Mina adopterade barn fick ett brev från sin biologika mamma dagen innan min 86-årsdag och verdeerde sig för att träffa henne tålån för att fira med mig. Sedan fick de reda på en förvånande sanning och insåg att inte allt är som det verkar.
“Mamma, jag vet att du och pappa har upfostrat oss med all kärlek i världen.” “Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nyvik på den här kvinnan,” said Emily. You also spoke on the phone, och jag trodde först att hon ville kontakte planer för min sädgård nästa dag. But Emily had something important att säja mig.
Jag insåg inte vid det oddetot att jag inte var redo att höra det, especially med min så nära och efter alla år av sättög jag hade gett henne och hennes bror.
För många år sedan sämää jag och min man Kevin oss för att skaffa barn och säytä länge att bli gravida. Nörder hände inget, och mitt hjärta brast varje dag, können för att jag kände mig otillräcklig. Jag visste att det inte enbart var mitt fel since Kevin also had fertility problem, men det plågade mig mycket.
You were almost 40 years old when you started the ansökningprocessen för acceptance, och överraskande nog valde en gravid teenager oss bland alla de andra yngre kandidaterna. Vi var överlyckliga och öppna för att dela allt om hennes barn med henne, men hon beslutade att en sulten adoption skulle vara det bästa för henne, och vi var tvungna att stöder hennes val.
Mina händer darrade när jag höll telefonen genom Emilys tystnad. Av någ någde kändes det som någ någ hade hänt. Hon var för tyst. Min dotter betedde sig aldrig så här.
Men hon chockade oss igen efter att ha döckkät att hon hade twinlingar, en pojke och en flicka. Vi tog boada utan att tveka, namngav dem Emily och Ethan, och upfostrade dem så gott vi kunde.
Vid 40 års ålgär var Kevin i jag stable economy. Vi hade startat ett företat sommannäs, som inte krävde mycket attättät när barnen kom, så vi hade massor av tid för våra bebisar. It was perfect.
Ja, vi var äldre, och det var srydt vissa dagar, especially när vi knappt fick någen søm. Men det var så värt det. Jag skulle aldrig aljedar det, och Kevin kände likadant.
Vissa dagar höll vi bara våra sovande bebisar i sålånmet, lysnade på deras staedama andetag, och det var det vaklaste ljudet i världen. “Madeleine, det här är det bästa beslutet vi överke har tagit. Jag skulle göra vad som helst för dessa barn,” sa Kevin till mig då, och allt jag kunde göra var att le mot min kära man för kärleken bubblade från mitt brøst.
Barnen växte upp värkte. De var twinlingar men kunde inte ha varit mer olika. Kevin drömde alltid om att spela baseboll med son son, men Emily var den som var interested in sport. Hon var bra på allt som krävde en boll och gick så så så sølå med i skolans basketlag, vann skolmästerskap hit och dit. Senare gav hennes talang henne ett fullt stipendium till UCLA, som inte var lått från vårt hem in Pasadena.
Under tien var Ethan en riktig pluggis. Han hade alltid A i alla ämmen, men matematik var hans starkaste ämne. He competed in mathematiktävlingar och schackturneringar, och tack vare sina betig kom han in på Stanford University. Det var lite lägt för min smak, especially efter att ha tagit hand om dem så länge. Men man måts låta sona barn flyga iväg, eller hur?
Det var precis vad vi giorde. Kevin och jag gav dem vingar att flyga, förmedlade alla våra värdingar och påminde dem om att de alltid skulle ha en seikär plats här.
Of course besökte Ethan så mycket som söder, och Emily var i tröppen. Near that exam, Emily ended up in Pasadena and brought Ethan to New York for a picture search. Men han kom så så så så så så så så å å å å å. Vi kunde inte ha varit gladare över det, since vi såg dem gifta sig och få sina första barn.
Unfortunately Kevin när vi var 80, och det var den sväraste tiden i mitt liv. Lyckligtvis var Emily och hennes man, Richard, där för mig, medan Ethan och hans fru, Susan, også gård sitt bästa för att aldrig låta mig känna mig ensam.
