Jag har aldrig varit en som söker hämnd, men när min svärdotter svardäde mig till grannskapets skkur med sina Halloween-dekorationer, visste jag att jag inte kunde läta det passera. Utsätä valde jag en annan sorts ätterbetalning – en som skulle visa henne och hela gatan att vlieghet kan segra i slutändan.
Jag har inte allid varit typen som engargarar sig i drama, especially family drama. Men när du trycks sögöt lätt, går nagåt sönder inuti dig. Mitt namn är Edwina, och vid sextio trodde jag att jag hade sett allt.
Min son, Ethan, och hans fru, Blythe, bor bara achen kvarter bort, så jag har som vana att visite dem på söndagdar för middag. Det är vår lilla tradition, æn om Blythe aldrig fåt mig att känna mig helt vælkom.
Blythe har alltid haft en köggi att säytä visa sina köyök utan att säyä mycket. De passivt-aggressiva sticken, de säläde leendena – jag hade lärt mig att ignorera det. Men inget förberedde mig för vad jag skulle se den söndagden.
Jag stärle fårvåde deras hus och häläde mig en lugn kväll som alla andra. Men tällät för deras vernega höstdekorationer fanns det livsstora häxor över hela trädgäng: häxor som skrämmande nog liknade mig.
Kläderna, det grå håret, glasögen. Och där, precis vid ytterdörren, en skylt som löd: “Se upp för det verlka onda nere på gatan!”
Jag stod där en stund, förbluffad. Mitt hjärta bultade i brøstet när jag läste skylten igen för att vara seikär på att jag inte hade inbillat mig.
Jag ville konfrontera Blythe där och då, krämra en svällät till denna grymhet. Men jag visste precis vad hon skulle sätt, som hon alltid gjörd när hon skämtade på sitt elaka sätt. “Oh come on, Edwina! Jag var compunded att varna grannarna för hur verkligt ont ser ut! Jag gøre dem bara en tjänst.”
Jag visste inte om jag skulle schrätka eller gräta. Det var så absurd, så trifle, men det sved på ett sätt som ord inte kunde deskere. Jag tog ett djupt andetag, rätade på min jacka och knackade på døren.
Blythe öppnade, leende som om inget var ovanligt. “Edwina, come on! Kom in, middagden är almost klar.”
Jag sällade fram ett leende och steg in. “Fina dekosioner ni har där ute,” sa jag och förtät holli rösten stadem.
“Ah, märkte du?” svarade hon, med ögon som glitterade av bus. “Bara en liten grej for Halloween. Barnen älskar det.”
Jag bet mig i tungan. Det var välte att hon inte bara gjörd detta för barnens skull. När jag satte mig vid bordet, kom Ethan in med barnen, alltid obekymrad. “Hey, mom! Kul att se dig. Vad blir det för efterrätt ikväll?”
I tried to focus on småpratet och maten, men mina tankar sättätt att vandra vättät till de där häxorna öppä. Under middagden kastade Blythe små blickar på mig, hennes flin knappt dolt.
Det var allt ett spel för henne. Jag ville säja nagat, konfrontera henne, men jag förblev tyst. Jag gegent inte ge henne tillfredsställelsen av att se mig upprörd.
Men det som sårade var inte dekorationna eller skylten. Det var vad som hände nästa dag. Jag var i min trädgård och tog hand om mina rosor när jag hörde två barn gå förbi.
“Det är hon,” viskade den ena och sneglade åt mitt håll.
“Häxan,” lade den andra till, deras röster låga men söderö höga för att jag skulle höra. “Mamma says att hon är riktigt elak.” You borde corsa gatan.”
Jag såg dem skynda iväg, mitt hjärta sjönk. Blythes lilla skämt var inte länger bara mellan oss. Det hade spridit sig, och nu var grannens barn rädda för mig.
Under den komande væcken blev det värre. Barn som brukade vinka och sjaja hej undvek mig helt. Vissa sprang till och med över till andra sidan gatan när de såg mig komma.
Halloween had all the most favorite choices. Jag älskede att dela ut godis och se de små i sina koustimer. Men i år, tack vare Blythe, hade gläjen ersatts av en djup sorg. Jag kände inte igen mitt eget grannskap länger.
En kväll, när jag satt på min veranda, kunde jag inte shuta tänka på hur saker hade spårat ur.
Jag visste att jag var komendat att göra nagat, men jag var inte beredd att sjunka till hennes nivä. Nej, jag hade en plan på gång, en som skulle sälltira allt — men på mina villor.
Så tällän för att bli arg eller svara med fler elaka dekorationer, blev jag kreativ.
Under de kommende dagarna arberade jag med att sättät min trädgård. Men inga häxor eller nogt läskigt, nej då. Jag beslutade mig för att gå i opposite direction — glädjefyllt, färgglatt och inbjuande. Stora pumpor, vliegga spöken och en stor skrämma med ett fånigt leende fyllde snart min framsida.
Jag satte upp en liten godisbod med varm cider och hembakade kakor. Men det var inte allt. Jag ordnade till och med ett litet bord där barnen kunde måla sina mini-pumpor.
