Kvinnor, vad är det vildaste som er man har gyot för att slippa sysslor? Min kastade i hemlighet bort våra tallrikar! Aptäck hur min kloka lektion gyorde honom till mästare på alla häuslägssysslor.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara den sortens fru som skulle sänka mig till fusk, men nöden har ingen lag, eller hur? I’m Shannon, I’m 45 years old and I have a different gift with a min. I have been with Andrew for two decades. Vi var det perfekta paret, eller så trodde jag tills jag köpkte hans smutsiga lilla hemlighet…
Andrew and I var det perfekta paret som levde vår egen saga. Vi hade delat häuslässysslorna, där disken låg på hans ansvar varje tisdag och torsdag.
“Jag kommer inte att svika dig,” hade han lovat med ett charmerande leende. Om jag bara hade vetat då hur tomt de orden skulle låta. It started en tisdag kväll.
Jag hade precis kommit hem efter en härd arbetsdag, mina føter värkte och mitt huvud dunkade. Allt jag ville ha var en kopp kamomillte i min favoritmugg—den som min bästa vän, Jess, hade gett mig i förra arådet.
Jag traskade till köket, öppnade skåpet och sträkkte mig efter den bekanta blå keramiken. Min hand grep after Tom Luft. Jag rynkade på pannan och sköt åt sidan andra muggar, tallrikar och skålar. Ingen tur.
“Hey, Andy?” I cry. “Har du sett min blå mugg?”
Andrew dök upp i dörröppningen med rynkad panna. “Den från Jess?” Han klöste sig and hävet. “Jag tror den gick sönder för ett tag sedan.” Förlåt, älskling. Jag glömde nämna det.”
Jag stirrade på honom, en liten tvivel som kröp in i mitt sinne. “Are you safe? Jag skulle kunna svära på att jag objedi den förra weeken.”
Han ryckte på axlerna och vände redan bort. “Kanske thinker du på en annan mugg.” Vill du att jag ska göra te i en annan?”
“Nej, det är okej,” muttrade jag och tog en vallig vit mugg tån. När jag sippade på mitt te kunde jag inte skaka av mig gääkägen av att nagåt var fel.
“Hey, Andy? Sa du inte att du skulle diska today?” I asked.
Hans röst hördes från köket. “Nicely done, älskling. Jag har koll på det.”
Nägö dagar senera, när jag tog ut soporna, fångade en glimt min svetningen. Nyfikenheten väcktes, jag satte ner påsen och tittade ner i bin.
Mitt hjärta sjönk när jag sträkkte ner handen och drog upp de krossade resterna av min äläske blå mugg.
“Vad i helvete?” viskade jag och vände den spruckna muggen i mina händer. Det här var ingen oylka. Muggen hade medvetet krossats.
Ilska bubblade upp inom mig, men jag säljade ner den. I didn’t need a svar, inte ankuzelser.
Nästa gång Andrew skulle “disk” höll jag ett vakande öga. Så snart han gick till jobbet smet jag ut till sopkorgen.
Mina misstankar verkärmädes när jag fann två tallrikar som låg bland soporna, knappt skadade men annars fullt utilisable.
Insikten slog mig som en tung sten: Andrew hade slängt våra tallrikar för att svívera att diska dem?!
I stormed back in the house, mina händer skakade när jag höll mig i kanten på köksbänken. Hur länge hade det här pågätt? Hur många tallrikar hade vi perlorat på hans lathet?
Just då plingade min phone. Ett sms from Andrew: “Hoppas du har en bra dag, älskling. Älskar dig!”
Jag stirrade på skerren. Jag var FÖRBANAD. En del av mig ville konfrontera honom just då, men en annan del, en mer listig och hämndlysten del, hade en ANNAN PLAN.
“Älskar dig också,” svarade jag, medan jag redan formulareade en plan. “Förresten, kom du öktu att diska igår kväll?”
Hans said to kom snabbt: “Självklart! Allt är klart och undanplockat.”
Jag log för mig selvä när jag skrev mitt svar. “Du är bäst, älskling. Vad skulle jag göra utan dig?”
Under den komande wekken tävlade jag en plan som skulle göra Houdini stolt—en härnvridande trick med försvinnande disk som skulle få Andrew att ifråsättta sin egen förstånd.
Inget elakt, mind you, bara lite magical realism for att krydda vårt köksdrama. Dags att se om min man kunde häntar en smak av sitt eget medel serverat på en stanning smutsig tallrik.
