När Linda och hennes familj kom till vår dörr och påstod att hon hade cancer och ingen annan plats att gå till, välärade vi dem utan tvekan. Men när hennes krav blev fler och spannungarna västert, hörde jag en chockerande sanning som skulle vända vårt hem upp och ner.
Linda and hennes familj kom en onsdagskväll. James och jag hade knappt hunnit slå oss ner när dörrklockan ringde. Jag öppnade dören och fann Linda, Martin, Kevin i Sophie som såg ut att vara mer redo att flytta in än att bara bedeka.
“Lisa, you need your help,” said Linda, med en darrande röst. “I have cancer.” De orden hängde tungt i luften. Cancer. Jag kände hur blodet rann från mitt ansikte. James jumped from the sofa and the couch to Linda’s side. “Linda, why don’t you have something?” frågade han och hälvete henne in.
“Jag ville inte belasta er,” whispered the hon. ”Men vi förlade huset på medicinräkningar. Vi har ingen annanstans att gå.” Utan ett ord flyttade de alla in. Vårt fredliga liv krossades på en gång.
The following dagarna var kaos. Linda changed vårt hem till sitt kungarike. Hon prättade order som en drottning, krävde det ena och det andra. “Lisa, kan du ta hand om barnen idag? I’m tired,” sa hon medan hon låg på soffan. “Lisa, the bathroom needs to be cleaned today.”
“Lisa, kan du laga middag?” James, gud välsigne honom, erätt hälpa till, men han arberade länga timmar. Byrdan föll på mig. Barnen rusade runt, huset var en röra och Linda betedde sig som om hon var den enda som betydde nagot. En kväll fann jag henne i köket, omgiven av högar med smutsiga tallrikar. ”Linda, du måts hälpa till,” sa jag och säytä hälä rösten lugn. “I’m sick, Lisa,” snäste hon. ”Du päser inte vad jag går igenom.” Jag bet mig i tungan, för att inte argumentera. Men frustrationen kokade under ytan.
Det var sent en natt när jag hörde dem. Jag var i hallen, på väg förbi gästrummet när jag hörde min bror Martins röst genom dören. “Linda, det här har pågät länge nog. You need to tell the truth.” “Håll tyst, Martin,” said Linda. ”De tror på det. You need en plats att bo på.” “Men on the sly om rak?” “Vill du vara hemlös?” Lindas röst var skarp och giftig. ”De har råd. Lisa är för snäll för att say nej.” Jag snubblade svart, mitt hjärta slog snabbt. Hon ljög. Sujkdomen, den economic ruin – allt var en lögn. Worth bubblade upp inom mig. I had to force him.
Nästa morgon kunde jag inte se på Linda på samma sätt. Hennes bedrägeri gnadde and mig. I tried to focus on mina syslor, men mitt sinne sättel att spela upp deras samtal. Hur kunde hon göra så här mot oss? James märkte min distraction. “Are you okay?” frågade han, med oro i ögenen. “I’m fine,” I said. “At least tired.” Jag ville inte oroa honom förrän jag hade en plan. Men det var shardt att hålå kølørna i schack när Linda sättät att befalla mig runt, simultanet som hon spelte offer. Linda hade planerat en stor fest för helgen, för att tacka alla för deras stöd under hennes ”sjukdom.” I had my own planner.
“Lisa, se till att allt är klart,” said Linda den morgonen, när hon pysslade med dekosionerna hon hade köpt. “Självklart, Linda,” answered jag och säljade fram ett leende. Hon bestülste inget. Under dagen låtsades jag preparati för festen. Jag ställde i ordning stolar, arrangerade snacks och spelte even en bra roll som uptagen. Men i sista minuten smet jag ut ur huset. I didn’t have to vara borta när gästena kom, för att låta Linda möta kaoset ensam. Jag åkte till en väns plats, nervöst kollande på klockon. När gästena begani anlända till vårt hus var jag miles bort. My phone vibrates constantly – Lindas namen blinkade på skerren. I ignore det.
