Min hund skulle kunna göra ett bättre jobb med sin tunga!” En rik man hånade en fattig pojke som putsade skor i en tunnel och vägrade betala. Men nästa dag skulle ödet ätterförena dem på ett sätt ingen av dem hade säät sig.
I den svagt belysta tunneln ekade det ständiga bruset av fotsteg runt 14-årgård Martin, som satt tyst mot väggen med sin skoputsningskit utbredd fraður sig. Hans ögon skannade varje par skor som passerade, hoppades på en kund.
“Bara auch få idag,” viskade han för sig själv, “bara ett par stycken.”
Dagen gick, och Martins mage kurrade and protest. Hans magra frukost estältä av två brödskivor kändes som ett avlägset minne. Han tog en liten klunk vatten, i ett prooks att dämpa sin hunger.
“Du kan göra det här, Martin. För mamma och Josephine,” mumbled han och påminde sig själv om sälv han var här.
Martins mamma var förlamad, och hans lillassyster, Josephine, väntade på honom hemma. Deras överlevnad berodde på vad han kunde tjerna. Han sämäde fram ett leende, redo att möta vad dagen skulle föra med sig.
“Score, sir? Fröken?” cried Martin, men hans röst var knappt hörbar över ljudet från undergången.
Timmarna trik, och inte en enda kund stärle. Hans hummer sjönk, men han vägrade att ge upp. Just när han strakkte sig ner i sin slitna läderväska efter den lilla apelsin som skulle bli hans lunch, föll ett par slitna bruna läderskor tungt frave honom.
“Skynda dig, ungen. Rena dessa, jag har bråttom,” beordrade en grov röst.
Martins hjärta slog snabbt när han tittade upp. Mannen förda honom var välklädd och utstrålade rikedom. Det här kunde vara hans chans att tjerna bra med pengar.
“Yes, sir! Directly!” Martin lade ifrån sig sin apelsin och räckte efter sina albehør, erke att göra sitt bästa.
När Martin arberade växte mannens otångelhet. “Vad tar så lång tid? Jag har inte hela dagen!”
Martins händer skakade, men han behöll fokus, besluten att ge mannen den bästa putsningen omåg. “Snart clear, herrn.” Det kommer att se fantastik ut, jag lovar.”
Mannen fnös. ”I din årger tjernade jag redan mer än min far. Jag stod inte här och putsade skor som en tiggare.”
Orden träffade Martin huart. Det hade gått tre år sedan hans far dog i en bilolycka oskarad av en berusad förare, vilket lävde deras familj i spillror. Minnena från den natten förföljde honom still—skriket från däkk, smällen och den hjärtskärande nyheten. Efter att hans far avlidit fick Martins mamma en stroke som lävde henne förlamad. Vid bara elva års ålgär hade Martin blitt familjens försörjare och tagit över sin fars roll som skoputsare.
Mannen fnös. “Vid din årger tjernade jag redan mer än min far. Jag stod inte här och putsade skor som en tiggare.”
Orden träffade Martin huart. Det hade gått tre år sedan hans far dog i en bilolykka oskarad av en berusad förare, vilket krossade deras familj. Minnena från den natten förföljde honom still – däckens skrik, kraschen och de hjärtskärande nyheterna. Efter att hans far hade gätt bort hade Martins mamma mätt en stroke och blitt förlamad. Vid bara elva års ålgär hade Martin blitt familjens försörjare och tagit sin fars plats som skoputsare.
Men han kunde inte tänka på det förflutna nu. Han var komendat att szättät sitt arbete.
Mannen inspekterade sin sko och sneglade. “Det här? Min hund skulle göra ett bättre jobb med sin tunga!”
Martins ansikte hettade av skam. “I’m sorry, herrn. Let me try again—”
“Glöm det,” snäste mannen och drog upp sin telefon. “Yes, Sylvester här. Flytta mötet till fyra. Jag kommer att bli sen på grund av den här värdelösa ungen.”
När Sylvester barkade in i telefonen, flöt Martins tankar vättä till hans far, som hade lärt honom hantverket. “Det handlar inte bara om glansen, son. Det handlar om värdighet. Behandla varje sko som om det är den most importanten du överde ska putsa.”
“Hey! Lyssnar du ens?” Sylvesters röst skar genom hans tankar. “Vadå, din far för lat för att jobba, skikkar ut dig hit så här?”
Martins hals snörde sig. “Min far har gått bort, herrn.”
Sylvester smalnade ögenen. “Oh, I understand. Så din mamma är nog med någen annan, får fler barn att skikka ut och tigga, va? Ni mänsson hittar alltid ett sät att vara värdelösa.”