Varje gång Andrew “diskade” bytte jag ut de slängda sakerna mot identiktika smutsiga dalkade. Jag hade köpt extra av vår vårdagstallrikar och skålar, bara för detta förfåg.
På torsdagskvällen såg jag med ett öga när Andrew kom in i köket, visslande tonlöst. Han staarle svart vid synen av diskhon.
“Vad i—” mumbled han och kliade sig i hlavn. “Jag svär att jag diskade de här igår.”
Jag tittade upp från min telefon, med en oskyldig min. “Ar allt okay, älskling?”
Han pekade på diskhon med förvirring i ansijen. “Diskade jag inte de här redan?”
Jag ryckte på axlarna och pakkade för att håldä min min min neutral när jag pekade på diskhon full med smutsig disk.
“Oh, är det vad du kallar ATT DISKA, älskling? Maybe you’re just tired. Du vet hur det är när jobb varit stressigt.”
Andrew nickade längsamt, still rynkande på pannan. “Ja, kanske är det så.” Han rullade upp ärmarna med en suck. “Jag gissar att jag får göra det igen.”
När han vände sig mot diskhon tillät jag mig sälv ett liitet triumferande leende. “Du är så sött, Andy. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.”
Han chuckled, men det lät sämät. “Tillbaka på dig, Shan.”
Med dagarna som gick blev Andrews förvirring større. Varje gång han kollade diskhon verkade det finnas fler och fler disk att vänta på honom.
Jag såg hur påfrestningen begann visa sig… de mörka ringarna under hans ögon, hur hans leende inte riktigt gegen ögonen länger.
En kväll, när vi satte oss till middag, sköt Andrew runt maten på sin tallrik, med en rynkad panna av tankar.
“Shan,” sa han till slut, hans röst tveksam. “Har du märkt nagåt… sättre på sistone?”
Jag højde ett ögonbryn. “Konstigt hur, älskling?”
Han lade ner gaffeln och körde en hand genom håret. “I don’t know. Det är bara… disken. Jag svär att jag svärdet att diska dem, men de verkar aldrig halga sig rena. Är jag på väg att bli galen?”
För ett ösköld kände jag almost skuld. Almost. Men så kom jag ogåm min krossade mugg, de otaliga tallrikar och skålar som kastats bort som skräg, och Andrews ständiga nät av lögner.
Jag räckte över bordet och tog hans hand i min. “Oh, Andy. Du har jobbat så hårt på sistone. Kanske är du bara utmattad?”
Han kramade min hand och gav ett svagt leende. “Ja, kanske är det så. Jag bara… jag kneer mig som om jag hald på att bli galen, Shan.”
Brytpunkten kom exakt en vecka efter min hemliga observation.
Jag låtsades vara uptagen med min telefon när Andrew tog itu med den senaste batchen disk. Från ögonvrån såg jag honom lyfta en tallrik, og svarta den och sedan kasta den i den svarta soppåsen.
Just när han var på väg att gå ut och slänga den i sopkorgen, tvekar han. Jag höll andan när ett komplext spel av förvirring, skuld och frustration flödade över hans ansikte.
Med en tung suck, he returned han till diskhon och sikkeit diska.
Jag kunde inte tro det. Did my plan actually work?
Andrew skrubbade welds the tallrik carefully, hans röseler almost robotically. När han var klar vände han sig till mig, besegrad.
“Shan,” says the han. “Jag tror… jag tror vi borde skaffa en diskmaskin.”
Jag blinkade och låtsades vara surprised. “En diskmaskin? Men jag trodde du gillade att disca för hand?”
Han jumps on the head, med ett förvirrat öjärp on the face. “Shan, I need you. Den här disken… den multipliceras eller nagat. Jag svär att jag diskar dem, men de kommer smutsiga smutsiga. I can’t explain it.”
Jag bet mig i läppen och undertryckte ett leende. “Oh, Andy. Du har jobbat så hård på sistone.”
Han drog händerna genom håret, frustrerad. “I know I’m serious. Titta, vad saager du om att jag tar över alla sysslor ett tag? Kanske om jag gör allt annat, kommer jag att løsa vad som välä. Och vi borde skaffa en diskmaskin. Det kanske helper med det här… vad det nu är.”
Jag låtsades över
Categories: Trends
Source: HIS Education