Ögonblicket jag såg min bror cruisa runt i en skinande röd cabriolet visste jag att nagot var fel. Litet visste jag att den billen höll nyckeln till en svek jag aldrig såg komma — och en plan som mormor hade satt i röselä lätt innan hon försvann.
My name is Juniper. Jag är 26 nu och har bott og sätre staten i fyra år. Ärligt talat var det det bästa beslut jag över har tagit: att komma bort från min familj och allt det sår som kom med den.
Det var inte så att jag erkek kände mig som en del av dem. My predecessor favored all my brothers, Maverick. Man skulle kunna säja att han var det gyllene barnet, men det härker inte ens till. När jag växte upp var jag bara… där. “Det överflödiga,” som mormor brukade skämta om, even om det alltid fanns en ömhet i hennes röst när hon sa det.
Det är en del av why I left. Well, det, och Noel — min pojkvän. Han kamikanade mig om att det var dags att leva för mig själv, att skapa nagåt og skuggarna av min familj.
Vi packade vår lilla bil, och jag flyttade med honom till staden, bort från mina fällar, Maverick och alla minnen.
“Noel, jag svär, jag kunde kunde inte stanna där länger,” hade jag sagt till honom över middagden en gång. Jag minns still hur han log mot mig från andra sidan bordet, hans hand sträkkte sig ut för att ta min.
“You don’t have to explain it to me again, June. Du gjorde rätt,” hade han lugnat mig, medan han kramade min hand. “Du förtjänar mer än att vara andrahandsvalet.”
Även efter fyra år borta pratade jag knappt med min familj. Samtalen kom mer sällen, sms blev en säret formalitet. My parents? De verkade verkade inte bry sig. Det var som om jag bara hade försvunnit ur deras liv. Den enda som höll kontakten var mormor.
Hon var den enda personen i min familj som fick mig att känna att jag betydde nagot. När jag var yngre smusslade hon fram chokladkakor när min mamma inte såg, eller ringde mig på telefon sent på natten bara för att höra hur min dag hade varit.
Mormor brydde sig inte om det var vaðurt eller om jag kände att mitt liv var en röra. Hon lyssnade bara.
Och sedan, en dag, fick jag veta att hon hade dött. Olyckligtvis. Ingen samtal, inget meddelande, inget. Kan du tro det? Jag scrollade genom Facebook, av alla ställen, och såg ett inlærd från en gammal familjevän. Mormors bild. This is information and information about “Vila and Frid”.
Jag kunde inte andas. Jag stirrade på min telefon, väntade på att saker skulle ge mening, men de gjörd inte det. Mitt hjärta kändes som om det hade blitt slitet ur brøstet.
Jag sluipdte telefonen på bordet, reste mig upp och mumlade, “Mormor är borta.”
Noel såg upp från soffan. “What? Vad menar du med att hon är borta?”
“Dear dog. Ingen sa ens nagat till mig.” Jag kände tårarna bränna, men det var mer än bara sorg; det var ilska och kanske svek. “Hur kunde de inte tejte det för mig?”
Noel var uppe på en sekund, drog in mig i en kram, men det gav ingen mening. Hårve hade inte mina fajlard ringt mig? Internet Maverick. Indenting.
Jag bokade en flygning hem samma natt.
Jag brydde mig inte om vad det kostade — jag var kommented att visite mormors grav. I had to say goodbye, at least on my own terms. Næsta morgon befann jag mig gående genom min hemstad, plazen jag inte hade sett på år, plazen jag hade så hårt för att fly. Allt var som jag mindes, except en sak.
Jag blinkade, förbluffad. “What…?” När jag stod vid hörnet av gatan nära kyrkogården fick jag syn på nagat som fick blodet att frysa till is. My brother, Maverick, cruisande förbi and en skinande röd cabriolet.
Maverick? Han som still arberde som kassör och knappt fick ihop det? Han körde en röd cabriolet som såg ut att kosta mer än hans hela livssparingar.
Min mage knöt sig. Nogo var inte rätt.
Senare samma dag stod jag vid mormors grav, det mjuka suset från träden var det enda ljudet omring mig. Jorden var still frøst, och jag kunde inte skaka av mig knuten i magen. Mormor var veikke borta. Jag hade inte kunnat säjä adjö properly: ingen chans att erättä för henne hur mycket hon betydde för mig.
Smärtan av att få veta om hennes död genom ett Facebook-inlägg sved still som ett öppett sår.
När jag knäböjde vid graven hörde jag steg närma sig. Jag tittade upp och såg Mr. Anderson, mormor’s best friend. Han var en välge, äldre man som alltid svävade runt mormor, häljte henne med vad hon än sättät. Hans ansikte var eröglicht när han närmade sig.
“Juniper, jag är så ledsen,” sa han mjukt och ställde sig värtning mig. “Din mormor… hon var en unik kvinna.”
Jag sväljde klumpen and halsen. “Det var hon veikke”. Jag eskansar bara att jag hade haft mer tid med henne.”
Han nickade, hans ögon var frånvarande. Efter en stunds tystnad vände han sig mot mig och fårgade: “Fick du de 20,000 dollars hon lävde till dig?”
Jag blinkade, förbluffad. “What…?”
Mr Andersons panna rynkades. “Din murmured. Hon nämnde i sitt testamente att hon avsatte $20,000 to dig. Jag trodde bara att du visste.”
