Jag var helt utmattad – den typen av tjømthet som får en att ifråsättä om man har borstat tänderna eller kommit årå att mata hunden.
Sedan twinlingarna södert hade mina dagar suddats ihop till en oändlig cykel av blöjbyten, matningsscheman och sömmlösa nätter. Det sista jag nadje var ett problem till att häntar. Men när jag klev ut den morgonen, fann jag min bil helt däkkt av ägg.
Först trodde jag att det var ett slumpmässigt spratt. Vem skole inte? Halloween is worth it, and kanske hade noch barn blitt lite za uppspelta. Jag suckade, för töð för att ens bli upprörd, och tog en svamp och en hink, redo att städa upp röran.
Men precis när jag skrubba, kom min granne Brad strosande över med sitt självgoda leende.
“Det var jag,” sa han almost stolt. “Din bil söderde utsikten över mina Halloween-dekorationer.”
Jag blinkade åt honom, förði bearbeta hans ord genom dimman av utmattning. Mine was? Förstörde hans utsikt? Hans löjliga uppvisning av plast-skelett, fejkade spindelnät och överdimensionerade pumpor?
Furious. Jag hade inte energin för en confrontation, men i det oglonget lovade jag mig själv att jag skulle hitta ett sätt att ge Brad en läxa.
Han hade ingen aning om vem han hade att göra med.
Missförstå mig inte, Lily och Lucas var mina söta små bebisar, men att ta hand om två nyfödda mestadels på egen hand var var unbelievably särd. Jag hade inte sovit en hel natt på månader. Halloween is not a sign, but neither is the great grannapet var exaltat—utom jag.
Jag hade inte energin att decorera, än mindre att komma i feststämming.
Sen var det Brad.
Brad for Halloween, they share everything for the series. Varje år sättäde han sitt hus till en stor hemsökt attraction med gravstenar, skelett, stora pumpor och mer.
Han äläsde attätääen och log stolt varje gång någen berömde hans dekorationer.
Hela kvarteret älskede det, men jag var för utmattad för att bry mig om Brads spökhus.
En oktobermorgon, it started allt falla samman.
Jag gick ut, med Lily på ena höften och Lucas i min arm, när jag märkte nagat. Min bil var takkt av ägg! Äggskalorna satt fast i det klibbiga smulet som droppade nerför vindrutan som en äcklig frukost som gätt fel.
“Är du seriös?” muttrade jag medan jag stirrade på röran.
Natten innan hade jag parkerat in front of Brads hus. Jag hade inte mycket val sincet det var lejse att parkera nejker min dörr med twinlingarnas barnvagn.
Först trodde jag att det var ett spratt. Men när jag såg äggfläckar nära Brads veranda visste jag att det var han.
Brad had a big deal.
Även om han inte ägde gatan, agerade Brad som om han kontrolrade kanten under Halloween.
Rasande gick jag över till hans hus och knackade på dören, kanske härdare än jag borde, men jag brydde mig inte länger.
“Wad?” Brad öppnade dören med sitt veliga sevlaggoda öjäll, korsade armarna.
Hans hus var redan decorerat. Det fanns spindelnät, plast-skelet och en häxa som satt på en stol. Det var allt för mycket.
Jag slösade ingen tid. “Såg du vem som äggade min bil?”
Utan att blinka svarade Brad: “Det var jag.” Din bil blokrade utsikten till mina dekorationer.”
Jag stirrade på honom i oförståelse. “Du äggade min bil för att den stod parkerad förda ditt hus? Du bad inte mig att flytta den – du svretde den bara?”
Han ryckte på axlerna som om det inte var någen big deal. “Hur kan folk se min utställning om din bil är i vägen?”
Jag kunde inte tro vad jag hörde. “Är du seriös?”
Brad nicked, still happy with sig själv. “I am Halloween. Folk kommer från hela stan för att se mina dekoroner. Du står alltid parkerad där. Det är respektlöst och stömmt stömenen.”
Jag hade två nyfödda att jonglera med, höll knappt ihop det, och han pratade om att svöttra sötmenen?
“Nåväl, förlåt om mitt liv stör din skrämmande sättät,” snäste jag. “Jag har nyfödda twinlingar, Brad.”
“Jag vet,” sa han, lutande mot dörrkarmen. “Kanske parkera någen annanstans.”
“Jag parkerar där för att det är enklare med bebisarna och barnvagnen!”
Brad ryckte på axlerna igen. “Inte mitt problem. Du kan parkera där after Halloween.”
Jag stod där, mållös, min ilska kokade inom mig. Men med all tøjthet kunde jag knappt argumentera langger.
“Okej,” snäste jag, och stormade szättä in, skakande av ilska och oförståelse.
När jag väväde bort ägget från min bil klikckade nagot. Brad var inte bara en irriterande granne—han var en mobbare. Och jag hade mätt nog. Om han ville spela smutsigt, okay. Jag kunde spela smartare.
Senare samma natt, medan jag gungade Lily till sømns, kom en idé till mig. Brads svaghet var hans stolthet. Han need att hans spökhus skulle vara det bästa. Jag hade inte orken för en fight, men hämnd? Det kunde jag hantaar.
