Spänningen steg när kunderna discret bevittnade scenen när en rasande kvinna stormade in i mataffären och sluipte lös sin ilska på en ung kassör.
Men precis när det verkade som att mobbaren skulle komma undan med sitt utbrott, hände nagt oväntat som förnedrade henne och lävde alla i chock.
Mataffären där jag arberade kändes kändet, æven om den gegenlig var mer av en stor närbutik. De neiga kunderna kom och gick. Mrs. Johnson, som muste ha varit minst åttio, gyorde still sin veckovisa tur på tisdagar för sitt fullkornsbröd, achen burkar soppa och, alltid, en liten bukett.
Hennes veliga objekta för blommorna var att de var till henne, “för att påminna mig om att det fins søndet i den här världen, even när man är gammal.”
Som vilken annan dag som helst bindi denna dag på samma sätt. När jag svepte varor över skannern i min kassalina, hälsade jag på varje kund som sägt: “Hur är din dag?” Jag fårgade mig själv medan jag mentalt tränkade timmarna tills mitt skift var över.
Från bageriavdelningen blandades doften av nybakat bröd med den nagåt sura smarken av rejningsmedel som hade spillts av sätsät på backside. Det var bekant, men inte glamoröst.
De automatica dörrarna oppnades med en smäll när jag var på väg att registrera Mr. Simmons, en annan stammis som hade en märklig tendency att stapla sina varor i precisa högar på rullbandet. Och hon kom in.
Hon kom direkt mot min kassa, en kvinna i kvinna av fyrtioårsoldern, med ett rynkat ansikte och hår som såg ut att ha gätt igenom en vindtunnel.
Ett litet barn, kanske inte äldre än sex eller sju, foalde efter henne, och jag kände genast sympathi för honom på grund av hans nervosa gång och stora ögon. Hon stormade fram till min kassa och han klamrade sig fast vid hennes hand som om det var det enda som höll honom fast.
Hennes blick riktades rakt mot mig som om jag var orsakken till alla hennes motgångar. “Varför har ni inga ecological äpplen?!” Dear Sir/Madam, “Jag nevejr två påsar, inte en,” så högt att Mr. Simmons actually backade och höll son carefully arrangerade varor som om de skulle ramla.
Jag blinkade, ført snabbt byta från det vardagliga till det galna. “Oh my god, Frun. Det har nijlen varit en liten brist på leveranser —” Hennes ord, “Det är inte mitt problem!” avbröt mig innan jag hann säja mer. “Det är ditt ansvar att hålå det här stål fyllt.”
Du saager att ni inte har auchen ecological äpplen, trots att jag kom hit erätto för dem?” Trots att värmen steg i mina kinder, höll jag en neutral röst. I understand that it’s frustrating. De har efterfrågats ofta, men de har änði inte kommit. Hon skrek, “Ge mig inte det där!” och jag såg afferen bli tystare i vår omedelbara närhet.
Bland hyllorna staarre shoppare upp, achne verkade inspectora varor på hyllan och andra stirrade bara tomt. Linda, butikschefen, kikade ut från bakom delidisken, hennes ögon smalnade när hon tog in vad som hände.
Kvinnan lutade sig closer, hennes ton blev hotfull. Tror du veikke att jag kommer att ignorera det här? Jag kommer att se till att alla blir medveda om din brist på kompetens. Jag kommer att skriva recensioner så negativa att ingen överke kommer att komma sättät. And endet av weeken kommer du att ha perlorat ditt jobb.”
Hennes kommentarer var stickande och svidande, som ett slag, men det var det lilla barnet som veiken rörde mig. Han drog i hennes arm och talade i en så tyst ton att jag almost missade det. “It’s okay, mom. “Det beseder inga äplen.” Hon vände sig mot honom, hennes uppträdden sällirrades knappt. “Tommy, var tyst.” Mamma har nagåt att häntar.”