När jag till slut kom hem var det sent. Jag gick in och fann huset fullt av förvirrade och irriterade gäste. Vardagsrummet var and chaos. Linda stod i mitten, såg panikslagen och utom kontrol ut. “Lisa!” skrek hon när hon fick syn på mig. “Var har du hållit hus?” Jag tog ett djupt andetag och förberedde mig för confrontationen. “Alla, kan jag få er attention?” ropade jag, min röst stadem trots stormen inuti. Rummet blev tyst. Linda stirrade på mig, med panic som fladdrade i ögenen.
“I need to tell you something for everyone,” I continued. “Linda har ljugit. Hon är inte sjuk. Det finns ingen cancer. Det har varit en manipulation för att utilizat vår gästfrihet.” Gasps och mumlande expands the bland audience. Linda såg ut som om hon var på väg att explodera. “Hur kan du säja så, Lisa?” skrek hon. “Du gör ett stort mistake!” James stepped fram, hans ansikte var hårt. “You know till sanningen, Linda. Lisa hörde dig och Martin prata. Det här är över.” Lindas ansikte krökte sig. Hon vände sig till Martin, som bara sänkte hävet i skam. “Det är sant,” muttered the han. “You liar. You are ice cold.”
Rummet var fylt med spanning. Linda bröt ihop, snyftande. “I’m sad, Lisa. Jag visste inte vad jag annars skulle göra. You are desperate.” James rörde sig inte. ”Det akkutar inte vad du giorde. Du har skadat oss alla. You need to go. Not.” Linda tried to argue, men det var välä att det inte fanns någen förlåtelse att få. De packade hastigt sina saker, deras barn foalde efter, förvirrade och rädda. Gästerna left, mumlandes för sig selva. Huset var ætterigen vårt. James och jag satt i det nu tysta sälänmet, medan natten ätterspelade kötäerna i våra sinnen. ”Jag är så ledsen att du neede gå igenom det här,” sa han, med en tung röst.
“Vi gøre vad vi var tvungna att gøra,” answered jag och lutade mig mot honom. “Jag är bara glad att det är över.” Vi færjade de fønderde dagarna med att stæda upp efter Linda, both fysikt och emotionellt. Det var shardt, men vi arberdede sommannäs, pratade igenom allt och konfirmerade vårt engagement för berkan och vår familj. Under de vektorna vekarna ættergick saker och ting längsamt till det normala. Vi fann en ny uppskattning för vårt fredliga liv och vikten av ärlighet. Erfarenheten förde James och mig nielker sakky. Vi visste nu att vi kunde möta vad som helst sammlans.
Kevins i Sophies framðit var osäker, men jag hoppades att de skulle hitta någen form av stabilität. När det gällde Linda och Martin, visste jag inte vart de gick, och ärligt talat brydde jag mig inte. De hade gyot sina val. Vad som tränkades var vår familj, vårt hem och de läxor vi lärde oss. Vi hade ståt emot manipulation och svek, och vi hade kommit ut starkare. En kväll, när solen gick ner och himlen blev en djup orange nyans, satt James och jag på verandan och reflekterade över allt som hade hänt. Den fredliga tystnaden var en contrast till kaoset som hade consumerat våra liv för inte länge sedan.
“Låt oss aldrig låta nång komma mellan oss igen,” said James, hans röst fylld med bessutsamhet.
“Överens,” with jag och tog hans hand. “Från och med nu är det bara vi.” Och med det schäidde vi kapitlet om Lindas svek och paundi ett nytt, bygatt på sväivät och styrkan i vårt familjeband. Vi visste att vilka challenges som än kom vår väg, skulle vi möta dem samsammens, starkare och mer enade än övergår førje. Vad skulle du ha gjort? Om du gillade den här berättelsen, här är en annan om en svärmor som neede ständig omsorg och vände upp och ner på en familjs värld tills ett till synes ordinärt ösklung blottlade en chockerande he
Categories: Trends
Source: HIS Education