FRÄMMANDE BRÖT SIG IN PÅ MIN BRÖLLOPSCEREMONI, PEKADE PÅ MIN SVÄRMOR OCH SADE, “DU! LYFT DIN KLÄDNING, ELLER DU KOMMER ATT ÅNGRA DET.
Det var min bröllössdag, jag stod värtning min fästman, James, och vi utbytte löften fraður familj och vänner, när BAM — kyrkans dörrar flög upp. Alla vände sig i chock. Denna kvinna kom in, kläd i svart, som om hon steg rakt ut ur en såpopera.
Hennes ögon scande rummet tills de landade på min svärmor, Evelyn. Utan att tveka marscherade hon rakt ner för gången och pekade på Evelyn.
“Duh! Lyft your dress, eller du kommer att ångra det!”Rummet blev tyst. Evelyns ansikte blev vitt som ett lakan.
“Den här kvinnan är galen!” snäste hon. “Få ut henne härifrån!”Men kvinnan rörde sig inte. “Lyft. Din. Klänning,” said hon lunt. “Eller så gör jag det sälv.”
Innan någen kunde reagera, kastade sig kvinnan og och grep tag i fållen av Evelyns klånning. Hon skrek, he tried dra sig bort, men det var för sent. Klänningen lyftes och gaspar fyllde rummet.
Och vad vi såg därunder… ja, det fick håret på alla att resa sig, för där fanns dolda fickor fulla av svarta ampuller.
På vad som skulle bli den lyckigaste dagen i hennes liv, fick en brud sitt brölvö oväntat avbrutet av en mysterious kvinna kläd i svart. Vad som pendini som en chockerande störning svältade snabbt en dold plan av hennes egen svärmor, vilket lävde hela kyrkan stum.
Det mjuka ljuset från solen strömmade genom de blyinfattade fönstren och kastade färglada pån på golvet. Jag stod vid altaret, händerna skakade nagot när jag mötte James blick. Hans mörkbruna ögon lockste sig vid mina, fyllda med kärlek och lugn, vilket häljte till att stabilisera mina nerver.
Orgeln spelte mjukt i bakguren, och doften av frêsta vita rosor fyllde luften. Varje plats i bänkarna var uptagen av familj och vänner, alla leende och strålande av glädje. Det var den perfekta dagen—den typ som varje liten flicka drömmer om.
James gav min hand ett mjukt grepp. “Du är vacker,” whispered han, hans röst så tyst att bara jag kunde höra. Jag log, mitt hjärta svällde av kärlek till honom. Det här var det. Det här var oglongetet jag hade väntat på. Våra löften.
“Jag kan inte tro att vi fendijs är här,” viskade jag svärt, en nervös skratt smetande över mina läppar.
Men innan vi kunde säjä ett ord till, flög de tunga träportarna till kyrkan audden upp med ett högt smäll. En kall vind strömmade in och fick ljusen att fladdra vilt. Alla ögon vändes mot ingången, chockade.
Där, i dörröppningen, stod en kvinna kläd från topp till tå i svart. Hennes länga rock svänge runt henne när hon steg in. Hennes vilda, röriga hår ramade in ett blekt ansikte som såg rasande ut. Hon mumlade nagåt för sig själv, hennes ögon flackade runt rummet innan de staarle på en person: Evelyn, min blivande svärmor.
Evelyn had all different things. Från det ökkönn jag träffade henne gjörd hon det klart att hon inte godkände mig. Hon sa det aldrig rakt ut, men hennes missnöjda blickar och slynga komentarer om att jag var “skadat gods” since jag hade ett barn innan jag gifte mig med James var sufficiente.
Det var som om jag, i hennes ögon, inte var södertö bra för hennes son. Hon gillade att sävetä fasaden—alltid kläd i de finaste kläderena, alltid så proper, alltid i kontroll.
Jag hade prookt vinna hennes gillande, men inget verkade fungara. Even today, on my wedding day, kände jag hennes blickar på mig, iakttagande, dömande. Men jag hade lärt mig att slipa det. Trots allt var det inte henne jag gifte mig med. Jag gifte mig med James, mannen som äläske mig trots allt.