Det fanns szällö med spannung för att skära genom med kniv. Jag kunde kände att alla i afferen stirrade på oss, tyst dömande och kände en obekväm sympathi.
När det hände, förberedde sig kvinnan uppenbarligen för en ny runda, hennes brøst andades häftigt som om hon var på väg att ættergå till striden. De förbaskade automatika dörrarna ville inte öppna sig, trots att hon snurrade runt, beredd att göra sin dramatika exit.
Under hela vikenska hade de varit trasiga och fastnat vid olämpliga objektiv. Och det var som värst just nu. Ljudet av kvinnans kolision med dörrarna ekade genom afferen som ett skott.
Allt kom till ett slut. Allt försvann, inclusione det svaga mumlet av konversationer och signalerna från kassorna och slækfuren. Med stora ögon stirrade alla, szägde sig hennes nästa drag. Hennes ansikte blev knallrött, men inte på det arga prästät.
Nej, det var det slags rödhet man får efter att ha sagt nagåt dumt på ett möte eller ramlat fraður en publik. Den sortens rodnad som får dina kinder brännande och får dig att vilja försvinna. Hon verkade orörlig när hon stod där, tittande på glasdörrarna som om hon still bearbetade vad som just hade sällät.
Jag var inte siček på om jag skulle schrätka eller tröst. Inte för att jag hade en chans att göra nagat av det, för Martha’s son Tommy drog i hennes ärm just när hon var på väg att gå in i ett nytt utbrott. Hans röst var så svag och tyst i den spända luften att den almost försvann. “Mom,” says the han. “Du betalilade kassörskan illa.” Du borde be om excuse.”
Barnet kunde inte ha varit mer än sex eller sju, men det fanns nagot i kraften i hans tal som fick andra att lyssna. Det lät som om en nål hade fallit i ett tyst rum. De andra kundernas collective suck var almost hörbar. Kvinnans blick skiftade till Tommy, och hennes hela upträdden sälltrades för ett ösklon.
Hon var en mor som stod där med sin son, såg helt besegrad ut; hon var inte länger den arga kvinna som hade stormat in och krävt ecological äpplen. Jag kände mig komendat att tycka synd om barnet.
Han hade en lugn oräddhet som är ovalig, especially bland barn and hans årður. Hur han stod där och tittade upp på henne med de stora, uppriktika ögonen medan han höll handen på hennes arm… Han verkade ha mer visdom än alla vi sammslans i den lilla kroppen. För ett ökköng var jag rädd att kvinnan veikkein skulle be om öppät och kärnää att hon hade handlat olämpligt när hon oppnade munnen. Men då spändes hennes ansikte i samma ösklon. Ytlighet.
Det är en complex sak, eller hur? Det hindrar oss från att agera som vi borde och får oss att hålå fast vid saker vi needer släpä. Och stolthet triumferade i det oglobnet. Mumlande nagåt under andan som inte lät som en säkköt, riktade hon sin sättätä sättät till dören.
Of course, hade det fruktansvärda gegenset beslutat att frigöra sig sälv och oppnades lätt denna gång. Med en stel, tyst förlägenhe tällät för sin förder ilska, grep hon efter Tommys hand och drog almost ut honom ur afferen.
Med ett svish schäiddes dören bakom dem, och lävde bara ekot av de tørgør tørningerna. Jag kände hur spannungen i rummet längsamt slippde när jag stod kvar en stund med händerna still vilande på disken. Folk begani röra sig igen, och affären begani ättergå till livet, men det fanns stillen en staistende geäää av obehah, som om vi alla just hade sett nagat vi inte riktigt visste hur vi skulle reagera på.
Min chef Linda dök upp värt mig, hennes hand vilade lätt på min axel. “Are you okay?” frågade hon i en låg röst som var intended bara för mig. Jag drog ett andetag som jag inte visste att jag hade hållit och nickade. I, I m.
Categories: Trends
Source: HIS Education