När min griniga gamla granne förstörde min födelsedagsfest bestämde jag mig för att hämnas. Vid midnatt kastade jag en sten på hennes fönster, och väntade mig hennes vanliga raseri. Men när hon inte dök upp för att skrika, visste jag att något var fel. Jag öppnade dörren och det jag såg där inne krossade mig som glas.
Man säger att man inte vet vad man har förrän det är borta. För tre år sedan hjälpte jag till att bära en kista under ekarna på Hillside Cemetery.
Inuti låg kvinnan som kallade mig för en ‘hopplös unge’ första gången vi träffades, och ‘sötnos’ sista gången vi pratade. Madeleine, 89 år gammal, förvandlade mig från den rebelliska tonåringen som hatade henne till den person som saknar henne varje dag. Det här är vår historia.
Att bo i Silver Creek var allt en 16-åring kunde drömma om. Trädalléer perfekt för skateboarding, tonåringar i min ålder på varje gata, och tillräckligt med utrymme för att träna på min hemska basebollkastning.
Mamma och pappa hade precis fått sina drömjobb här, och vår flytt från den hektiska staden för alla dessa år sedan kändes som att kliva in i en av de där perfekta förortfilmerna.
“Se på det här!” ropade jag till min kompis Marcus, medan jag förberedde mig för vad jag var säker på skulle bli mitt bästa kast hittills. Bollen lämnade min hand och flög genom luften i en vacker båge, rakt genom Madeleine’s fönster.
Kraschen ekade genom den tysta gatan, följd direkt av ett hundskall. Framporten flög upp, och där stod hon — vår grannskapets suraste kvinna.
Hennes stålgrå hår var uppsatt i en stram knut, och hennes skarpa ögon skannade vår frusna grupp av tonåringar. Hennes tysk schäfer, Johnny, satt vaksamt vid hennes fötter, öronen spetsade framåt.
“Det här är det tredje fönstret den här månaden!” Hennes röst kunde ha skurit glas. “Har ni inga bättre saker för er än att förstöra andras egendom?”
Min kompis Tommy steg fram. “Vi är verkligen ledsna, fru Madeleine. Det var en olycka.”
“En olycka? Som blomkrukorna förra veckan? Eller min brevlåda veckan innan?”
“Det är bara ett fönster!” svarade jag och kände hur värmen steg i mina kinder. “Vi kommer fixa det. Sluta skrika!”
Hennes ögon smalnade. “Åh, det ska ni verkligen göra, hopplösa ungar! Alla ni… här, imorgon bitti som straff. Min trädgård behöver krattas, och de där löven plockar inte upp sig själva.”
“Men imorgon är det lördag!” protesterade jag, och såg redan mina helgplaner rasa.
“Då kommer ni ha gott om tid att göra ett ordentligt jobb, eller hur?” sa hon och log, men det nådde inte hennes ögon. “Klockan 7 på morgonen. Kom inte för sent.”
Vi åt middag den kvällen när jag berättade för mina föräldrar om Madeleines “straff”. De tyckte det var jättekul.
“Bygger karaktär,” sa pappa mellan skratt och tog mer pasta. “Det kanske gör dig gott, son.”
Mamma försökte dölja sitt leende bakom servetten. “Se till att ta på dig handskar, älskling. Och kanske be om ursäkt ordentligt den här gången?”
“Be om ursäkt?” Jag tappade gaffeln. “Det är hon som är omöjlig! Vem tvingar barn att räfsa löv för ett misstag?”
“Någon som fått sin egendom förstörd tre gånger den här månaden, champ!” Pappa höjde ögonbrynet.
Jag sjönk ihop i stolen. “Ni ska ju vara på min sida.”
“Vi är det, älskling,” sa mamma och sträckte sig över bordet för att klappa min hand. “Men ibland innebär det att hjälpa dig att lära dig av dina misstag.”
“Vad som helst!” Suckade jag.
Nästa morgon var en plåga. Fem tonårspojkar, beväpnade med räfsor, såg på soluppgången över Madeleines perfekt trimmade gräsmatta.
Hon satt på sin veranda, sipprade på te och såg på oss när vi arbetade, med Johnny vid sin sida. Varje gång vi trodde vi var klara, hittade hon ett nytt ställe vi hade missat.
Det riktiga problemet började på min 17-årsdag några månader senare. Mamma hade äntligen gått med på att jag fick ha ett riktigt party i vår trädgård.
Vi hade allt – musik som pumpade genom pappas högtalare, pizzakartonger staplade högt och skratt av den sorten som bara kommer när man är ung och tror att man är oövervinnerlig.
“Skruva upp volymen!” skrek Marcus över musiken, och jag höjde volymen. Basen dundrade genom kvällsluften, och för ett ögonblick var allt perfekt.
Då kom Johnny stormande genom grinden och kaoset bröt ut. Mitt party förvandlades till ett krigszon.
Pizza flög överallt, drycker rann ut och Marcus hamnade med ansiktet först i poolen när han försökte fly från hunden. Flickorna skrek, pojkarna spred sig och musiken avbröts abrupt när någon drog i kontakten.
