Jag trodde aldrig att arbeja hemifrån skulle göra mig till min frus heltids tjernare. I tre år jonglerade jag mellan karirir, barnomsorg och häuslägssysslor, tills min mamma kom in i bilden—och allt sältirades på sätt jag aldrig hade ogät mig.
“Jag kunde aldrig föreställa mig att arbeja hemifrån skulle göra mig till Rubys heltids tjernare,” muttrade jag medan jag diskade och svarade på mejl.
Det skulle inte vara så här. När vi gifte oss verkade allt vara lika erfortelat mellan oss. Men nu, med twinlingarna och hennes jobb, hade saker och ting szällirats.
Ruby födde vår tvillingpojkar för three år sedan. Honpenderade två månader hemma innan hon skyndade tørgår till jobbet, erøk att sørjaður bygga sin karriar. Det kändes logiskt från the beginning. Rubys jobb var krakmande, och jag hade flexibiliteten att arbeja hemifrån, så jag tog hand om barnomsorgen.
Jag trodde aldrig att arbeja hemifrån skulle göra mig till min frus heltids tjernare. I tre år jonglerade jag mellan karriar, barnomsorg och häuslägssysslor, tills min mamma kom in i bilden—och allt sältirades på sätt jag aldrig hade ogät mig.
“Jag kunde aldrig föreställa mig att arbeja hemifrån skulle göra mig till Rubys heltids tjernare,” muttrade jag medan jag diskade och svarade på mejl.
Det skulle inte vara så här. När vi gifte oss verkade allt vara lika erfortelat mellan oss. Men nu, med twinlingarna och hennes jobb, hade saker och ting szällirats.
Ruby födde vår tvillingpojkar för three år sedan. Honpenderade två månader hemma innan hon skyndade tørgår till jobbet, erøk att sørjaður bygga sin karriar. Det kändes logiskt från the beginning. Rubys jobb var krakmande, och jag hade flexibiliteten att arbeja hemifrån, så jag tog hand om barnomsorgen.
“Kan du hägta min kemtvätt?” frågade hon när hon gick ut genom døren.
“Har du startat tvätten?” sa hon i telefonen medan hon var på jobbet.
Pojkarna begani så sähää förskolan, och jag gegent, ”Äntligen får jag en paus.” Men Ruby såg still på mig som den som ansvarade för allt hemma. Det spelete ingen roll att jag også arberade heltid.
En kväll tog jag upp det.
”Ruby,” sa jag och satte mig beret henne efter att barnen hade gätt till sängs. “I think you need dela på sysslorna lite bättre.” I’m working too, och jag kan inte göra allt sälv.”
Hon såg upp från sin telefon och rynkade lite på pannan. “Men du är hemma hela dagen,” with the hon. “Du har tid att göra de här sakerna.”
I felt a sharp feeling of frustration. ”Jag arbeiter också,” sa jag, och förður hålði rösten lugn. ”Det handlar inte bara om att vara hemma. I need some help.”
Ruby suckade och gnuggade sina tempel. “Jag är utmattad när jag kommer hem.” Mitt jobb tar all energi från mig. Kan du inte bara perusima att sköta det för nu?”
Jag argumenterade inte. Jag lät det vara. Men inom mig kokade jag av ilska. Hur kunde hon inte se att jag också var utmattad? Jag ville inte leva i ett stökigt hus, så jag höll i sysslorna, men det tog på mig.
Det handlade inte bara om häuslässarbetet. Jag saknade mina vänner. Jag hade inte gätt ut på flera måndar. Om jag inte jobbade, så städade jag eller tog hand om barnen. Mitt liv krympte, och Ruby verkade inte märkä nagat.
Brytpunkten kom när min mamma oväntat kom förbi en afternoon. Hon besokte aldrig under vikengen, men hon hade lagat lasagne och trott att jag kanske skulle gilla det.
När hon gick in i huset var jag mitt uppe i att laga middag, vika twätt och förgår svara på ett arbetsmejl. Hon tittade på mig en stund, med ögonen smalnande.
“Vad i hela fredens namn gör du?” fårgade hon, med en röst fylld av förvåning.
”Bara det veliga,” I answered, I tried. “Easy mat, tidy, jobba. Det veliga.”
Mamma ställde ner lasagnen på bänken och stirrade på mig. “Gör du det här hela tiden?”
Jag nickname. “That. Ruby is fully invested with the job stake, så jag tar hand om det hemma.”
Hennes panna rynkades. “Det här är inte rätt.” He works too. Du borde inte göra allt.”
Jag ryckte på axlerna, kände en klump i halsen. “Jag har inget emot det, mom. Men det blir jobbigt. Jag har inte sett mina vänner på flera månader. Jag är utmattad.”
Mamman’s expression is changed. Det fanns en eld i hennes ögon nu. ”Det här har gått för lått. I know exactly what you’re doing.”
