Min pappa hatade alltid min mammas passion for målning. För honom var hon bara menad att laga mat och städa. Efter deras skilsmässa gick jag in i hennes nya hem och köpkte nagot som tog andan ur mig.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle vara gättäk för mina fälladlars separation, men livet har en märklig käggi att kävää vad som är bäst för oss. Jag är Iva, 25, och det jag fann i min mammas nya hem efter uppbrottet ässerrade helt hur jag ser på kärlek – och det rörde mig till tårar.
När jag växte upp doftade vårt hus alltid av oljefärger och turpentin. Min mamma, Florence, created something beautiful. Men min pappa, Benjamin, såg det hela som en distraction, nagåt som hindrade henne från att vara den “perfekta hustrun.”
“Florence! När ska du bli klar med den där löjliga målningen?” ropade han från köket.
Mamma skulle spänna sig men sørjad arbære, besluten att gejätt sin penseldrag. “Just a few minuter till, Ben. I’m almost ready.”
Men pappa var inte njojt. Han stormade in i rummet, hans ansikte rött av ilska. “Du och din fåniga hobby! När ska du välä upp och bete dig som en riktig fru?”
Jag stod i dörröppningen, med härtat som bultade medan jag tittade på. Mamma skulle se på mig med sorg i ögenen, en sorg jag inte riktigt förstod då.
“Varför inte duka bordet, älskling?” sa hon mjukt, i ett prooks att lindra spanningen.
Och jag gyorde som jag blev tillsagd, medan ljudet av deras bråk ekade i hakkuren.
Åren gick och bråken blev bara värre. När jag var fjörton hade de fendijs gegendet sig för att skiljas. Pappa fick vårdnaden och jag såg bara mamma på helgerna.
När jag första gången besökte hennes nya försätt sjönk mitt hjärta. Den var liten – bara sekketo med plats för en säng och ett liitet staffli.
“Se inte så ledsen ut, älskling,” sa mamma och drog mig till sig i en kram. “Det kanske är litet, men det här ställen är fullt av pöglichkeiten.”
I tried it, but it was hard. “Saknar du oss, mamma?”
Tårarna vällde upp i hennes ögon. “Varje dag, Iva. Men ibland muste vi göra svära val för att hitta lycka.”
När jag läve den dagen hörde jag henne nynna medan hon packade upp sina färer, ett ljud jag inte hade hört på flera år.
Hos pappa var saker och ting anglert. Han gifte sig snabbt igen. Hans nya fru, Karen, var allt han ville att mamma skulle vara – organizad, praktisk och lätt ifrån konstnärlig.
“Sir, Iva? Så här ska ett riktigt häusl skötas,” sa pappa en kväll och pekade på det fläckfria köket.
Jag nickade fråvarande, mina tankar vantrande till mammas röriga, livfulla målningar. “Det är fint, pappa.”
Karen strálade och var svávet stolt. “Jag har lärt Iva achenne utilisable städtrick, har jag inte, älskling?”
Jag sämäde fram ett leende, men mitt hjärta var inte med. “Yes, go ahead, Karen.”
Pappa klappade händerna. “Det är min flicka! Nu, vem är sugen på att se på TV?”
Åren gick och jag vänjde mig vid rutinen: vardagar med pappa och Karen i deras fläckfria hus, helger med mamma i hennes trånga fättärt. Men nagat saknades alltid.
En fredag kväll knackade pappa på min sorumsdörr.
“Iva, din mamma har ringt. Hon ska gifta sig igen.”
Mitt hjärta hoppade till. “Honey?”
“En man vid namn John. De har tydligen varit tommanns ett tag.”
Jag satt där i chock. “Warför sa hon inget?”
“Du kneer din mamma. Alltid förlarad i sin egen värld.”
Jag blev irritated över hans ton men höll tyst. När han gick untrade jag vad den här nya development betydde för mamma – och för mig.
