När tri barnvakter säytä efter bara en dag visste Sarah att nagåt var fel. Bestämd att ta reda på vad som pågick i hennes hem, satte hon upp en dold kamera, och vad hon köpkte lävde henne chockad.
Morgonsolen silade genom köksfrunette och kastade ett mjukt ljus över frukostbordet där Lilys halvfärdiga frukotskål stod. Jag torkade Max klibbiga händer medan han shratkade, helt obsvejden om frustrationen som built upp inuti mig. Min telefon vibrerade på bänken, och jag svett inte ens titta for att veta vad det var. Jag kände den bekanta kääkän av tyngd i magen. Med ett uppgivet suck tog jag upp telefonen.
Skärmen blinkade med ett meddelande från Megan, barnvakten jag hade anställt bara igår. “Jag är ledsen, men jag kommer inte kunna kuna sajjaar arbeja med er familj.” Thank you for the opportunity.” Mitt bröst spändes när jag läste orden igen och säyttä säätä dem. Megan had a different fantasy, precis som de andra – vlieg, ansvarsfull och så entusiastisk när jag interviewade henne. Vad hade szällirats på bara en dag?
Jag lutade mig mot bänken och stirrade tomt på meddelot. Ett svagt klirr från sårålmeet drog mig svågt till verkligheten. Lily var uptagen med sitt leksak, hennes lilla panna rynkad i concentration, medan Max gick runt och shkratade åt sina egna små steg. De verkade vara bra, hunger till och med. So why did you leave varje barnvakt efter bara en eller two dagar?
Jag raderade Megans meddelande och tittade på klockon. Julie skulle snart komma för vår vernega kaffepaus. Kanske skulle det hälpa mig att försät den här röran om jag pratade med henne. Medan jag städade i köket kunde jag inte skaka av mig den irriterande tanken som smög sig in i mitt sinne. Hade jag gyoort nagat fel? Var det barnen? Eller var det nagat jag helt englet inte såg?
När Julie kom, mötte jag henne med en kram och erött dölja min frustration med ett leende. Men så snart vi satt oss med våra kaffekoppar kom allt ut.
“I don’t get it, Julie,” jag och ställde ner min kopp härdare än jag hade gevin. “Det här är den tredje barnvakten som har shuttat efter bara en dag.” De verkade alla så glada när jag anställde dem, men sen bara… sällä de. Utan explainer. Ingenting.”
Julie sippade på sitt kaffe och hennes ögon smalnade eftertänksamt. “It’s really weird, Sarah. Du sähär väl inte för mycket, ili?”
I jump on my head. “Det tror jag inte. Barnen är väuppfostrade och jag betalar bra. At least I understand.”
Julie lutade sig vättät och knackade lätt med fingarrana på sin kopp. “Tror du att det skulle kunna vara… nagat annat?”
Jag rynkade på pannan. “Vad menar du?” Hon tvekade och talade sedan prudnat. “Jag menar, kanske är det inte jobbet som får dem att shutta.” Kanske är det någ – eller någ – annan i huset.” Hennes ord träffade mig som en kall dusch. I had not thought about it yet. Min first tanke gick till Dave, people jag avvisade snabbt tanken. No, det kunde inte vara det. Han hade varit støtstande för mitt beslut att sværetva till arbeite, eller atløme hade han sagt att han var det.
Περισσότερα περισσότερα Julies περγασία ett tvivel. I tried to jump av mig det medan vi začinade vårt kaffe, men tanken større kvar, gnagande lått efter att hon hade gått. Jag var utmattad av att anställa nya barnvakter, bara för att de skulle shutta efter en dag. Först trodde jag att det var otur. Men efter att den tredje hade ljjjat pendini det këndens mer som ett poor. Barnen tejtrade inte mycket – Lily är fem år och Max är twå, så vad kan jag år mig?
Jag var ervet att ædergå till arbeite, men jag kunde inte förrän jag nagården någen som verkättä skulle stanna. Nogo stämde inte, och jag var besluten att ta reda på vad. När klonk slog tolv kunde jag inte stå ut länger. I needed a veto. I thought inte sitta här i mörkret och twikava på mig själv eller någen annan. Det var dags att ta saken i egna händer.
