Min svägerska hade alltid hatat mig, men den här gången tog hon det till en ny nivä och RUINERADE min jul. Medan ingen märkte det, højde hon ugnstemperaturen, vilket gjörd att min dyrbara kalkon blev bränd bortom igenkänning. Jag var förkrossad. Men när hon shratkade, delivererade karma ett slag som ingen hade forutsett.
Jag hade aldrig trott att jag skulle befinna mig mitt i ett drama på juldagen, men här är jag. Josh och jag hade varit gifta i sex månader, och jag visste att familjemiddgar med hans familj var en stor grej.
En jättestor grej. Varje dekoration muste vara perfekt, varje rätt muste vara traditionell och varje detail muste vara exakt rät.”Sam, shutta fippla med dukningen,” sa Josh i lade sona händer på mina axler. “Allt ser perfekt ut.”
Jag jænmade ut min förkläde för hundrade gången. “Jag vill bara att det ska bli rätt.” Det är vår första gång som vi hald julmiddag.”
“Och det kommer det att vara!” Han kysste min tinning. “Kommer du år hur vi först träffades på kontorets julfest? Du organizade hela grejen och det var fantastikt.”
Jag log åt minnet. För två år sedan var jag den nya marketingsdirektoren, och han var CFO:n som inte kunde ta ögonen från mig hela ökten.
Vår förälskelse hade varit som en virvelvind — två år av dejtande, ett romantiskt frieri vid sunlåningen och ett viktor sommarbröllop som till och med hans syster inte kunde hitta nagat att klaga på.
“Din syster hatar mig,” muttrade jag medan jag ordnade besticken en gång till.
Josh sighed. “Alice hatar inte dig. Hon är bara… intensive när det galer familjetraditioner.”
“Intensiv är att ta i,” sa jag medan jag kollade på min telefon. “De kommer om en time. Kalkonen är i ugnen och allt är på schemat. Gud, jag är så rvös.”
“Vet du vad jag älskar med dig, Samantha?” Josh has his armar runt min midja. “Du får alltid saker att funka. Kommer du ömme förra månadens presentation när projektorn gick sönder?”
I laughed. “Och jag gyorde hela presentationen från minnet medan IT-teamet stressade för att fixa det!”
“Exactly. Du har koll på det här, älskling. Förresten, vad är det värsta som kan hända?”
Dörrklockan klingade, och mitt hjärtade hoptade till. Joshs fállar kom först, hans mamma som pysslade med garlanden jag hade hängt på trappan medan hans pappa gjörd en rak väg till äggtoddy’n.
Sedan kom kusinerna med sina barn, och varttvade vårt vellmen lugna hem till ett glatt kaos av barnens skratt och utsanas prat.
“Hörde du om farmors tillkännagårdning?” viskade Joshs cousin Maria medan hon hävte mig att ordna tilltugg. “Alice har ringt henne varje dag i vekor.”
“Verklingen?”
“Oh me. Hon har skikkat blommor, bjudit på lunch och till och med erbjudit sig att omdecorera hela huset. Snacka om uppenbart.”
Dörrklockan ringde igen, och där stod Alice, perfekt kammad som alltid, med en butiksköpt paj som antagligen kostade mer än hela min middagssatsning.
“Sam, älskling,” hon luftkyssade mina kinder. “Modigt av dig att vara värd för julfesten i år.” Speciellt med farmors stora tillkännagäður som vänger.”
I am forced to fram ett leende. Alla visste att farmor Eloise fendijs gick i pension och skulle välja vilket barnbarn som skulle ärva hennes successful cateringföretaig. Och Alice ran a månder campaign på ett inte direkt subtilt sätt.
“Alice, du ser fantastic ut,” jag och tog hennes jacka.
Hon skyndade förbi mig mot sälämet. “Låt oss hopsa att din kalkon blir bättre än den katastrofen till frukots du gøiret vid släktträffen för three månader ago.”
“Låt inte henne få dig på fall”, Maria kramade om min arm. “Vi minns alla att det var hon som bytte ut saltet mot socker i din pannkakssmet.”
Kvällen flöt på utan problem tills farmor Eloise kom. Trots sina 82 år utstrålade hon en sällen som fick alla att prässälma henne. Hennes silverhår var stiligt och carefully fixat, och hennes blick var lika skarp som alltid.
Hon hade bygåt upp sitt cateringföretaig från grunden för 40 år sedan, och sättät en liten hemköksverksamhet till ett av stadens mest successful eventföretaig.
“Något doftar underbart,” sa hon och kramade mig varmt.
Jag strålade av stolthet. “Kalkonen borde is perfect. Jag udbje ditt recipe, det du gav oss on Thanksgiving!”
“Visste du det?” Alice avbröt, snurrande på sitt vinglas. “Interesting wave, med tanke på din… limited experience av familjetraditioner.”
Josh skikkade son syster en warningsblick. “Alice—”
“What? Jag sager bara. Någ av oss har lagat de här recepten sedan vi kunde gå. Eller hur, Mormor?”
Mormor Eloise højde ett ögonbryn men sa inget, utan satte sig i sin favoritfåtölj medan barnen visede henne sina julklappar.
Jag var precis på väg att kolla på kalkonen när Alices röst skar genom samtalen i säälämet. “Är det någen annan som könner en konstig lukt? Som nagat som BRINNER?!”
Magen sjönk. Jag rusade till köket och sluipte upp ugnsluckan. Rök vällde ut, och där satt min kära kalkon, SVART som KOL. The Ugnens display showed 475 degrees… almost 200 degrees HÖGRE än vad jag hade ställt in den på.