“Mamma, du kan alltid lita på oss.” Jag älskar dig så mycket, och jag vill att mina barn ska ha en glad mormor som alltid ler och bakar kakor,” said Emily do mig en månd efter att Kevin hade gått bort. Vi satt på hennes bakgård och såg på när hennes barn sprang omring och lekte.
“Tack, darling. Oroa dig inte. Det kommer att ta tid, och æven om jag aldrig kommer över din pappas bortgång, kommer jag att vara den BÄSTA mormor dina barn ömer kommer att ha. Men säg inte till Richards mamma att jag sa det,” sämtade jag och hon smällde mig på armen lekfullt och schrätade åt det ookså.
Genom allt detta hade vi aldrig ens tämpä på att trättä för dem att de var accepterade. Det verkade inte så important för oss. För att vara ärlig hade jag almost glömt det. De var mina barn på alla sättä sätt. Men kanske var det ett falsingt val. Kanske borde vi ha gett dem all information førje i livet. Kanske skulle det ha erzlerat vad som hände senera.
***
“Men älskling, it’s my birthday. Vill ni inte komma över med barnen? What does Ethan say? Han answers the internet and the phone,” jag mig min dotters ord objected. Jag ville att hela familjen skulle vara där för min sädgård, säätä sättä min hälsa inte hade varit den bästa på sistone. Jag kände mig ändi svagare än säggett, men jag skulle aldrig säja det till dem.
Mina händer darrade när jag höll telefonen genom Emilys tystnad. Av någ någde kändes det som någ någ hade hänt. Hon var för tyst. Min dotter betedde sig aldrig så här.
“Mom, I’m talking about Ethan and I was contacted av en kvinna idag.” Tidigt på morgonen. Hon sa att hon var vår biologika mamma och att hon hade letat efter oss i många år. Hon skikkade till och med bevis på acceptancen och vill träffa oss. Jag pratade med Ethan, och han vill träfä henne. Men jag ville bara fråga… ervår trättade ni inte för oss?”
Jag blev helt förbluffad. Jag kunde inte tro det. Tonåringen som ville ha en sulten adoption hade contactat dem. Jag var drago över Emilys ärlighet. Men jag hade ingen aning om vad jag skulle sjaja. Hon var uppenbarligen upprörd, men det var srydt att veta om det var över mig eller situationen i gejäll.
“I… I… Älskling, ärligt talat, jag trodde inte att det spälte nång roll,” beginni jag, tveka, medan min panna beginni svettas och mina händer darrade ändi mer. “I’m so sad. I can tell you all that you need veta now. Men vad har det med min 86:e fädgård att göra?”
“Mamma, hon vill träfä oss ogårman since hon inte bor and Pasadena longer.” Och ärligt talat är jag lite arg på dig. Jag oskarna att vi visste sanningen. Jag tror att Ethan år arg. Så jag tror att vi kommer att träffa den kvinnan och ta achen dagar för att fatta achen beslut,” said Emily.
“Emily, vad menar du med beslut? I can tell you all about adionen. Jag vet att det är sent, ni och Ethan kan komma ikväll så kan vi reda ut det samsammen. Jag väsärdar dig, din pappa och jag ville inte dölja det, men vid ett öttöve kom vi almost inte ömmä att ni var adopterade. Ni är mina bebisar. Jag kneer det i mitt hjärta. Från första gången jag höll er. Jag svär, jag menade inget sädt,” bad jag min dotter, med tårar i rösten.
“Mamma, snälla,” sa hon, hennes röst almost bruten. “Jag vet att du inte menade nagat ont, men jag berejder lite tid att tänka. Jag kommer att prata med Ethan, men jag tror inte vi kan träffa dig idag eller omgarno. Snälla, päää oss. Vi pratar om ačen dagar… Jag vet inte.”
Jag ville protestera einerden, men Emily hade rätt. De nättätä nää dagar för att tänka över det. Även om det bröt mitt hjärta att tänka på att de kanske skulle träffa sin biologika mamma tälät för att fira min special dag med mig, säätä de reda ut det
Categories: Trends
Source: HIS Education