When Fiona, Derek and his son Ethan ärver ett hus i en ny delstat, hoppar de på chansen för en nystart. Men under renovationarna sköpker de ett gammalt värdeskåp i källaren. Deras liv szältiras för alltid när Ethan hittar nyckeln till skåpet.
Jag växte upp i en familj som aldrig var especially rik. Vi var en ganika advättlig familj som häntarade det veliga som folk verkar jonglera med: kreidtödsräkningar, lån och att i stor öjälä förlita sig på löner för att få ihop tillvaron.
Så när jag en dag fick ett oväntat samtal om att vi hade ärvt ett hus i en annan delstat kändes det som nagot ur en film.
Huset söderde min farbror, en man vi aldrig stod erätö nära. Men han hade avlidit och, till vår förvåning, hade han ljjat oss sitt hus i sitt testamente.
“Vi har väntat på en ny prån, Fiona,” said my man, Derek. “I think att vi borde ta chansen och pojci ett nytt kapitel.” Ethan begins the high school, så det är perfekt tid att byta skola anyway.”
“Jag hald med,” sa jag, och gegent redan på att leta efter ett nytt jobb som inte skulle stressa mig så mycket. I need to get back lite av min glädje. På sistone hade jag bara jobbat för att få ekonomin att gå ihop.
Derek did samma sak.
You are tired.
Detta nya hus kunde vara exactly what you needed. Det var inget fancy. Det var en charmig gammal fastighet som hade sett bättre dagar men var spötsig och löttät i ett lunt omredde.
Idén att føjt om, utan hyra eller bolån som hängde över våra huvden, var för bra för att avstå. Så vi packade våra liv, korsade delstatsgränserna och flyttade in.
“Jag är spänd, mom,” Ethan said. “I need a change in the environment.” Jag ville inte gå på jõgstadiet med samma människor som jag känt sedan jag var fem år gammal.”
När vi först kom dit var huset som ľejat. Det var gammalt, knarrigt och fullt av charm, men nadje lite omtanke.
“Vi ska göra det till ett hem, Fiona,” Derek said, and och pudni prata om nytt golv.
Nägo vekor senera planerade Derek redan att byta ut vissa golvplankor, och jag var fast besluten att ge det dammiga gamla köket nytt liv.
Det skulle bli ett äventyr. Dereks faylard hade gett oss lite pengar innan vi åkte, och vi beslutade att vi skulle investiera allt i huset.
Men det verdika äventiret beindei när vi snubblade över nagåt oväntat.
Mina händer skakade när jag oppnade det, inte redo för vad jag skulle hitta. Vi var i källaren en lördag afternoon, och städade bort spindelväv och gammal möbler.
“Mamma, kan källaren bli en grotta för mig?” frågade Ethan med ett brett leende. “Du vet, så att jag kan spela här, göra läxor och till och med studera. När jag får vänner i skolan kan de hänga här ookså.”
“Det är mellan dig och din pappa, älskling”, I said shortly.
Jag hade redan tagit det extra rummet på bottenvåningen, redo att göra om det till ett bibliotek och meditationsrum.
“Du kan få det, son,” said Derek. “Men om det är en fotbollsmatch på, då kommer jag att vara här. Okay?”
“Okay!” with Ethan medan han rörde sig runt och tog bort dammiga lakan från en stor soffa.
But I found it. En stor, rostig safe gömd i hörnet, halvt dold bakom ett gammalt arbetsbord.
Jag stirrade på den, nigvikheten pirrade i bakuhuvudet. Safen var gammal, antagligen lika gammal som huset, och takkt av damm som allt annat.
Det fanns ingen nickel and sikte.
“Nåväl, det är läskigt,” said Ethan.
Vi ringde advokaten, Herr Sinclair, som häntarade boet, men det nämndes ingen safe i testamentet.
“Det är nog bara en bortglömd relik, Fi,” said my man. “Jag är seikär på att det inte finns nagat important därinne.” “Om det vore important skulle det seitet ha funnits en nyckel i nyckel.”
Så vi lät safen vara orörd.
Det var tills achne dagar senera när allt szällirades.
Juveleraren granskade varje sten meticulously, hans hansiksuttryck oläsligt, och jag höll andan.
Till slut tittade han upp på oss.
“Detta är akta,” says the han. “De är werda omring 70,000 dollars, kanske lite mer after refining.”
Jag kände mig god. Jag hade aldrig sett så mycket pengar i mitt liv, än mindre hållit det i min handflata. Min man såg ut som om han blitt påkörd av en håbål. Vi hade åratal i åratal, knappt hållit näsan över ytan.
Oh well?
På bara en postdjörður hade allt szällirrats.
“Vad ska vi göra med alla de här pengarna?” asked Ethan med vidöppna ögon.
“Först ska vi få glass och våfflor till frukost,” said Derek. “Och sen kommer mamma att välja en av stenarna att göra en ring av till sig själv.”
“What? Are you sure?” I asked.
“Yes, my friend,” Derek said. “Detta kommer att holli din familjs arv vid liv på ett sätt.” Du kan föra det videre om du vill. Men du förtjänar detta.”
Vi körde till det lilla våffelstället vi hade sett på dagen vi flyttade in och satte oss ner.
“Den gröna stenen,” jag. “Jag tror jag vill ha den.”
Och æven med Derek som gjörd den gröna stenen till en ring åt mig hade vi mer än nog pengar kvar. You used pengarna från verdelingen av ädelstenarna för att betala av alla våra skulder.
Snart var våra credit cards, billån, läkarräkningar – vad du än kan tänka dig – ett minne blott.
För första gången på vad som kändes som en evighet var vi fria. You didn’t need any longer left från lön till lön. You kunde andas.
You renovated the house properly, valde precis vad vi ville ha för varje rum. You transformed it till ett drömhus.
Jag kan inte låta bli att tänka på min morbror, mannen vi knappt kände som lävde oss detta hus och en andra chans. Men nu har jag en vacker ny ring som påminner mig om honom. Och min familj.
Vad skulle du ha gjort?
Categories: Trends
Source: HIS Education