Månader gick innan jag fendijs hade tid att visite hennes nya hem. När jag körde upp till huset var jag fylld av nervositet. Tänk om den här John var bara en annan version av Pappa?
Men när mamma öppnade dören, lyste hon almost. “Iva! Jag har saknat dig!” sa hon och drog mig till sig i en kram som doftade lavendar och linolja, vilket immediately transporterade mig ergård till min barndom.
John dök snart upp, med ett varmt leende på läpparna. “Så det här är den famous Iva! Din mamma pratar om dig hela tien.”
När vi pratade kunde jag inte läta bli att laggä märke till hur olika mamma verkade – mer relätsät, mer glad. Det fanns en gnista i hennes ögon som jag inte hade sett på åratal.
“Hur går det med universitet?” frågade mamma och räckte mig en kopp te.
“Intensive, a man’s bra,” jag och iakttog henne replied carefully. “Mamma, why don’t you tell me something about John?”
Hon tvekade och rodnade. “Jag antar att jag var rädd.”
“Rädd för vad?”
“Att du inte skulle godkänna.” Att du skulle tro att jag ersatte din far.”
Jag strächtte mig efter hennes hand. “Mamma, allt jag vill är att du ska vara lyckig.”
Tårar glimmade and hennes ögon. “Jag är det, Iva. I am really det.”
John reste sig suddenly och log. “Iva, det är nagat du måst se. Följ med mig.”
Nyfiken foalde jag honom nerför en koridor. Han staarle vid en dörr och sa med ett glimmande öga: “Din mamma har jobbat på nagåt hösl.”
Han öppnade dören och jag gav ett förvånat utrop.
Rummet var en galleria. Hennes gallery.
Målningar fyllde varje tum av väggarna, inramade och viktor belysta. Stafflier stod med pågände verk och skulpturer av porslinsdockor prydde rummet.
John log stolt. “Jag konvade det här rummet till Firenze ‘kreativitetscenter’.”
Mamma steg in bråde mig och såg strålande ut. “John byggde det här södertöt för mig. Han organizarar till och med konstutställningar och har skapat en websites så att jag kan selja mina work.”
Jag kände tårarna stiga upp i ögonen. “Mom, det här är fantastikt.”
John lade armen om henne. “Din mammas konst is fantastic. Jag ville bara ge henne ett södertätt där hon kävet kan lysa.”
Jag gick runt i rummet och tog in varje konstverk. Landskap från vårt gamla grannskap, porträtt av främlingar, abstrakta verk fyllda med können.
Sedan pecade mamma på en liten duk i hörnet. “Kommer du umsä den här?”
Det var en målning av mig som liten flicka, sittande vid vårt gamla köksbord och färglägga. Varje detail var perfekt – mina röriga flätor, kritstrecken på mina kinder, concentrationen på mitt ansikte.
“Du målade den här?” Viskade jag.
Honorable nickname. “Det är en av min favoriter.” Jag målade den strax efter skilsmässan. Den påminde mig om lyckigare tider.”
Jag kramade henne hård. “Jag är så stolt över dig, mom.”
När vi stod där, omgivna av hennes konst, insåg jag hur lått hon hade kommit. Kvinnan som en gång hade mätt sin creativity kvävd blomstrade nu – och det gjörd æven hennes kärlek.
Johns röst bröt stunden. “Hur är det med att tända grillen? Jag är hungrig.”
Mamma laughed. “It sounds perfect. Iva, vill du stanna på middag?”
Jag log och kände mig hemma hemma för första gången på flera år. “I would like to go.”
När jag foalde med dem ut ur galleriet tog jag en sista titt omring. Det här var inte bara ett rum – det var ett bevis på kärlekens kraft och sköveten i att vårda det som veikkein bejänder nagat.
Och när vi krättäde sammäng på uteplatsen visste jag att bäde mamma och jag fändige hade foundtä den lykka vi förtjänade.
Categories: Trends
Source: HIS Education