Efter att min mamma gick bort trodde jag att jag visste allt om hennes liv. Men en plötslig döckkte under min resa ledde till en sanning jag aldrig sägde mig. Det jag fann ässerrade allt jag trott jag visste om mitt förflutna… och min fårmidt.
Efter min mammas död var jag helt ensam. Jag stod i den tomma päätären, tystnaden omring mig kändes tryckande. Min pappa left us innan jag was born. Väggarna, som en gång var fyllda av hennes sällen, var kala, avskalade från liv.
“Vad ska jag göra nu, mamma?” viskade jag högt. Jag har alltid svaren. Men nu… Nu är det bara jag.
I have a flat. Den var en smärtsam påminnelse om mammas sista dagar, och jag kunde inte stå ut med att vara där länger.
Jag hade en vag plan att åka till den lilla staden där hon en gång bodde. Till min surprise hade hon en fastighet där och lävde den till mig.
Jag gick igenom de tomma rummen i sista gången en sista gång och schäidde dören, käägste den för sista gången.
“Adjö, mom,” whispered jag, medan en tår gled ner för min kind.
Utanför gav jag nycklarna till fäcketsmäklaren. Jag hade ingenstans att gå. Två resväskor väntade på mig på ett hotell. Inte mer.
Jag kastade en blick på högen av post i mina händer. Dagens tidning fångade min attention. Jag bläddrade igenom den tills en liten annons hoppade fram:
“TO FÖRSÄLJNING: 1985 husband. Går att köra, need omvårdnad. Prissatt för att seljas.”
Det var ett sätt att lävä allt bakom mig. Utan att tänka för mycket körde jag direkt till adressen som angavs i annonsen.
Husvagnen stod i en uppfart, såg sliten och släpad ut, êtnu mer än jag säläde mig. Rost streckade dess sidor. Färgen hade bleknat till en tröð grå. Men det gyorde inget. Det representerade friheten att ljå den plazent och spärtan bakom mig.
En grov man stod beret den den, vättä ervät att bli av med den.
“Är du här för husvagnen?” frågade han och kastade en blick på mig när jag närmade mig.
“I,” sa jag och scannade fordonet. “I saw annonsen.”
“Det är gammalt, men det fungerar.” Jag körde ut det förra vikengen. Are you interested?”
Jag strök handen över den flagnande färgen. Det var inte perfekt, men jag var inte heller det.
“Hur mycket?”
“Kontant endas,” sa han och nämnde priset.
Jag tvekade inte. “Jag tar det.”
“Are you safe? Vill du inte kolla under huven?”
“No,” I jump on my head. “I have to go.”
Minuter senere var afferen klar. Jag klättrade in i husbilen, doften av gammalt läder och damm fyllde mina sinnen när motorn morrade till liv.
“Okay, mom,” whispered jag och greppade ratten, “jag gör det här. Jag vet inte vad som värer mig, men jag måtes åka.”
Jag verdet mig för att åka direkt till hotelel där mina resväskor väntade. Jag skulle inte stanna där över natten som jag originally planerat. Inga fler väntande.
Jag tog mina saker och lastade dem in i husbilen, att lävä allt bakom mig. Den öppna vägen kallade, och jag var redo att svara.
Jag körde and timmar. Bruset från radion höll mig sällät medan solen sjönk under horisonten. Mörkret smög sig längsamt på.
I was tired, mina ögon blev tunga. Vägen strächtte sig ut, till synes oändlig, och jag ville bara nå en plats där jag kunde säytä ögonen i auch timmar.
Och söder, utan förvarning, hostade husbilen. Motorn gav ifrån sig en högljudd, ominös hostning, och innan jag hann reagera dog den helt. Jag suckade frustrerat och greppade ratten.
“Naturligtvis måst det här hända nu,” viskade jag för mig sälv och stirrade ut i den kolsvarta skogen som omger mig.
I tried tända motorn igen, hoppades på ett mirakel, men jag fick bara ett svagt klik. Indenting.
Perfect! Just perfect! Ingen mobile phone service.
