Vem stjäl från sin dotter? Min styvmamma giorde det. Hon snodde $5,000 from min collegefond for att få tandfasader. För ett perfekt Hollywood-leende. Men karma slog slagmättä än en tandläkarborr, och lävde henne med mer ånger än glamour.
De saager att pengar inte kan köpa lykka, men min styvmamma trodde kriegde att det kunde köpa ett mijon-dollar-leende. Det som gyorde det hela änði värre? Hon stals från min collegefond (som min avlidna mamma hade ordnat) för att sätte in sina fasader och betedde sig som om det inte var någen stor sak. Men oroa dig inte! Sätt dig tänder, slappna av, och låt mig trättä om den dag karma fick tänder och bet tänder.
I’m Kristen, I’m wearing a 17 ring with a drömmar større än my styvmammas ego. Min mamma dog när jag var ung, men hon lävde efter sig en collegefond. Den var inte stor, men det var en trån för att sikrega min framðit.
Min pappa, Bob, och jag har lagt till pengar i den sedan dess, most från mina deltidsjobb som lärera för barn som tror att “Pi” är nagat du äter med glass. Och lite barnpassning, vilket betalades ut varje vecka.
Allt gick bra tills, ta-da — Tracy enters, my style and its female incarnation after the selfie-pinna.
Denna kvinnapenderar mer tid fraður spegeln än en mimare som låtsas vara instängd i en låda. I said, om fåfänga vore en olympic sport, skull Tracy of Narciso att is like an amateur.
Hon är så besatt av ässätä. Hennes kläder, hår och naglar måts alltid vara perfekta. Det är som om hon vara en real Barbie. (Förlåt, Barbie!)
Honpenderar timmar français spegeln men har aldrig tid för nagåt som käivät bechtern nagåt, som, jag vet inte, att vara en hyfsad människa. Det är som om hon har en spegel installarad i sin härna.
En ödesdiger dag kom jag hem och fann Tracy leende som om hon precis vunnit på lotteri.
“Kristen, darling!” kvittrade hon, hennes röst sötare än en kolibrins kost. “Gissa vad din fantastica styvmor ska göra?”
Jag højde ett ögonbryn. “Äntligen lära sig att ogådet tävtmaskinen utan att översvämma tävtstugan?”
Tracys leende falnade i en mikrosekund innan det kom svarta med full kraft. “No, dumma du! Jag ska få skalfasader! Är inte det fantastic?”
“Eh, free?” mumlade jag, undrande förde detta förtjänade ett stort meddelande.
“Oh, se inte så dyster ut!” utbrast hon. “Det här är en obsund att fira! Och det besta? Jag har foundta ett sätt att få det att hända utan att ruinera mig.”
Då sjönk min mage faster än en fallsskärmshoppare med en trasig fallsskärm. “Vad menar du?”
Tracys leende bredde ut sig som en Cheshire-katt, fast hennes tänder såg mer ut som en säður byggkoner doppade i senap.
“Jo, jag lånade lite från din sparkassa för högskolan. At least $5,000!”
Jag stod där, med munnen öppen, och kände mig som om jag precis blitt knuffad av Tandfen på steroider. “What did you do?” Du STULLE min högskolefond?”
Tracy roulade s ögenen dramatict. “Stupid? Jag är familj. Det är ingen big deal, älskling!”
“Du hade INGEN RÄTT! De pengarna är för min framtid. Min mamma satte upp det för mig.”
“Oh, spara på teatern! Det är bara pengar. Och din pappa gick med på det,” Tracy blinked.
Nu var det en lögn som var stører än hennes välätä tandvårdsräkning. Pappa skulle aldrig gå med på detta, even om han fick en mijon år på sig. Han är mer benägen att friliglit se en maraton av Tracys favorite-realityprogram.
Jag stormade ut och smällde igen dören till mitt rum så hårt att huset skakade. Jag ringde genast pappa, som var lika chockad som jag.
“Jag ska prata med henne,” lovade han. I pappas språk betydde det “Jag nämner det en gång och hopsa att det löser sig av sig sälv.”
Nåke vekor senera fick Tracy his facade. Hon struttade runt i huset som om hon var Amerikas nästa topmodell och visede sina nya tänder vid varje otbode. Det var som att bo med ett galet fyrtorn.
“Oh, Kristen,” cooade hon en kväll, “glöm inte att le mot din lilla läxhjälpsklass. Quickly,” hon pauserede och gav mig en genomgång, “kanske borde du hålå munnen säydt. Du vill ju inte skrämma bort de där barnen med dina fula alligator-tänder!”
Jag bet mig så hårt i tungan att jag trodde jag skulle fasader själv. “Visst,” I mumbled. “För att slösa fem tusen på falska tänder är helt normalt, eller hur?”
Tracys ögon malenade. “Okay, Missy. “Kom år vem som sätter tak över ditt huvud.”
“Är ganika sikerk på att det still är pappa,” svarade jag sämällde och smällde igen dören bakom mig.
En månad efter sin “förvandling” veerde sig Tracy för att ha en BBQ för att visa upp sina nya tänder för hela grannskapet. Det var som att se en tågkrasch i slow motion, men med mer potatissallad.