Jag hittade Madeleine som lugnt stod vid sitt staket och tittade på kaoset med något som såg misstänkt ut som tillfredsställelse. “Vad är det för fel på dig?” skrek jag och marscherade fram till henne. Mina kläder var stänkta med läsk, och mitt perfekta sällskap låg i ruiner runt mig “Du stör min frid,” hon ryckte på axlarna som om det förklarade allt. “Fred? Du släppte precis din hund på min födelsedagsfest!
Är du galen?” ”Johnny behövde sin kvällspromenad. Inte mitt fel att han blev upphetsad av all tröst. Nästa gång kanske du tänker på dina grannar innan du förvandlar den här tysta gatan till en nattklubb, pojke.” Något i mig sprack. “Du dumma gamla dam! Varför kan du inte bara dö redan och lämna oss ifred? Graven kallar. Vad gör du fortfarande här och förstör våra liv?”
Orden hängde mellan oss som gift. För första gången såg jag något fladdra över Madeleines ansikte. Smärta, kanske? Men jag brydde mig inte.
Hon vände sig utan ett ord och gick in, Johnny följde henne i hälarna.
Furien träffade mig igen senare den kvällen, efter att alla hade somnat. Jag låg i sängen och spelade upp scenen, skam och ilska blandades i en giftig brygd. Jag gick upp ur sängen och fann mig snart utanför Madeleines hus vid midnatt, beväpnad med en sten och tonårsrage, riktad mot fönstret.
Kraschen av krossat glas var tillfredsställande i exakt tre sekunder. Sedan kom tystnaden. Tung, felaktig tystnad. Det fanns ingen syn på Madeleines hund, inga arga rop, ingenting. Det kändes konstigt.
Jag väntade där i fem hela minuter, men Madeleine kom inte ut.
Jag stormade upp på hennes veranda och såg att ytterdörren var olåst. Jag tryckte upp den och gick in. Inne stannade jag kall.
Madeleine satt ensam vid sitt matbord, några ljus fladdrade på en liten födelsedagstårta.
Johnny hoppade genast upp, ragg högt, och kastade sig framåt med en serie djupa, hotfulla skall som fick mig att snubbla bakåt.
“Johnny! Tyst!” Madeleines kommando skar genom skällandet. “Sitt, pojk. Han är en gäst.”
Till min förvåning lydde Johnny omedelbart, även om hans blick fortfarande var fixerad på mig med misstänksam intensitet.
“Kasta inte sönder fönster, var det inte nog, pojk?” Madeleines röst var låg och trött. “Var tvungen att komma in och slutföra jobbet, eller?”
“Jag… dörren var öppen…” stammade jag och närmade mig närmare.
Jag märkte de trötta linjerna i hennes ansikte och hur hennes händer darrade lätt när hon skar tårtan på bordet.
“Jag… visste inte att det var din födelsedag,” sa jag, och kände mig plötsligt dum.
“Denna gamla kärring fyllde 88 idag!” hon gestikulerade mot den tomma stolen mittemot henne. “Sätt dig gärna, eftersom du är här. Jag ville inte skrika på dig på min födelsedag. Därför kom jag inte ut när du bröt fönstret.”
Johnny tittade noggrant på mig medan jag satte mig, och sedan, vid en mild nick från Madeleine, mjuknade hans beteende. Han tassade fram och, till min stora förvåning, vilade sitt huvud på hennes knä och gav ifrån sig ett litet pip.
“Är du inte arg på fönstret?”
Hon skrattade mjukt. “Åh, älskling. Inte idag! Vissa saker spelar mindre roll än andra.”
Det inramade fotografiet som hon sedan visade mig förändrade allt. Ett ungt par med en liten pojke, alla med ljusa leenden och sommarkläder. Madeleine berättade för mig att det var hennes son Michael, hans fru Samantha och deras pojke Billy. Alla borta en regnig natt på Highway 16, för tio år sedan.
“Han älskade också baseboll,” sa Madeleine mjukt och rörde vid ramen. “Michael kastade bollar till Billy i timmar i bakgården. Precis som du och dina vänner.”
“Är det därför du alltid är så…”
“Bittra?” Hon log sorgset. “Ensamma år gör konstiga saker med en människa. Johnny här är allt jag har kvar nu. Min man George gick bort i cancer året innan bilolyckan som tog min son och hans familj. Vissa dagar är tystnaden så hög att den gör ont.”
Efter att ha hört detta rörde något inom mig. Men jag visste att det inte bara var medlidande. Jag kände en nyvunnen känsla av förståelse och respekt för henne.
Jag tittade på hunden, som hade somnat vid Madeleines fötter. “Han verkar vara en bra hund.”
“Det är han. Jag bara oroar mig—” hennes röst brast lite. “Vad kommer hända med honom när jag är borta? De säger att husdjur blir övergivna hela tiden. Jag vill inte att det ska hända min Johnny.”
“Hey,” jag sträckte mig över och tog hennes hand. “Låt oss äta lite tårta först, okej? Ingenting kommer hända dig.”