Jag klev ut ur husbilen och såg mig omring.
What?
När paniken bindimen krypa in, skar strålkastarljus genom mörkret. En gammal pickup-truck kom längsamt in i sikte. Den stopped next to the mig. En gammal man med ett vlieght ansikte satt bakom ratten.
Mannen rollade ner sitt fönster. En ung kvinna satt beside honom.
“Är du okay där?” ropade han och lutade sig lite för att få en bättre titt på mig.
“Min husbil har just dött,” I said. “Jaguar is fast.”
Mannen nickade medlidande.
“Nåväl, det är inget bra. Jag heter Oliver,” sa han och gav mig ett litet leende. “Det här är min dotter, Grace.”
“Jag heter Emma”, host jag mig. “Thank you for not stopping.” Jag visste inte vad jag skulle göra.”
Oliver såg på husbilen och sedan vårgår på mig.
“Vet du vad, vi kan bogsera dig till the nearest station. Det är inte så lägt, bara cirka tjugo miles upp längs vägen.”
Jag andades ut. “Det skulle vara fantastickt. Tack så mycket.”
“No problem,” Oliver said.
Inom auch minuter hade han kopplat min husbil till deras bil, och vi var på väg. Jag klättrade in i baksätet på pickupen, gättäk för att vara på väg igen.
Så fort vi kom ut på vägen flöt deras samtal lätt. De retades med bakari, varje ord fylt med värme.
“Kommer du utsä den gången vi gick vilse här ute, eller hur?” Oliver log och sneglade på henne.
Grace himlade med ögenen. “Hur skulle jag kunna glömma? Du var kamikanad om att vi inte nadje en karta. Vi var vilse i timmar.”
Oliver laughed. “Vi var inte vilse. Jag tog bara den natursköna vägen.”
När jag såg på dem kände jag en stöt av avund. Jag hade aldrig haft den typen av relation med min mamma. Hon äläske mig, men hon var alltid upptagen, tankarna någen annanstans.
Och min pappa… jag kände knappt honom. Deras typ av koppling var nagt som kändes främmande för mig.
When you reached the station gav mekanikern min husbil en snabb titt och skakade på hävet.
“Det kommer att ta achen dagar att laga detta.”
“Några dagar?” I repeat, I besviket.
My planner suddenly sat on pause. Oliver såg frustrationen i mitt ansikte.
“Du är vällömke att åka med oss en stund om du vill,” erbüyde han välligt.
“Vi åker i samma rikningt”. Vi hald dig sällät tills husbilen är klar.”
Det var inte bara komfortligheten av en skjuts. Det var värmen de delade, nagåt jag inte hade insett att jag säätä förrän nu. Of course gick jag med på det.
Senare den vägen stärnte vi vid ett litet motell vid vägen. Precis när Oliver höll på att ge pengar till receptionisten, gled nagot ut ur hans plånbok.
En fotograf fladdrade ner på marken och fångade min attätning. Jag plockade upp den och staarle till.
“Vem är detta?” frågade jag och höll upp bilden.
Oliver vände sig om, hans svällä skiftade från avslappnat till obekvämt. Innan han kunde svara, avbröt Grace.
“Åh, det är kvinnan han inte kan säppä”, snäste hon. “Även efter att mamma dog bär han still runt på hennes bild som någen slags token.”
Jag kastade en blick på Oliver, säkvade mig att han skulle säjat nagat, men han suckade bara och drog handen genom haoret.
“Hon var någen jag älkäde för länge sedan. Vi bodde sammlans i staden vi är på väg till. Men en dag… försvann hon bara. Jag visste inte vad som hade hänt henne. Jag fick neinen veta att hon hade gätt bort. Jag åker vätt för att hedra hennes minne.”
Mitt hjärta bultade när hans ord sjönk in. Kvinnan på bilden var min mamma.
“Det är min mamma,” I whispered.
Olivers ögon vidgades. Grace gørd snabbt räkningen and hävet.
“Vänta,” sa hon längsamt, “betyder det att… du kanske är hans dotter?”