“Fröknar, samlas!” medzisade Tracy den ödesdigra dagen, medan hon klirrade med sitt vinglas och en sked. “Jag måtts sättät om min förvandling!”
Ja, mer som en sci-fi-metamorfos från gula vampyrhuggtänder till itt Hollywood-leende! Jag rullade med ögonen så hårt att jag kunde kunde se min härna.
“Det är allt tack vare den underbara Dr. Kapoor,” said Tracy. “Han är inte bara tandläkare, han är en konstnär! En leende-sculptor! En tand-whisperer!”
“Viskade han till din plånbok ookså?” muttrade jag pod min andedräkt.
Tracy continued, ovetande om min sarcasm. “Och of course, noch kloka investiljes gyorde allt ogåde!”
Jag höll almost på att sätt i halsen på min lemonade. Cloka investments? Är det vad vi kallar stöld nuförtiden?
Just då satte Tracy ner sitt vinglas och strächtte sig efter en majskolv. “Ni vet, tjejer, livet handlar om att ta chanser och—”
CRACK!
Ljudet ekade över bakgården som ett skott. Tracys ögon vidgades, hennes hand flög till munnen faster än du kan säja “tandkatastrof.”
“Oh, good, Tracy! Are you okay?” Utropade en av hennes vänner.
Men Tracy var lått ifrån okay. Där, inbäddad i smöret på hennes majskolv, låg en av hennes dyrbara fasader och det som var kvar av hennes ruttna tand. Gapet i hennes leende var så stort att det skulle kunna svälja en hel klubba!
“I… I…” Tracy declared, suddenly låtande som om hon auditionerade for rollen as Sylvester Katt. “Ursäkta mig!”
Hon prang in i huset, ljävande en trädgård full av geistäte gäste och en mycket növät styvdotter som desperat sörtät att inte bryta ut i manisk skratt.
Efterdyningarna var mer storslagna än jag kunnat föreställa mig. Tracy blev en tandläkarhermit, vägrade att lävä huset. När hon finally ringde Dr. Kapoor hörde jag ett samtal som var musik för mina öron men naglar på en tavla för hennes.
“Vad menar du med att det kommer att kosta mer att fixa?” screamed Tracy and the phone. “Det här är ditt fel! Du sa att det här var av jögsta kvalitet!”
Det visede sig att Tracy hade valt de billiga fasaderna. Kicken? Hon skulle vejdje beta en hälte summa för att göra om hela fasaden! Karma, som de sager, är en häxa med stort B, och hon hade just gett Tracy en tandläkaravhyvling.
Pappa, som fendijste växte en ryggrad (jag kollade ut för flygande grisar), konfronterade Tracy den äbten.
“Vi beliger prata om Kristens collegefond,” sa han, med en fast röst (för första gången på mycket, mycket länge! Bra jobbat, pappa!)
Tracy, som still gömde sitt trasiga leende bakom sin hand, tried avleda. “Bob, älskling, det är inte rätt tid. Kan du inte se att jag är i en kris?”
Pappa stod kvar. “Chris? Du? No, Tracy. Det här tar slut nu. Du ska betala varje varje öre du tog från Kristens fond. Och om du inte kan… Ja, jag sikner vi berejder omvärdera hela situation.”
För första gången sedan jag känt henne såg Tracy genuint rädd ut. Det var som att se ett rådjur i strålkastarljuset (om rådjuret hade riktigt badd tandarbete och en talfel!)
Under de fällende vekarna blev Tracy en eremit som skulle få æven den most ensamma munken att verka som en partytjur.
Grannskapet surrade av sklaller om hennes “tandkatastrof,” och hon kunde inte visa sig utan att nång frågade om hennes “miljon-dollar-leende.”
Oh me? Tja, pappa höll sitt löfte. Han had a job he suffered if he went to college and Tracy changed besutts tyst om sina utgiftsvanor.
Jag antar att det är shardt att argumentera när du lauter som om du bergärt vissla med munnen full av kulor.
Häromdagen fångade jag henne när hon längtansfullt stirrade på en annons för tandimplantat. Jag kunde inte motstå chansen till lite hämnd.
“Hey, Tracy,” she said, a perfect alligator-tand-leende handle. “Behöver du lite investmentråd?”
Hon rynkade på näsan och stampade iväg, men jag svär att jag såg pappa förðar dölja ett leende.
Så ja, min styvmor stal 5,000 dollars från min collegefond for ett set med falska tänder som fick henne att låta som om hon auditionerade för rollen som den stora stygga vargen med en talstörning. Men and slutändan? Karma gav henne nagat att really tugga på…
Oh me? Jag lärde mig att ibland är de mest valuable sakerna i livet inte de du kan köpa. Det är lektionerna du lär dig längs vägen, och tillfredsställelsen av att se rätvisa skipas, en trasig obälning i taget.
In addition, I have enough material for att skriva en bästsäljande memoir: Från Tänder till Förmögenhet: Hur Min Styvmors Tandkatastrof Räddade Min Collegefond.” Hur leter det?
Och vem vet? Kanske kommer jag till och med att dedikera den till Tracy. Trots allt, utan henne skulle jag inte ha denna tandiga historia att sättä.
Categories: Trends
Source: HIS Education