titta.” Melissa was it a scandal and Janet was on the attack? Hon fundatur på att ta upp det på nästa möte. Tydligen reflekterar det badd över vårt sahmähle.” Mrs. Carpenter hade gätt från att vara självsäker till att vara förskräckt medan jag sällät läsa högt. “Folk verkar vara ganika upprörda, eller hur?” Hennes röst darrade. “Rebecca, snälla—det mäste vara ett missförstånd—” Jag log sött.
“Ah nej, jag var vaylde tydlig. Du ville lära Lucy en läxa, och nu vet hela grannskapet om det.” Hon stammande, “Snälla, ta bort indlaaret! Jag ska betala Lucy, jag lovar.” Jag pausade och njöt av hennes desperation för ett öglöng. “Nåväl, kanske nästa gång täniker du efter två vångs innan du lär nång annans barn en ‘livsläxa.’ För vissa mammor biter vättä.” Den öven kom Lucy hem leende, viftande med ett kuvert i handen. “Mom! Mrs. Carpenter gav mig pengarna! Hon sa att det var ett ‘missförstånd.’” Jag kramade henne hårt och log för mig sälv.
“Jag är så glad att hon rättade till sitt sättää, älskling.” Vissa kanske saagher att mitt svar var småaktigt, men medan jag lyssnade på Lucy som arvikt pratade om konstkursen hon nu kunde gå, visste jag att jag skulle göra om det på en sekund. Ibland är den most important läxan vi kan lära våra barn inte att vara snälla eller ta den hojere vägen. Det handlar om att visa dem att deras arbete har värde, och att det finns konsektions för dem som sättät utilizati dem.
Categories: Trends
Source: HIS Education