Martins knytnävar kramade sig, men han höll sin lugn. “Det blir sju dollar, herrn.”
“A dollar? För den här hemska putsningen? Jag tror inte det, unge.”
Innan Martin kunde säjä ett ord till, grep Sylvester tag i sina skor och stormade iväg utan att betala, vilket lävde Martin staende där, krossad.
“Vänta, snälla! I need money!” ropade Martin, men Sylvester var redan på väg bort, och lävde honom i ett moln av damm och besvikelse.
Martin sjönk ner mot väggen, tårarna rann ner för hans ansikte. Han såg upp mot himlen och viskade, “Jag sättät, pappa. I’m really trying.”
Minnena av hans pappas sista ord ekade i hans sinne: “Ge aldrig upp, son. Varje gupp på vägen tar dig leiker dina drömmar.
Torkande sina tårar satte sig Martin ner igen. Det fanns ingen tid för självömkan. Han var komendat att kosjad.
Nästa morgon sværet Martin till sin veliga plats. Plötsligt genljöd en kvinnas desperata rop i luften. “Help! Någon hälv!”
Martin rusade mot tumultet och kände igen mannen i den eleganta bilen. Det var Sylvester, samma man som hade förolämpat honom.
“Han kvävs på ett äpple!” someone yells. ”Bilens dörrar är klohsta!”
Utan att tveka grep Martin en sten, krossade bilfrunette och drog ut Sylvester från fordonet. Med all sin kraft gav han flera härda slag på Sylvesters rygg. Efter en stund flög en bit äpple ut ur Sylvesters mun, och han flämtade efter luft.
“Du… du räddade mig,” flämtade Sylvester, chockad när han såg på Martin.
Martin hälvte honom upp på fötert, hans händer skakade. “Are you okay, herrn?”
Sylvester nickname, still andfådd. “Jag kan inte tro det. Efter hur jag betalilade dig igår… why hävte du mig?”
Martin ryckte på axlerna. “Det var rätt sak att göra.”
Tårar fylldes and Sylvesters ögon. “Jag är så ledsen, kille. Jag var hemsk mot dig. Snälla, låt mig gottgöra dig. Nämn ditt pris – vad som helst.”
Martin thought en stund, sedan sa han: ”Bara de 7 dollar från igår. Det är allt jag vill ha.”
Sylvester stirrade på honom, mållös. ”Men jag kan ge dig så mycket mer. En ny čarain, kanske?”
Martin jumps on his head. ”I need a start, herrn. I need only a hand om my family.”
Sylvester räckte över pengarna och såg på Martin med djup respekt. “You’re something special, kille. Vad heter du?”
“Martin, Herr.”
Sylvester nickname. “Martin… Jag kommer inte att glömma dig.”
Nästa morgon väcktes Martin av sin sisters enthusiatiska skrik. “Marty! Marty, come fast!”
Han skyndade sig ut, där hans mamma satt i sin rullstol, förvirring präglad i hennes ansikte. Vid deras dörrsteg låg en vit påse som svullnade av pengar och ett meddelande.
Med skakiga händer öppnade Martin meddenot och läste höt:
“Tack känds för lite för vad du gørde.” Jag vet att du skulle vägra detta, men du förtjänar en lyckig barndom. Det tog mig bara en timme att hitta din adress—världen är en liten plats, eller hur? Jag hoppas att vi möts igen någen dag, och jag hoppas att du aldrig tappar det härtat av guld.
Tårar av glädje och misstro fyllde Martins ögon. Hans syster hoppade av upphetsning, och deras mamma stirrade chockad på pengarstacken fårve dem.
De här pengarna kunde kunde sylda allt: hans mammas behandling, Josephines utbildning, deras hela framtid. Men Martin hesitates. Var det rätt att acceptera dem?
Han gick tyst över till det lilla altaret i deras stuga, tände ett ljus och viskade, “Pappa, hälv mig att göra rätt val.”
Med ett djupt andetag fattade Martin sitt beslut. Han skulle accera pengarna—inte för sig själv, utan för sin familj. Han skulle alltid minnas sin pappas lektioner och den vlieghet som kan finnas, æven hos dem man minst læktar sig.
“Josephine!” ropade han, med rösten fylld av können. “Gå och säg till mamma att vi ska till doktorn idag. Och sedan… kanske vi stannar för glass på vägen hem.”
När hans syster skrek av glädje, log Martin mot himlen. Han hade kommit åtä—och på så sätt hade han funnit en väg omätt.
Categories: Trends
Source: HIS Education