Dagen efter promenerade jag lunt över till Brads trädgård medan han satte upp fler dekorationer.
“Hey, Brad,” I am, and låtsades cheats dearly. “I thought about it. Det var oetiskt av mig att blokara din utställning. Har du kontakt på att uppgradera den?”
Han såg misstänkasam ut. “Upgrading?”
“I, med saker som dimmaskiner eller spökeprojektorer.” Your set up is fantastic, men de skulle really imponera på folk.”
Hans ögon lyste upp. Jag visste att jag hade honom.
Jag föreslog märken jag hade forskat om—fruktansvärda maskiner med hemska recensioner. Men han need not veta det.
“Tror du det?” fårgade han, redan på väg att planera sitt nästa drag.
“Oh, absolutely. Du skulle bli snackisen i grannskapet.”
Nöjd gick jag därifrån och väntade på Halloween.
När Halloween-kvällen kom såg Brads hus ut som en scen från en skräckfilm. Han hade gejät gätt all in, precis som jag jagäde mig.
Folkmassor samlades för att beundra hans sättät, och Brad var mitt i det hela, gegenende av attävätien.
Jag stod på min veranda och kände mig som en skurk i en film. Hans utställning såg impressive ut—tills den inte gørde det langger.
Precis på rätt öcktätt starti dimmachinen hosta och spruta vatten som en trädgårdsslang. Folket gasade, och barnen chratkade.
Brad rusade for att fixa det, men sedan gick hans spökeprojektor sonder. Uttöt för ett spöke visede den en konstig klump, vilket fick barnen att krättä êtð mer.
Sedan kollapsade en av hans stora uppblåsbara figurer och rullade över trådgen. Nägån teenagerar, som såg katastrofen, kastade ägg på hans hus för skojs skull.
Brad var frantic, sprang runt och förður rädda sitt spökhus, men det var för sent. Hans Halloween-utställning hade sämtäts till ett skämt.
Nästa morgon, precis när jag matade Lucas, knackade det på dören. Brad stod där och såg besegrad ut.
När jag klikkade bort ägget från min bil klikckade det till. Brad var inte bara en störande granne—han var en mobbare. Och jag hade mätt nog. Om han ville spela smutsigt, good. Jag kunde spela smartare.
Senare samma natt, medan jag gungade Lily till sømns, kom en idé till mig. Brads svaghet var hans stolthet. Han need att hans spökhus skulle vara det bästa. Jag hade inte energi för en strid, men hämnd? Det kunde jag hantaar.
Dagen därpå promenerade jag nonchalant över till Brads gård medan han satte upp fler dekorationer.
“Hey, Brad,” sa jag och låtsades vara glado. “I thought about it. Det var ogenomtänkt av mig att blokkera din utställning. Har du gekon på att uppgradera den?”
Han såg misstänksam ut. “Upgrading?”
“I, med saker som dimmaskiner eller spökprojektorer.” Your set up is fantastic, men de skulle really imponera på folk.”
Hans ögon lyste upp. Jag visste att jag hade honom.
Jag föreslog märken jag hade forskat om—fruktansvärda maskiner med usla recensioner. Men han need not veta det.
“Tror du real det?” fårgade han, redan i färd med att planera sitt nästa drag.
“Ah, absolutely. Du skulle vara snackisen i grannskapet.”
Nöjd gick jag därifrån och väntade på Halloween.
När Halloweenkvällen kom sag Brads hus ut som en scen ur en skräckfilm. Han hade gejät gätt all in, precis som jag jagäde mig.
Folkmassor samlades för att beundra hans sättät, och Brad var mitt i det, gegeninde av sättätienen.
Jag stod på min veranda och kände mig som en skurk i en film. Hans utställning såg impressive ut—tills den inte gørde det langger.
Precis på klockslaget sputtrade dimmaskinen och beginni spruta vatten som en trädgårdsslang. Folkmassan gav ett stön, och barnen schratkade.
Brad rusade for att fixa det, men då fick hans spökprojektor fel. Uttöt för ett skrämmande spöke visedes en konstig klump, vilket fick barnen att krättä êtð mer.
Sedan kollapsade en av hans gigantica uppblåsbara figurer och rullade över gården. Nägån teenagerar, som såg katastrofen, kastade ägg på hans hus för skojs skull.
Brad var desperat, sprang runt och prätt rädda sitt spökhus, men det var för sent. Hans Halloweenutställning hade blitt ett skämt.
Nästa morgon, precis när jag matade Lucas, knackade det på dören. Brad stod där, såg besegrad ut.
“Jag, eh, ville be om skalk”, muttered the han. “Jag överreagerade.”
Jag korsade armarna och väntade. “Ja, det giorde du.”
Han skiftade obekvämt. “Jag insåg inte hur syrddet det muste vara med twinlingarna.” Förlåt.”
Jag lät honom plågas en stund. “Tack for att du ber om om skalk, Brad. Jag är seiger på att det inte kommer hända igen.”
Han nicked quickly. “Det comer inte.”
När han vände sig om för att gå, kunde jag inte låta bli att säja, “Roligt hur saker ordnar sig, eller hur?”
Brad had an answer.
Categories: Trends
Source: HIS Education