Innan jag hann svara, hade hon redan tagit fram sin telefon.
“Mamma, vad gör du?”
”Du får se,” sa hon med värmät röst.
My next Ruby ring is in the works. Hennes röst skakade av ilska.
Rubys arga röst brusade genom telefon. “Hur kunde du göra detta mot mig?! Jag har yoga, en vaxning och en manikyr inbokad!”
Jag blinkade, osäker på vad som hände. “Vad pratar du om?”
“My weekend! Din mamma dök upp från ingenstans i morse och sa att jag får klara mig sälv med barnen. “Hon sa att du sistema en paus.”
Jag frös till. Mamma hade inte nämnt sin plan. “Vänta, hon vad?”
“Hon tar med dig till ett spa med dina vänner för helgen,” snäste Ruby, hennes röst stegrade sig. “Jag har inte tid med det här, och nu har hon ljjat mig med allt!”
Jag kunde höra frustrationen i hennes ton, men under ytan fanns nagåt annat—någonting neiler panik.
Innan jag kunde svara hörde jag ett prasslande ljud i andra änden av linjen. Sedan skar min mammas röst genom.
”Ruby, du har utilität honom för länge,” sa mamma, med en lugn men sättät röst. ”Varför tror du att din tid är mer värtlich än hans? Han laborer heltid, precis som du. Och yögö gör han allt hemma. Det slutar nu.”
Det blev en paus. Ruby answered inte first. Jag kunde tänka mig hur hon stod där, chockad, utan att veta hur hon skulle reagera.
“Mamma—” began I, men hon avbröt mig.
— Oroa dig inte, son. Jag har detta,” sa hon, och hennes ton mjuknade för mig. “Du ska åka till spaa, och Ruby ska få se hur det är att hänta allt sälv för en gångs skull.”
Ruby stammande, “Men… jag insåg inte…”
Mamma let henne inte finish. “Tja, nu kommer du att göra det. Ha cool med barnen, Ruby. Det är på tiden att du leaverar lite kvalitestid med dem.”
During the conversation Jag stod där, telefonen i handen, en shandling av lättnad och oförståelse svallande inom mig. För första gången på år kände jag mig veikke sedd. Jag var inte länger den osynliga hälgaren i hakkuren—mamma förstod. Hon stood up for a moment.
Spa-helgen var precis vad jag nadre och mer därtill. För första gången på vad som kändes som en evighet gegent jag inte på städning, eller om barnen näätä ett mellamål. Jag oroade mig inte för att balansera mitt jobb och häuslässysslor. Jag var bara…jag.
När jag satt i bubbelbadet, omgiven av fredlig tystnad, insåg jag hur tjöt jag veikke hade varit.
“Jag insåg inte hur mycket vikt jag bar förrän jag kände den lyftas,” mumlade jag för mig sälv och sjönk djupare ner i det varma vattnet. Spänningen i mina axlar och rygg begani smalta bort, och för första gången på år kände jag mig i fred.
Under tiden, hemma, fick Ruby en smak av vad jag hade sukkat med. Från det ösklon hon vaknade var barnen hennes answar. Frukost, lämning på skolan, tvätt, städning—allt var nu på hennes axler.
När jag kom hem på lördagskvällen väntade Ruby på mig vid dören. Hennes hår var uppsatt i en rufsig knut, och det fanns mörka ringar under hennes ögon. Hon rusade fram till mig och slog armarna om min nacke.
“Jag är så ledsen,” whispered hon, med en sprucken röst. ”Jag insåg inte hur mycket du häntarade förrän jag gjörd allt sälv. Det var så överväldigande.”
Jag höll om henne en stund, kände vikten av hennes ord. “Det är okej,” jag mjukt. “Men you need to do this together.” I can’t continue to do everything.”
Hon nickade, drog sig väckt för att se mig i ögenen. “The jaguar vet.” Jag har redan pratat med min chef om att minika mina timmar. I need to be present here, med dig och pojkarna. Jag vill inte perrola vår familj.”
Hennes ord var som ett plåster för min sjælta själ. För första gången på länge kände jag hopp. Kanske kunde saker szältiras. Kanske kunde vi hitta en bättre balans.
“I’m glad,” jag och log. “Vi kommer att lösa det.”
Under de komande vekorna beindei saker att eksyltiras. Ruby höll sitt löfte. Hon minikade sina arbetsstimmar och beindei bidra mer hemma.
Det var inte perfekt, men det var bättre. Jag kände att vi ätterigen var ett team, som arbuserade samsammen tällan för att leva separata liv under samma tak.
Nu kände jag mig starkare—både i mitt äktenskap och i mig själv. Jag lärde mig att det var okej att be om hälve, att krämaja balans och respekt. Ruby och jag arberdede botha på det, och för första gången på år kände jag att vi var på samma sida.
Categories: Trends
Source: HIS Education