Hon skar en tjock bit av den hemmagjorda frukttårtan.
“Min sonsons favoritrecept!” sa hon medan jag tog min första bit.
Den rika smaken fyllde min mun, och på något sätt kändes rummet varmare och mjukare. Vi satt där i ett bekvämt tystnad, delade tårta och minnen tills ljuset på ljuset hade brunnit ner.
I en lång stund satt jag där, skamsen över hur jag hade dömt Madeleine. Jag mindes en liknande smärta när vi flyttade hit, lämnade vänner och livet jag kände. Jag visste vad ensamhet var, även om jag inte kände den på samma sätt som hon gjorde.
När jag slutligen reste mig för att gå, kände jag mig annorlunda. Lättare på något sätt, som om ilskan jag burit på hade smält bort med varje bit av den där födelsedagstårtan.
Vid dörren vände jag mig om för sista gången.
“Grattis på födelsedagen, Madeleine!” sa jag, och det leendet hon gav mig då var mer värt än några ord.
Efter den natten förändrades allt. Jag började komma förbi regelbundet, tog med mig mammas berömda äppelpaj eller hjälpte till med Johnny’s bad.
Madeleine lärde mig att spela schack, berättade historier om sin uppväxt på 50-talet, och hade alltid kakor redo när jag kom förbi efter skolan.
“Dina drag blir bättre, pojk!” sa hon en eftermiddag och studerade schackbrädet mellan oss. “Men du är fortfarande för impulsiv.”
“Som någon annan du känner?” jag log och flyttade min häst.
“Schackmatt om tre drag,” tillkännagav hon och fick mig att stönande. “Och ja, precis som någon annan jag känner. Min kära make, Frank, må han vila i frid!”
Jag skrattade. Med tiden märkte jag att hon blev tröttare, rörde sig långsammare när hon reste sig från våra schackmatcher. Vissa dagar darrade hennes händer lätt när hon lyfte pjäserna.
“Är du okej, Madeleine?” frågade jag en dag, när jag såg hur hon hämtade andan efter att ha gått till köket.
Hon gav mig bara sitt milda leende. “Åh, älskling, jag antar att jag sakta går mot graven. Några av oss tar bara snabbare steg nuförtiden!”
Sedan, innan jag hann protestera, frågade hon redan om jag ville ha fler kakor.
Ett år gick och vårt band blev starkare med tiden. Hon blev mer än bara en granne; hon blev som en mormor för mig. Och hennes 89-årsdagsparty var min idé.
Hela grannskapet kom. Det visade sig att jag inte var den enda hon hade vuxit på. Till och med Marcus, som fortfarande var tveksam till Johnny, tog med sig ballonger.
Madeleine drog mig åt sidan under festen, hennes grepp om min arm var överraskande starkt. “Hayden, jag behöver att du lovar mig något.”
“Vad som helst, Maddy.”
“Ta hand om Johnny när jag är borta. Låt honom inte bli ensam. Kommer du göra det för mig, älskling?”
“Kom igen, du kommer att överleva oss alla, Maddy! Jag låter inget hända dig. Du går ingenstans. Du har fortfarande mycket att skälla på mig…” Jag försökte skoja, men min hals blev tajt när jag såg henne hosta.
Hon log bara sitt vetande leende. “Lovar du mig, älskling? På sistone har jag inte känt mig bra, och tiden… ja, den väntar inte på någon.”
“Okej… Jag lovar.”
Nästa morgon fann jag henne. Hon såg fridfull ut… som om hon just hade somnat in. Men hennes hand var kall när jag rörde vid den. Johnnys pip sa det som jag inte kunde acceptera.
Madeleine var… borta.
Vi begravde henne en tisdag.
Hela grannskapet kom, och delade berättelser om den Madeleine de hade känt — hon som i hemlighet lämnade kakor på dörrtrösklar under julen, som stickade halsdukar till nyfödda, och som höll ett öga på allas hus när de var borta.
Johnny ville inte lämna hennes grav, och ärligt talat, det ville inte jag heller på ett tag. Vi satt där tillsammans när solen gick ner, två själar som saknade samma älskade person.
En vecka senare, när Johnny försvann, visste jag exakt var jag skulle hitta honom. Han låg ihopkurad på Madeleines grav, nosen pressad mot marmorn.
“Jag saknar henne också, kompis,” viskade jag och satte mig ner bredvid honom. “Men nu har vi varandra, eller hur?”
Tre år har gått. Johnny har grått runt nosen nu, men han blir fortfarande ivrig varje gång vi besöker Madeleines grav.
Förra veckan skulle ha varit hennes 92:a födelsedag. Jag tog med hennes favoritvita liljor och en liten tårta, precis som den från natten då jag såg hennes verkliga leende för första gången.
När jag tände ljuset, svepte en vind genom kyrkogården och tog med sig lågan. Jag kunde inte låta bli att le.
“Perfekt tajming fortfarande, eller hur?” sa jag och skar tre bitar — en till Johnny, en till henne, och en till mig.
“Grattis på födelsedagen, Maddy!”
Categories: Trends
Source: HIS Education