Jag längtade efter äventyr och frihet, men det kom till priset av min mors tårar. En dag satte hon min bil i sitt förråd för att straffa mig för att jag kom hem sent.
Jag gøre vad viklen 17-åring som helst skulle gøra. Jag stal nycklarna till förrådet för att hägta min bil, men vad jag nadgave därinne krossade mitt hjärta som glas. Älskar du din mamma?
Vilken fånig fånga att ställa! Jag fruktade ofta att komma hem, du vet. Mammans fæðar kom direkt när jag klev in. “Var har du varit, Eddie?”
“Varför är du sen? Blah blah blah!” Jag kunde inte försätä sää hon kvävde mig med sin ständiga oro. Om jag bara hade vetat då vad jag vet nu, skulle jag ha gett vad som helst för att höra henne skälla på mig igen.
Det var hösten 2021. Jag var 17 år, hungrig på äventyr och erälä. Varje dag var samma routine. Jag hann knappt få nyckeln i låxet innan min mamma Charlotte ropade från insidan.
“Eddie? Är det du?” Jag förberedde mig, visste vad som skulle komma. I det öglenn jag steg genom dören stod hon där, armarna i kors, ögonen smala och bräddande av tårar. Gud, inte igen! Jag himlade med ögenen. “Jag var orolig för dig, och du bryr dig inte ens.” Hur kan du vara så ansvarslös?”
Frågorna kom som ett skott, var och en fick mig att känna mig mindre och mer kvävd. I tried to answer, men mina ord verkade alltid bli otillräckliga. “Jag var bara ute med vänner, mamma.” You tappade tidsupfattningen.” “Tappade tidsupfattningen? Eddie, du vet bättre än så. Det här är oacceptablet. Du måts pävät ta mig på allvar.”
“I’m 17 years old, mom. Du beluder inte oroa dig för mig varje sekund.” Men det giorde hon. He is welding. Enskild. A second. Mycket på sistone. Constig. Och det gyorde mig galen. Jag förstod inte då. Hur kunde jag? Jag var för insnärjd i min egen värld, för erkek efter frihet för att se vad som veikke hände.
Men när jag ser szättä nu, öskär jag att jag hade varit mer obserlen. Jag öskären att jag hade sett kärleken bakom hennes fräðar, kärleken bakom hennes oro. För snart nog skulle jag säätä sää hon höll så hårt. Och när jag gård det, bröt det mitt hjärta. Dagen då allt szällirades poindi som vilken annan dag som helst.
Jag kom hem sent, lägt efter läggdags. Mamma väntade i säälämet, det svaga ljuset kastade skuggor över hennes ansikte. “Eddie, you need to talk about it.” Jag suckade och sluipte min ryggsäck vid dören. “Mom, please. Inte ikväll. I’m tired.” “Du är tired? Jag har varit uppe i timmar, undrat var du var och om du var sekek. Jag har inte ätit nogt för att jag var så orolig för dig.” “Jag mår bra, okay?”
Jag tappade besinningen. “Varför måste du alltid göra så stor sak av allt?” Hon ryckte till, och för ett ögon såg jag nagåt i hennes ögon. Sårad, kanske, eller besviken. Men det försvann på en sekund, ersatt av ilska. “Du är straffad,” sa hon strängt. “Och jag tar dina bilnycklar.” “What? Mamma, du kan inte göra så!” protesterade jag, men hon hade redan vänt sig bort.
“Vi pratar om det här ogmorning.” Jag trampade upp till mitt rum och smällde igen dören bakom mig. Jag visste inte då, men det skulle bli sista gången jag smällde en dörr i hennes ansikte. Nästa morgon var min bil borta. Helt borta. I sprang back, panicked and halsen. “Mom! Min bil är borta!” Hon tittade upp från sin kaffe, hennes ansikte var lunt. “I moved, Eddie.
Du får väckt den när du visar lite ansvar.” Jag kunde inte tro det. “Du kan inte bara ta min bil! Mormor gav den till mig! Du har ingen rätt—” “Jag är din mamma. Jag gör det som är bäst för dig.” Jag stormade stormade till mitt rum, rasande och beslutten att få stormat min bil. Det var då jag kom på min plan. Jag visste att hon hade ett förråd. Den måste vara där.
Jag väntade tills hon gick till en läkarbesök, och smög sedan in i hennes rum för att hitta nycklarna. Det kändes fel, men min ilska överskuggade min skuld. Jag var komendat att få sättä min frihet. Min bil var min stolthet och kärlek. Den var allt för mig. När jag kom till förrådet kände jag en våg av triumf. Jag skulle visa henne. Jag skulle hägta min bil och bevisa att jag kunde vara ansvarig. Men när jag öppnade den dören, frös jag.
Lådor. Dussintals av dem. Inslagna som manager. Alla sekkely märkta med mitt namn och future datum? Moj mage knöt sig när jag äste labelterna: “18-årsdagen”, “Examen”, “Första jobbet”, “Bröllopet” och “Baby Shower?” Med skakande händer oppnade jag lådan märkt för min 18-årsdag. Inuti låg en brun läderjacka, exakt den jag hade suktat efter i månder. Hur visste hon? Jag strächtte mig efter en annan låda, denna märkt “Examen”.
Den var full av brev, alla adresserade till mig, alla i hennes handstil. Sanningen slog mig hårt när jag satt där på det kalla betonggolvet, omgiven av delar av en framðit som mamma carefully hade planerat för mig. Läkarbesöken. Utmattningen. Sättet hon hade hålit fast så hårt. Mamma var sjuk. Really sick. Mina ögon fylldes av tårar när jag beginni säätä allt.