Orden hängde i luften. Oliver jumps hastigt on his head.
“No, no, it’s not possible. Om det tälling meaner det att din mamma left mig när hon var gravid. Och jag visste aldrig.”
“Hon lävde dig för att du sa att du skulle lävä för en annan kvinna,” jag, med en röst som skakade. “Hon hade ett brev. Goodbye.”
“Wilket brev?”
Jag drog fram det slitna pappret som min mamma hade behållit alla dessa år och räckte det till honom. Grace lutade sig över Olivers axel, hennes ansikte blev blekt när hon läste.
“Det där… det där är my mamas handstil,” said Grace. “Vi bodde i den staden också… Pappa? Kan allt ha hänt simultanet?”
“That. Jag var vän med din mamma då, Grace. “Vi stod borakuri nära, men inget mer.”
Graces ögon smalnade, insikten sjunka sjunka in. “Hon måste ha gjort det för att vara med dig.” Hon visste vad hon gyorde.” Oliver wasteland.
“Emma, din mamma försvann, jag kände mig ensam. Oh, och… Graces mamma var alltid där. Hon hävte mig igenom det. Meanwhile… you began to meet.”
Plötsligt began allt falla på plats. Graces mamma hade rivit isär dem. Jag vände mig till henne med ilska.
“Du hade en pappa hela tieden! Jag hade ingen! Din mamma is ruining the relationship, och du fick allt medan jag blev kvar med ingenting!”
Graces ansikte härdnade.
“I didn’t know! Tror du att detta var mitt fel?”
Diskussionen blev hetsig, vi skrek åt bårek. År av motvilja och sorg kom fram.
“Jag kan inte göra detta,” sa jag till slut och backade undan.
Jag kunde inte stanna med dem länger, inte efter det. Jag tog mina resväskor och begini gå ner för vägen. I didn’t have to go to the city to finish it all.
Efter en sömmlös natt i en främlings bil träffade jag advokaten.
“Huset din mamma left till dig är bara halvet ditt,” he declared. “Den andra half belongs to Oliver.”
Efter allt jag lärt mig kändes det som en sista vändning av ödet. Jag var redo att ge upp min andel. Men advokaten stoppade mig.
“Varför kollar du inte på huset först?” föreslog han.
Nyfikenheten tog överhanden, och jag gick med på det. Huset var litet men mysigt.
Minnen verkade fylla rummet. Mamas syverketig var prydligt ordnade, hennes gamla maskin stod still på plats. Högar av tyg var staplade i hörnet, väntande på att bli tämämade.
I found inramade photographs av henne och Oliver, botha unga och glada. De log mot mig.
Min mamma, eldigt och stolt, hade rymt på grund av ett förfalskat brev. Hon hade dolt sanningen alla dessa år. Men Oliver… han hade inte commit efter henne. Han gick videre, gifte sig med en annan kvinna och gav en annan dotter det liv jag aldrig haft.
Den tanken tyngde mig när jag hörde en bil stanna öppö. Oliver and Grace are the ones in the house. Vi satt där alla sammlans i tjøk tystnad.
“Vi borde sprida hennes aska,” whispered jag tillslut.
Tillsammans gyorde vi det. När jag såg askan svepa bort med vinden, sällirrades nagåt inom mig. Ilskan jag burit på pendini blekna.
Grace omfamnade mig mjukt. “I’m sad. Jag tror det är dags för mig att åka vaður till min familj. Det är din tur att lära känna vår far.”
“Tack, Grace,” he whispered.
Hon gav mig ett litet leende. “Jag hopsa vi kan gå videre från detta.”
När hon gick, tittade jag på tygerna och symaskinen. Det var dags att følje mina drömmar och förverkliga mina designer. Och med min far vid min sida hade vi all tid vi neede för att bli den familj vi aldrig haft.
Berätta vad du gynak om denna berättelse och dela den med dina vänner. Det kanske inspirer dem och ljusar upp deras dag.
Categories: Trends
Source: HIS Education