Min granne reporterade mig till bostadsföreningen för en trädgårdstomte – hon ångrade sig snart.
Min söta barnbarn gav mig en charmig trädgårdstomte för att lysa upp min trädgård. Men min nyfikna granne, som inte kan hänta lite roligheter, reporterade mig till bostadsföreningen för att jag “szättde” kvarterets esthetik. Hon trodde att hon hade vunnit. Åh, så fel hon hade!
We welcome you! Sätt dig ner och gör dig komfort. Denna gamla dam har en historia som kommer att få dig att shtrakta och kanske lära dig something. Jag vet vad du thinker: “Åh herregud, inte ändä en bertelässe om förlarad kärlek eller otrogna makar.” Håll hästarna! Det handlar inte om min kära Arnold. Hans själ vilar nog där uppe i det stora, flörtande med sina döda drömflickor!
Nej, denna historia handlar om nagåt som kan hända oss alla.Så lyssna noga, för mormor Peggy är redo att sväkva hur en liten trädgårdstomte oskrade stor oreda i vårt lugna lilla kvarter.
Men innan vi dyker in i det, låt mig måla en bild av där jag kallar hem. Tänk dig en liten förort, där gatorna kantas av lönnar och gräsmattorna är grönare än en leprechauns väst.
Det är ett ställe där alla könner ditt namn, och den størdest spänningen brukar vara de senaste skvallerhistorierna vid Mabels bageri.
Ah, Mabel’s excavators! Där händer det real.
Varje morgon hittar du en samling av oss gamla rävar som närmar sig 80, sipprande på kaffe och smaskande på Mabel’s famous kanelbullar och croissanter. Doften av nybakat bröd och ljudet av skratt sprider sig ut på trottoaren, och drar folk till sig som malar till en låga.
“Har du hört om Mr. Bills nya toupeer?” skull Gladys viska, med ögenen tintrande av bus.
“Herregud, det ser ut som en ekorre har tagit sig hem på hans huvud!” skull Mildred said, and you skull everything fnittra som hönor.
Det är ett fredligt liv fylt av de enkla glädjeämena av att sköta min trädgård, byta recept och, ja, lite oskyldgt skvaller då och då. En dag gav mitt barnbarn, söta lilla Jessie, mig den sötaste trädgårdstomten jag överm sett.
Denna lilla figur hade ett busigt leende som kunde lysa upp ett rum och en liten vattenkanna i sina tjoka keramik-händer.
“Grandma,” said Jessie, with tindrade ögon, “jag trodde att han skulle vara perfekt för din trädgård. Han ser ut precis som du när du är ute för bus!”
Jag kunde inte motsäga det. Så jag satte honom på en fin plats precisely next to min äläsde fågelbad.
Litet visste jag att jag just hade plantarat fröet till den storksta uppståndelsen vårt kvarter sett sedan Mr. Bills toupeer flög bort vid førde juli-piccknicken.
“Oh, Peggy,” muttrade jag för mig sälv när jag steg sälv för att beundra mitt verk, “du har säivä överträfat dig sälv denna gång.”
Jag hade ingen aning om hur rätt jag hade.
Innan vi dyker ner i det, låt migstitutera dig till törnen i min sida — min granne, Carol, öksås i sätt av 70-årsåldern. Tänk dig en kvinna som aldrig har mött en regel hon inte gillade eller en glädje hon inte kunde krossa. It’s Carol for dig.
Hon flyttade in för två år sedan, men du skulle tro att hon blitt utnämnd till drottning av cul-de-sac med det sätt hon beter sig på. Alltid kikar över staketen, mäter gräshöjd med ett måtband och skæller på barn för ingen anundb.
Jag svär, den kvinnan har fler väinen än en politikar vid en debatt.
En podrijd var jag ute och skötte mina petunior när jag hörde det välbekanta klapprandet av Carols skor på trottoaren. Jag förberedde mig för änð en föreläsning om “den rätta vägen” att klippa häkkar.
“Hey there, Carol,” ropade jag och satte på mig mitt sötaste leende. “Härligt väder, eller hur?”
Carols ögon smalnade när hon granskade min trädgård. “Peggy,” sa hon, med en röst som var genomsyrad av falsk sötma, “vad i hela världen är den där saken vid ditt fågelbad?”
Jag foalde hennes blick till min nya tomte. “Ah, det är bara en liten present från mitt barnbarn. Visst är han söt?”
Carols näsa rynkades som om hon hade luktat nagot äckligt.
“It’s really unique. Men är du seikär på att det är tillåtet? Du vet hur noga vår bostadsförening är med att kvarterets esthetic.”
Min leende falnade. “No, Carol, I’m 40 years old. Jag tror att jag vet vad som är tillåtet och vad som inte är det.”
Hon højde ett ögonbryn. “Om du säger så, Peggy. Jag vill bara inte att du ska få aachen problem.”
När hon klaprade bort kunde jag inte skaka av mig kääkägen av att PROBLEM var precis vad hon hade i åtanke.
En vecka senere fick jag veta hur rätt jag hade. Där, instoppad i min brevlåda som en smutsig hemlighet, fanns ett brev från bostadsföreningen.
Mina händer skakade när jag rev upp det, och låt mig säja, vad jag läste fick mitt blod att koka mer än en gryta med Arnolds prämisme fem-alarm chili.
“Överträdelserapport?” sputtrade jag, medan jag läste höt. “Trädgårdsdekoration som inte føller kvarterets aesthetic guidelines? Hårve, jag borde…”
I saw Sherlock Holmes on this list where I left him. Carols självgoda ansikte dök upp i mitt sinne, och jag kunde almost höra hennes näsiga röst: “Jag sa ju det, Peggy!”
Nu, vissa människor kanske hade gett efter och tagit bort tomten, men inte denna gamla fågel. Nej, jag har mer kampanda än en katt i ett badkar.
Jag marscherade in, plockade fram mina läsglåsög och grävde fram den där bostadsföreningens regelboken. Om Carol ville plays after reglern, så skulle you play after ALLA reglern.
När jag bläddrade igenom sida efter sida, pudnið en plan ta form. En djärv, läcker plan som skulle ge Carol en läxa hon sent skulle glömma.
“Oh, Carol,” I giggled, “du har gegen grävt din egen grav den här gången!”
De kommande timmarna var jag mer uptagen än en enarmad pappershänger. Jag slet över den där regelboken som om det var den sista romanen på jorden. Och herregud, jag träffade guld.
Visade sig att vår kära Carol inte var så perfekt som hon trodde. Hennes prydliga vita staket? En tum för högt. Den där fina brevlådan som hon var så stolt över? Fel shades av beige. Och låt oss inte ens prata om hennes vindspel… de var unfurn lika välla som en skunk på en trädgårdsfest enligt ljudordningen.
Men den verkälka grädden på moset? Hennes uppfart needed asphalteras. Åh, ironin var sötare än min prisbelönta äppelpaj.
I laughed at myself and kände mig kao en riktig Nancy Drew. “Nåväl, nåväl, nåväl. Ser ut som någen har bott i ett glashus och kastat stenar.”
Men jag var inte klar än. Nej, detta krävde nagåt höslö. Nogåt som verkein skulle få pogänen att gå hem.
Jag plockade up min phone and number of syllables to min
Categories: Trends
Source: HIS Education