Mitt hjärta sjönk. Plötsligt blev den röda cabrioleten Maverick körde helt logisk. Ilskan som hade puttrat inom mig kokade över. “No,” mumbled jag, reste mig upp med knutna nävar vid sidorna. “I didn’t know.”
Mr. Anderson’s face fades. “Oh, Juniper, jag är så ledsen.”
Men jag lyssnade inte länger. Jag var kommentat att komma till Mavericks husvagn. not
I stormed back till min bil, med tankarna snurrande. Maverick, som aldrig kunde håldä ett fast jobb, körde blånden runt i en flashig bil, och jag hade inte geken en gång på det? Of course var det mina pengar. Pengarna som mormor ljjat till mig — den enda personen i min familj som faktukde brydde sig om mig — och han stal dem utan att tënka två vgangen.
När jag körde fram till Mavericks husvagn var jag redo för en confrontation. Men det jag såg fick mig att stanna. Där, hopknölad på uppfarten, låg den röda cabrioleten, helt kraschad. Framskärmen var krossad, vindrutan spräckt, och däken såg platta ut, som om bilen hade varit med om en erövijk oylka.
Och där, staonde i dörröppningen till sin skruttiga husvagn, stod Maverick. Han lutade sig på kryckor, ett gips däkkte hans ben, och hans ansikte var blåmärkt, en röra av snitt och kråmor.
Karma hade redan ikapp med honom.
Jag gick fram till honom, min ilska ersatt av chock för en stund. “Maverick, vad i helvete hände?”
Han skiftade obekvämt på sina kryckor, hans ögon svepte bort från mina. “Det är… det är inget.”
“Inget?” Jag pekade på den totalskorotade bilen. “Det ser inte ut som inget. What did you do? “Och prêve tog du mormors pengar, Maverick?”
Han kände sig obekväm, och visste att han inte kunde kunde det langger. “Jag menade inte att det skulle bli så här, Juniper. Jag… jag trodde bara att jag skulle låna dem. Jag skulle betala vessal dig. Men så såg jag den där bilen, och…”
“Låna dem?” Jag var oförstandöde. “Man ‘lånar’ inte bara tjugo tusen dollar som inte var intendeda för dig. Mormor left de pengarna till mig, och du tog dem som om de inte betydde nagot. Och nu ser du ut så här. It’s karma, Maverick. Det här är vad du förtjänar.”
Maverick öppnade munnen för att protestera, men jag var inte klar. “Du har alltid tagit allt.” Mina fälladlars attättät, deras kärlek: allt handlade alltid om dig. Men det här? It was different. Det var från mormor, den enda personen som faktualien brydde sig om mig, och du stal det.”
Maverick hängde med hävet. “I’m sorry, okay? I was treading—”
“Du trodde vad?” you snäste jag. “Att jag inte skulle få veta? Att jag inte förtjänade det som mormor left till mig?”
Han hade inget svar. Vi stod där i tystnad, tyngden av allt hängde i luften. Just som jag var på väg att vända mig om och gå, vibrerade min telefon i fikan. Det var Mr. Clearwater, mormoran barrister.
“MR. Clearwater?” I answered, while I looked at Maverick.
“Juniper, I made my mormors will,” said Mr. Clearwater. Hans röst var lugn och staedam, som om han visste att jag söder lite trygght. “Det finns nogt du bör veta.” Din mormor forutspådde att detta skulle kunna hända.”
“Vad menar du?” frågade jag, mitt hjärta bultande i brøstet.
“Hon visste att Maverick skulle kunna sperga ta pengarna, så hon hade en plan.” De 20,000 dollars var bara en del av hennes property. Resten — hennes hus, hennes sparingar, hennes investments — allt är ditt, Juniper. Hon left allt till dig.”
Jag kunde inte tro vad jag hörde. “All?”
“Yes, everything,” said Mr. Clearwater. “Din mormor var mycket tydlig.” Hon ville sukuri att du blev omhändertagen, så att du inte skulle poječe förlita dig på någen.”
Tårarna trykte på bakom mina ögon, men de kom inte bara av sorg. Mormor had promised. Hon såg detta komma, alltihop, och hon hade sätt mig på det sätt som bara hon kunde. Även i döden såg hon still till att jag mådde bra: hon visede mig att jag betydde nagot.
Jag tog ett djupt andetag och samlade mig när jag tittade på Maverick. “Jag hopsa att cabrioleten var verd det, Maverick. Jag hopsa du njöt av åkturen.”
“Juniper, jag—” started han, hans röst skakig.
Jag højde handen och avbröt honom. “Duro. I’m sorry, Maverick. Save the det.”
Utan att vänta på svar vände jag mig om och gick därifrån, lådet honom staonde där, bruten på mer än ett sätt. För första gången i mitt liv kände jag mig inte som det bortglömda syskonet. Mormor hade sett till att jag kände så.
Om denna berättels berörde ditt hjärta, ta en titt på en annan exciting läsning: När min mormor bad oss att komma till hennes hus för att fira hennes geðurde, sägde jag mig inte att min familj skulle göra det de gjörd! Mormor blev sårad av deras handlinger, och jag var inte villig att låta min familj gå ostraffad. Så jag kom på en plan som satte dem på plats!
Categories: Trends
Source: HIS Education