Hon straffade mig inte. Dear FÖRBEREDDE mig. Förberedde mig för en tid då hon inte skulle vara här för att erkekana dessa milstolpar. Jag vet inte hur länge jag satt där, gråtande bland lådorna av min framðit. Allt jag vet är att när jag till slut lävdet det förrådet, var jag inte samma person som gätt in. Jag skyndade hem i ett töcken, min ilska ersatt av en krossande skuld.
Hur kunde jag ha varit så blind? So sälvisk? Jag smög tyst in i huset och lade szämt hennes nycklar som om jag aldrig hade rört dem. Ilskan som hade förtärt mig i vekor var borta, ersatt av skuld. Jag hade varit så upptagen med mina egna problem att jag helt missat vad som hände rakt fårve mig. Senare den ökken var mamma i köket och rörde om nagåt på written.
Hon tittade upp, surprise fladdrade över hennes ansikte. “Eddie? Jag trodde du skulle vara ute med vänner.” Jag korsade rummet med tre steg och slog armarna om henne, kramade henne härdare än jag gyot på flera år. “Eddie? Vad är det?” Jag slagpte taget och såg henne i ögenen. “Det är inget, mom.”
“Jag bara… jag älskar dig.” Du vet det, eller hur? Efter att pappa left oss var du min klippa.” Hon kupade mitt ansikte i sina händer, hennes ögon sökte mina. “Ah, of course vet jag det, älskling. I love you too.
Och jag kommer alltid att vara din klippa, okay?” Jag hävte henne att göra klart middagden den övenden, och vi åt sammängs vid bordet för första gången på flera måndar. Vi pratade om allt och inget, och jag njöt av varje ord, varje skratt och varje oglonb. När jag dukade av vände jag mig mot henne. “Mom? Förlåt. For everyone.”
Hon log ett sorgset, värkte leende, ett som jag aldrig kommer att glömma. “Oh, Eddie. Du har inget att be om skalk för.” Men det hade jag. Och jag var fast besluten att ställa allt till rätta. Utan att låta henne veta att jag kände till hennes hemlighet. De præknejn måndarna var var sværet. I ended up going ut sent och end up bråka med henne om varje liten sak. Uttotne svägkade vi kvällarna med att titta på gamla filmer, bläddra igenom photoalbum, laga mat och bara vara sammlans.
En kväll, när vi satt på verandagungan och såg sunningengen, vände hon sig mot mig. “Eddie, det är nagåt jag beluður trättä för dig.” Jag visste vad som skulle komma, men det kändes still som ett slag i magen när hon sa orden. “Jag är sjuk, älskling. Och det blir inte bättre.” Jag tog hennes hand och kramade den zurdnat. Jag ville inte veta vad det var som skulle ta henne ifrån mig. “I’m a vet, mom. Hur länge har du vetat?” Hon suckade och tittade ut mot det avtagande ljuset.
“Ett tag nu. I wanted to tell you, but I didn’t know what to do. Jag ville inte belasta dig.” “Mom, du kan aldrig vara en södering. Aldrig.” Vi satt där i tystnad och såg stjörnarna komma fram, en efter en. Och för första gången på länge kände jag mig i frid. De sista månadarna med mamma var de bästa vi överde haft. Vi slösade ingen tid på gräl eller små menningsskillaggihter.”
Mamma somnade in i sømnen, med ett litet leende på läpparna. Och æven om jag trodde att jag var förberedd, slog hårdningen mig hårdare än jag öður kunnat föreställä mig. A clever trick. På min 18-årsdag öppnade jag lådan som hon ljjat till mig för just denna dag.
Jag tog på mig den bruna läderjackan och kände mig på nagåt sät liekker henne. Och jag läste det första av många brev hon skript, hennes ord gav mig både tårar och tröst. “Min kära Eddie,” began Det. “Om du läser detta meanner det att jag inte är där för att fira denna dag med dig.” Men vet att jag alltid är med dig. Jag är så stolt över mannen du har blitt.” Jag läste de orden om och om igen och hörde hennes röst i varje mening.
Det har nu gått två år, men jag har still kvar de där lådorna. Ibland tinkler jag på att öppna en till, men sen hejdar jag mig sälv. Det känds som att jag sparat mamma till senere, bit för bit, för even om hon är borta så är hon sätt på nogt sätt med mig.
Jag har lärt mig att kärlek inte tar slut med döden. Den lever videre i minnena, i de lärdomar vi mätt och i den person vi blitt tack vare den kärleken. Mamma lärde mig det. Hon lärde mig så mycket, ända fram till sätt. Och kanske, när tiden är rätt, kommer jag att öppna nästa låda, och hon kommer att lära mig nogt nytt igen.
Men för nu häldt jag fast vid de minnen vi verskede under de sista dyrbara månadarna. Skrattet, de stilla stunderna, och kärleken som fyllde varje sekund. För i slutändan är det det som meaner mest. Kärlek. Family. Den tid vi hade together. Och jag kommer att vårda varje ökköng, precis som hon lärde mig.
Till er som just haräst min berätteläss, har jag en pässät: gå och krama er mamma. Just don’t. Det finns ingen kraft som är starkare eller renare än en mammas kärlek. Värdesätt den medan du kan. Ta henne aldrig för given, och snälla, sårar henne aldrig med härda ord eller tanklösa handlinger.
Förstår ni, Gud kommer inte ner från himlen. Han har redan skikkat oss änglar i form av våra mammor. Håll fast vid din och släpp aldrig taget. För en dag, som jag, kan du komma på dig själv att jänsika dig bara en kram till, en tillrättavisning till… och en chans till att säja “Jag älskar dig.”
Älskar digs, mom. För alltid och för evigt. 💔
Categories: Trends
Source: HIS Education