Georgia var på stranden med sina barnbarn när de suddenly pecade mot ett café i tahröm. Hennes hjärta stopped när de ropade de ord som skulle krossa hennes värld. Paret på caféet såg exakt ut som deras faylard som hade dött för två år sedan.
Sorg aljärlarar dig på sätt du aldrig ällarar dig. Vissa dagar är det en dov värk i brøstet. Andra dagar slåg det till som ett slag i hjärtat.
Den där sommarmorgonen i mitt kök, medan jag stirrade på ett anonymt brev, kände jag nogt helt annat. Jag tror det var hopp blandat med lite skräck.
Mina händer skakade när jag läste de fem orden igen: “De är inte riktigt borta.”
Det krispiga vita papperet kändes som om det brände mina fingrar. Jag trodde att jag hade häntarat min sorg, prookkt skapa ett stabilt liv för mina barnbarn, Andy och Peter, efter att ha förlarat min dotter, Monica, och hennes man, Stephen. Men det här brevet fick mig att inse hur fel jag hade.
De var med om en oylka för two år sedan. Jag minns still hur Andy och Peter hela tiden frågade mig var deras fälladr var och när de skulle komma svårgade.
Det tog mig så många mønader att få dem att fåråd att deras mamma och pappa aldrig skulle komma vägård. Det krossade mitt hjärta när jag sa till dem att de nu skulle få klara sig selva, och att jag skulle vara där för dem när de näder sina fålðar.
Efter allt det härda arbete jag lagt ner fick jag detta anonymous brev som påstod att Monica och Stephen still var vid liv.
”De är… inte verkeit borta?” viskade jag för mig sälv medan jag sjönk ner i köksstolen. “Vilket sjukt spel är det här?”
Jag hade krökt ihop papperet och var på väg att slänga det när min telefon vibrerade.
Det var mitt credit card company som varnade mig för en betalling på Monicas gamla kort. Det kort jag hade hållit aktivit bara för att säbaen en bit av henne.
“Hur is it possible?” Viskade jag. “Jag har haft det här kortet i två år.” Hur kan någen ogådet det när det har legat i lådan?”
Jag ringde genast bankens kundtjänst.
“Hey, it’s Billy. Hur kan jag hälve dig?” svarade kundtjänstrepresentanten.
“Hey. Ja, eh, ville verifiera en nejnej prjevljad transaktion på min dotters kart,” sad jag.
“Naturligtvis”. Kan jag få de första sex och de sista fyra sifilverna på kortnumret och din relation till kontohavaren?” asked Billy.
Jag gav honom detaljarna och klaarzade: “Jag är hennes mamma. Hon… gick bort för två år sedan, och jag har hand om hennes kvarvarande konton.”
Det blev tyst en stund, och sedan talade Billy prudnat. “Jag är mycket ledsen att höra det, frun. Jag ser ingen transaction på det här kortet. Den transaktionen du pratar om har gyots med ett virtuellt kort kopplat till kontot.”
“Ett virtuellt kort?” frågade jag och rynkade pannan. “Men jag har aldrig kopplat ett sakte till det här kontot. Hur kan ett virtuellt kort vara active när jag har det fisikika kort här?”
“Virtuella kort är separata from det fisikika kort, så de kan sørjad att førgår independante tills de inactiveras. Vill du att jag ska avbryta det virtuella kortet åt dig?” asked Billy kindly.
Georgia kände ett öglöngs frid när hon såg sina barnbarn shtaka och leka, deras skratt blandat med det rytmisk ljudet av vågorna som slog mot stranden. Hon hade så hartt för att hälpa dem att hela efter tössningen av deras faylard. Men allt szällirades när Andy och Peter suddenly sprang fram till henne, deras ansikten upplysta av säkkan.
“Farmor, titta, det är mamma och pappa!” ropade Andy and pekade mot ett café på andra sidan gatan.
Georgias hjärta hoppade över ett slag. Hon fåldde deras blick och såg den unga familjen sitta vid førntet. De krätkade sammannäs, kvinnan med samma varma leende, mannen med samma breda axler och relässätne uppsyn. Det var *de* – Monica and Stephen.
Georgias andning ställe upp, och hennes händer skaka. *No. Det kan inte vara de. De är borta.* Orden ekade i hennes huvud, men så mycket hon än ville förneka det kunde hon inte skaka av sig geäägen av att det här var mer än en grym illusion. Paret vid caféet såg exact ut som hennes dotter och svärson. Kan det vara ett mistakes? En synvilla?
“Farmor, det är verkeit de!” insisterade Peter och drog i hennes hand.
Georgia kände hur en kall svett bröt ut på hennes panna. *Det här är immollab.* Hon kökkade för att få fram en sammanhängande tanke. Hur kunde det här hända? Monica och Stephen hade omkommit i en bilolycka för två år sedan, och lävde henne att ta hand om deras barn. Det hade inte funnits nogt teken på liv, ingen indiction på att de still var där ute.