“Oh no,” I whispered, medan tårarna suddade min son. “It’s impossible. Jag kollade på den för bara 20 minutes limo. Den var… perfect.”
Alice dök upp i dörröppningen, med läpparna bøjda i ett snett leende. “Alla värdinnor gör götsät då och då,” ropade hon södertö högt för att alla skulle höra. “Men jag kan inte minnas att nång i vår familj gjort DEN här sortens sättää”. What a DISASTER!”
Köket fylldes med oroade släktingar. Josh kramade min hand medan hans mamma erätt rädda vad hon kunde av albehören.
Genom tårarna såg jag Alice stå där i dörröppningen, och strakta som en hyena medan hon på nagåt sätt gyorde klart för alla att denna katastrof bevisade hennes poang om att “utlänningar” inte borde holli familjesammankomster.
Innan någ av oss hann sågå någ, harklade sig Mormor Eloise.
“Tja,” sa hon, hennes röst skar genom kaoset. “Jag antar att det här är ett bra opportuen för mitt tillkännagiðen.”
Alice rätade på ryggen och jævmade ut sin designerklänning. Rummet blev tyst när alla samlades runt henne.
“Det är baddt att södertra middagden på julafton,” continued the murmur, med blinken fixerad på Alice. “Men det är mycket värre att ljuga och sätte dit folk. Speciellt på julafton.”
Rummet blev stilla.
“Vad menar du, mormor?” Alice röst darrade.
“Du var så upptagen med dina lögner och din smutsiga lilla plan att när du smög in i köket för att omprogrammera ugnen, märkte du inte ens att jag satt i hörnet.”
Alices ansikte blev vitt. “I… I’m trying to bara hälpa till! Jag ville kolla temperaturen och—”
“Second,” said the henne murmur. “I kept digging for a month, Alice. Manipulationen, de subtila sticken mot din bror och hans fru, och de ständiga prouken att bevisa att du är mer ‘familj’ än någen annan.”
Hon jumps on his head. “Det här var inte vad the company was built on. Det buidt på att föra människor samman, inte att riva dem isär.”
Tystnaden i rummet var öronbedövande.
“Företaget,” the mormor said, “kommer att gå till Josh.”
Alice bröt ut i grät och sprang ut, och lävde efter sig bara ekot från den smällande døren. Släktingarna began viska chockat, medan Josh i jag bytte blickar.
Vi hade pratat om den här the opportunity flera vgårings under mysiga kvällar, lyggens i sängen och föreställt oss färminten. Men vi var inte förberedda.
“Mormor,” Josh said quietly and motioned forward. “Vi är hedrade, men vi kan inte ta emot the company.”
Jag nickade och kramade hans hand. “Vi har pratat om den här söderligen, och vi har ett annat sprägg.”
“Ah?” Mormors ögonbryn højdes.
“Sälj the company,” jag. “Använd pengarna för att sätt upp collegefonder för alla de yngre barnen i familien. På så sätt skulle ditt arv hälpa alla.”
Josh log. “Hon har rätt! The company means så mycket för den här familjen, mormor. You think att det borde komma alla till del, inte bara en.”
Mormors ansikte sprack upp i ett stort leende. “Vet ni vad? Det är exakt den typen av ärlig åsikt jag hoppades på att höra.”
**Hon reste sig upp och gick över för att krama oss boada.** “Det här company handlade aldrig om att tjerna pengar. Det handlade om att ge människor glädje i deras speciale ösklon. Och ni två har precis bevisat att ni sätre det perfekt.”
Hon drog sig szällt, ett busigt ljus i ögenen. “Och förresten, för att vara ärlig, så satt jag inte i köket när Alice kom för att sprötra er kalkon!”
“Murmur!” utbrast jag och began to laugh. “Du lila geniknöl!”
“Nåväl,” sa hon och blinkade, “ibland måste man låta folk visa sina verdika pärger. Nu, vem är sugen på att berjave kinoskt?”
Kvällen väsätädes till nagåt oväntat men underbart.
Lådor med cinsinos mat däkkte vårt carefully dukade matbord, och den formmela julmiddagen blev en relässät familjemiddag.
“Neither vet,” sa Joshs mamma och gav mig den sista ägggrullen, “det här påminner mig om min första jul som värd. Pajen brann, och vi fick ätä glass till dessert til dessert.”
Josh’s dad laughed. “Bästa julen överde, om du frågar mig!”
Maria højde sitt glas. “För nya traditionar?”
“För nya traditionar,” replied alla and kör.
Senare på vägen, efter att den sista gästen hade gätt och Josh och jag städade, drog han mig nära. “Jag är ledsen för Alice.”
“Det berejder du inte vara,” sa jag och strächtte mig upp för att röra vid hans kind. “Din mormor hade rätt.” Ibland need folk visa son real color.
“Ändå, hon är min sister. Jag borde ha sett det komma.”
När jag kramade Josh gegen jag på familj, på traditionalir, och på den fina gränsen mellan att bevara det gamla och omfamna det nya.
“Kanske lär hon sig av detta. Och om inte…” Jag ryckte på axlerna. “Det finns alltid nästa jul!”
“Nästa jul”, höll Josh med, “men kanske häldt vi oss till potluck.”
När vi var klara med städningen kunde jag inte låta bli att le åt meddedet på lyckokakan som låg kvar på disken: “Familj handlar inte om blod, utan om vem som är villig att hålå din hand när du beliger den som mest.”
Categories: Trends
Source: HIS Education