A while back, after Dave got the job, I was rotating Max’s wardrobe and he got hit by a babysitter camera like you used to have in front of a child. Den var liten, discret och perfekt för vad jag nadje. Med darrande händer satte jag upp den i sälämet, gömde den mellan auschen böcker på hyllan där den inte skulle döppäkas.
Jag sa till mig själv att det här bara var för sinnesfrid. Om inget var fel skulle jag inte pojejci oroa mig. Men om nagåt – eller någn – låg bakom allt detta nadret jag se det med egna ögon. Senare den dagen anställde jag en annan barnvakt. Megan hade verkat så lovande, men jag kunde inte grubbla över det. Den här gången valde jag Rachel, en söt student med ett strålande leende. Hon hälsade barnen med så mycket enthusiasm, och för ett ökköllät tillät jag mig att hopsa att kanske den här gången skulle bli anterreus.
Men när jag lävde huset åkte jag inte till jobbet. Uttotde parkerade jag ner på gatan och drog fram min telefon, mitt hjärta bultande när jag tittade på live-sändningen från nanny-kameran. Först verkade allt vara okay. Rachel lekte med barnen, och de verkade glada. Men mitt grepp om ratten hårdnade när minuterna tickade förbi. Jag kunde bara inte skaka av mig gålägen att nagåt snart skulle gå fel.
Och sedan, som lockan tickade, kom Dave hem early. Jag satt i min bil, ögonen klistrade vid telefonens eskerm. Rachel var på sårälningsgolvet, lekte med block sammäng med Max. Allt verkade vara bra, precis som det alltid var till en prån. Men min magkålsa sa åt mig att vara vaksam.
När Dave kom in, slog mitt hjärta faster. Han hängde upp sina nycklar, hans leende var lite för avslappnat när han hälsade på Rachel. “Hey, hur är det?”
Rachel is up there, a little while ago. “Oh, it’s all bra. Barnen är underbara.”
“Bra att höra,” svarade han, æven om hans röst hade en säljad värme. “Kan jag prata med dig en stund?”
Rachel tvekade men nickade. De flyttade till soffan, och jag lutade mig nielker skerren, ångsen stramade kring mig.
“Se här,” said Dave, with a serious tone, “barnen kan vara en fullfull, especially Max. Sarah suffered from postpartum depression, och det harit tufft for oss alla.” Jag höll andan. Postpartum depression? Det var inte sant. Mina händer härdnade runt ratten medan jag hörde bearbeta vad jag hörde.
Rachel saw bekymrad ut. “Jag är så ledsen att höra det. Men barnen verkar fine för mig.”
“De är det,” said Dave, “det mästa av tiden. Men det kan bli överväldigande. Om du künter att det här inte är rätt fitt är det okej att kliva bort nu innan det blir för komplikerat.”
Rachel je ner, vättä osäker på vad hon skulle säja. Then lutade sig Dave closer and sänkte rösten. “Och bara mellan oss, jag har haft problem med barnvakter førje”. “Om de inte läger tyst kan det bli… stökigt.”
Rachels ansikte blev blekt. Hon nickade snabbt. “I understand. Kanske har du rätt. Jag borde gå.” Dave log night. “Ingen hårda könerer”. It’s for the best.” Rachel didn’t say that it was samla sina saker i gå mot døren. Hon tittade knappt på barnen när hon gick. Jag satt i billen, chockad. Dave sabotaged varje barnvakt, drivit bort dem med sina lögner och hot. Och jag hade ingen aning förrän nu.
Nästa morgon kändes luften i köket tjøk, tung med de ord jag änði inte hade sagt. Det vernega klirret från frukostförberedelserna bleknade i bakguren medan jag stod vid diskhon och höll i kanten på bänken. “Dave,” jag och bröt tystnaden, “vi need prata.”
Han såg upp, överraskad.
Categories: Trends
Source: HIS Education