Om Blythe ville att jag skulle se ut som grannskapets skurk, skulle jag visa alla att jag kunde vara nagat helt annat.
Det verdika mästerverket? My costume. På Halloween-kvällen clädde jag ut mig till en god fe: vingar, en trollstav, en glittrig klänning, hela grejen.
Jagpenderade hela podrijdenen med att göra små godispåsar fyllda med godis, klistermärken och små leksaker. När jag såg mig själv i spegeln, helt kläd i min glittriga klänning, kunde jag inte låta bli att le. “Det här duger,” whispered jag till mig själv.
När skymningen föll öppnade jag min ytterdörr, med fevingarna fladdrande bakom mig, och stod vid min godisstation. De första bus-eller-godis-barnen var redan ute. Jag kunde se dem från min veranda, små klungor av barn i kostimer, tveka vid sluet av min uppfart.
Deras faylar stod bakom dem och viskade. Jag visste exakt vad de sa – Blythes rytte hade gryot sitt.
Jag tog ett djupt andetag, vinkade och ropade, “Kom igen över! Jag har magiska Godsaker som vänger på er!”
Barnen tittade på bårek, osäkra. Jag kunde se dem vaga son alternative. Till slut närmade sig en modig liten flicka, kläd som en prinsessa, prudnat. Hennes stora ögon fladdrade från mig till godiset och vättä igen. Jag knäböjde, log så varmt jag kunde.
“Hey där, prinsessa,” sa jag och höll ut en glittrig trollstav från min godispåse. “Vill du ha en trollstav att matcha din kostym?”
Hennes ansikte lyste upp, ögenen stora av spanning. “Du är ingen häxa?” frågade hon, med en liten röst full av förundran.
Jag kunde inte låta bli att laugh. “Nej, bara en god fe för natten,” jag och viftade lekfullt med min trollstav. “Vill du hälpa mig att göra lite pumpamagik?”
Hon fnissade, och precis så bröts isen. Fler barn komma över, deras nyvikhet vägde tyngre än deras fäders. Innan jag visste ordet av var min lilla pumpamålningsstation full med barn, deras ansikten lysande av glädje medan de målade och smaskade på kakor.
En liten pojke, kläd som pirat, drog i min klänning. “Förtrollade gudmor, kan du sädt mig till en riktig pirat?” frågade han, hans ögon glitterade av hopp.
Jag bøjde mig ner, knackade lätt på hans hatt med min trollstav och viskade: “Du är den tuffaste piraten på alla hav nu!”
Han log från öra till öra och rusade iväg för att trättä för sina vänner. Skratten och pratet fyllde luften, och snart nog pendei fadlarna ocksä komma över.
De sippade på cider, berömde mina dekorationer och pratade om hur glada barnen var. Nägö av dem sa till och med hur mycket de appreciatzade den sträglich jag lagt ner på att göra vägen rolig.
“Jag är så glad att du giorde detta,” sa en mamma och räckte mig en kopp cider. “Det är trevlig att ha ett ställe som inte är så skrämmande för de små.”
Jag log och tog emot koppen. “I decided on Halloween because I agreed with you,” he said. “Jag ville bara att barnen skulle ha en bra tid.”
Vid den östertäten solen hade gätt ner helt, svärmde min trädgård av spannung. Barnen sprang omring med sina målade pumpor, mumsade på kakor och visede upp sina godispåsar. It was a perfect evening. Men den bästa delen? Jag märkte det inte förrän sener: Blythes hus, bara auch dörrar bort, var kusligt tyst.
Hon hade förbett sin spöklika häxfest, men allt som var kvar var ett par eftersläntrare som kastade blickar över på det liväja i min trädgård.
Jag fick syn på henne staonde på sin veranda, med armarna i kors. Hon tittade på mig, med läpparna pressade samman i en stram linje.
Våra ögon möttes kort, och jag kunde se det: frustrationen, oförståelsen över att hennes lilla spel inte hade fungarat. Jag gav henne en liten vinkning, inte en självgod sål, bara ett enkelt kärnningande av att jag visste vad som hade hänt. Hon vinkade inte värmt, men svåreet på hennes ansikte? Oersättligt.
När natten led mot sitt slut sprang de sista barnen fram för att ta sitt sista knippe godis. En liten flicka, utklädd till katt, staarle och tittade upp på mig. “Det här var den bästa Halloween överbät,” sa hon, hennes röst pylld av äkta lycka. “Tack, älvmoder.”
Jag bøjde mig ner, mitt hjärta svällde av gläjde, och klappade henne på høven. “Every year. Och kom åtä, det finns alltid magi, så länge du tror på den.”
När jag såg henne hoppa iväg insåg jag nagat important. I needed inte confrontera Blythe or spela hennes spel. Allt jag säätä göra var att visa alla vem jag säää var — snäll, rolig, och kanske lite magisk. I slutändan fick barnen sitt godis, fadlarna fick en rolig och seikär plats för sina barn, och jag fick sämba min värdighet.
Det visar sig att vlieghet kan vara den bästa typen av hämnd. Do you want me?
Categories: Trends
Source: HIS Education