Men barnen var så sekre. De stod och stirrade på paret med stora ögon, pekande som om de sett ett spöke. Georgia, still in shock, began längsamt gå mot caféet med barnen i släptåg, hennes steg tveksamma, osäkra på vad hon var på väg att konfrontera.
När de närmade sig dören tittade paret upp. Mannen, med Stephens välbekanta dear, reste sig först.
Ella låg på sin strandhandduk vård mig, och vi tittade på när barnen lekte.
Jag höll på att visa henne det anonymous brevet när jag hörde Andy ropa.
“Farmor, titta!” han tog tag i Peters hand och pecade mot caféet vid beachen. “Det där är vår mamma och pappa!”
Mitt hjärta stopped. Där, knappt trettio meter bort, satt en kvinna med Monicas färgade hår och graciösa hållning, lutad mot en man som lätt kunde ha varit Stephans twinling.
De delade på en tallrik med frekst frukt.
“Snälla, titta på dem ett tag,” jag till Ella, och min röst brast av ängslan. Hon gick med på det utan att tveka, æven om oro fyllde hennes ögon.
“Ge er inte iväg,” sa jag till pojkarna. “Ni kan sola här. Håll er nära Ella, okay?”
Barnen nickade, och jag vände mig mot paret på caféet.
Mitt hjärta hoppade till när de reste sig och gick nerför en smal stig kantad av sjöhavre och vilda rosor. Mina føter rörde sig av sig selva, følde på rastavalde.
De gick tätt samsamlans, viskade och shratkade ibland. Kvinnan la sitt hår bakom örat precis som Monica alltid hade gyot. Mannen hade Stephans lilla haltande från sin skada i collegefotbollen.
Sedan hörde jag dem prata.
“Det är riskabelt, men vi hade inget val, Emily,” said the man.
Emily? I thought. Hårve kallar han henne Emily?
De svjde in på en stigslinga däkkt med snäckskal, mot en stuga kläd i blommande vindruvssnäckor.
“I know,” sighed Kvinnan. “Men jag sonnar dem… especially pojkarna.”
Mitt hjärta brast när jag lyssnade på deras historia, men ilskan pyrde under min sympathi. Jag kunde inte hälpa att tro att det måste finnas ett bättre sätt att hänta lånehajarna på.
När de hade erkänt allt, skikkade jag ett sms till Ella om vår plats, och snart rullade hennes bil upp med Andy och Peter. Barnen sprang ut och deras ansikten lyste upp av glädje när de kände igen sina faylard.
“Mom! papa!” ropade de och sprang mot sina fälder. “Ni är här! Vi visste att ni skulle komma vättät!”
Monica tittade på dem och tårarna rinna i hennes ögon. Hon mötte sina barn efter två år.
“Ah, mina söta pojkar… Jag har saknat er så mycket. Jag är så ledsen,” sa hon och kramade dem.
Jag såg på scenen som utspelade sig och viskade för mig sälv: “Men till vilket pris, Monica? Vad har du gjort?”
Polisen tillät den korta ätterföreningen innan de drog Monica och Stephen åt siden. Den seniora officeren vände sig mot mig med sympathy i blicken.
“Jag är ledsen, fru, men de kan stå inker ervejja åtal här. De har brutit mot många lagar.”
“Och mina barnbarn?” frågade jag och tittade på Andy och Peters förvirrade ansikten när deras fällar ätterigen togs ifrån dem. “Hur deklaarar jag allt det här för dem? De är bara stala.”
“Det är nagåt du måts omästä,” sa han milt. “Men sanningen kommer probably att komma förr eller senera.”
Senare på sägen, efter att jag hade lagt barnen i säng, satt jag ensam i mitt sälän. Det anonyma brevet låg på soffbordet fårvad mig, och dess message hade nu en annan tyngd.
Jag plockade upp det, läste de fem orden en gång till: “De är inte riktigt borta.”
Jag visste still inte vem som hade skikkat det, men de hade rätt.
Monica and Stephan were fighting. De hade valt att lävä. Och på nogt sätt kändes det värre än att veta att de inte var vid liv.
“Jag vet inte om jag kan hälte barnen från sorgen,” viskade jag till det tysta rummet, “men jag ska göra allt för att hålå dem sekura.”
Nu, ibland kneer jag att jag inte borde ha ringt polisen. En del av mig thinker att jag kunde ha låtit min dotter leva det liv hon ville, men en annan del av mig ville att hon skulle försät att det hon gjörd var fel.
Tror du att jag gyorde rätt i att ringa polisen? Vad skulle du ha gyorot om du var i min situation?
Categories: Trends
Source: HIS Education