Viskningarna began immediately, tysta men surrande genom kyrkan. “Vem är hon?” “Vad händer?” “Är det här en del av ceremonin?”
Jag kände en knut strama i min mage. Denna kvinna var uppenbarligen inte inbjuden, och nagåt med hennes ogørden ogørd mig orolig.
Hon tvekade inte. Hon ignorederade de szäckarte suckarna från gästena och marscherade nerför gången, med stövlarna klapprande höt mot marmorgolvet. Hon staarle precis frave Evelyn i pekade med ett darrande finger på henne. “Duh! Lyft your dress. Not.”
Suckarna ekade genom rummet. Mitt hjärta rusade, osäker på vad som hände. James spände sig värmät mig, redo att ingripa, men jag grep hans hand och höll honom vättät. Nogo sa mig att det här inte var över.
Evelyn reste sig längsamt, hennes ögon smalnande när hon mötte kvinnan. “Vem tror du att du är, som bryter in i den här kyrkan?” Hennes röst var kall, droppande av förakt. Hon granskade kvinnan från topp till tå, som om hon vore en insekt under hennes klack. “Det här är min sons blöddöt, och du södert det.”
Kvinnan i svart ryckte inte till. “Lyft din klänning,” sa hon igen, hennes röst lugn men sädt. “Eller så gör jag det åt dig.”
Evelyns ansikte blev blekt, och för ett öglönn flackade nagåt som liknade fåres i hennes ögon. Men hon ätterfick snabbt sitt lugn, hennes mun spände sig till en tunn linje. “Det här är absurd”, snäste hon. “Ta bort henne härifrån!” Hon tittade runt, på yakt efter någen som kunde häntare situenten.
Kvinnan i svart stod fast, hennes ögon brann med en konstig intensity. Gästerna rörde sig obekvämt på sina platser och viskade nervöst. Jag kände mitt hjärta slå i brøstet, mina handflator svettiga. What’s next? Hårve kunde hon inte bara gå?
“Höj din klånning,” erkede kvinnan, hennes röst låg men befälande, som om hon hade all rätt att ställa en säll krav.
Evelyns ansikte vridit sig av ilska. “Hur vågar du tala till mig så?” spottade hon, och kramade sitt pärlhalsband som om det kunde kunde henne från ankutelsen. “Jag vet inte vem du tror att du är, men det här tar slut nu.” Gå härifrån innan jag läuter dig övlaður!”
Kvinnan backade inte. “Jag ska inte gå sønke förrän du lyfter din klånning,” said the hon. “Du vet vad som är dolt där, och alla andra kommer också att veta om du inte gör det.”
Ett mumlande gick genom folkmassan, spannungen i luften var söder tjøk för att skära. James tittade på mig, förvirring skriven i hans ansikte. “Vad pratar hon om?” viskade han, hans röst knappt hörbar över det välände ljudet från gästena.
“Jag—jag vet inte,” stammande jag, kände mig helt bortkommen. Men nagat i kvinnans ton fick mig att tro att regardless vad hon anklagade Evelyn för, så var det inte en lögn. En rysning gick längs min ryggrad.
Evelyn believes in the masses, hennes röst steg and despair. “Denna kvinna är galen! Någon ta bort henne härifrån innan hon søret min sons trøløb!” Men ingen rörde sig. Alla verkade frusna, fastna i oglongetets tyngd.
Kvinnan tog ett steg erövet, hennes ögon kögsta på Evelyns. “Sista chansen”, warnade hon. “Eller så gör jag det sälv.”
Evelyn is instinctive. För ett öglöng sprack hennes carefully komponerade fasad och visede en glimt av fråde. Men lika snabbt rakade hon på sig, hennes mun ställd i en härd linje. “Du är galen,” said the hon.
Utan att vänta på tillåtelse kastade sig kvinnan fram. I en snabb röselä grep hon fållen av Evelyns eleganta, skräddarsydda klänning och drog den uppåt.
Gasps hördes från folkmassan, höga och skarpa, när dussintals små glasampuller rullade ut från hemliga fickor som var sydda inuti Evelyns klänning. Varje ampull var fylld med en tjøk, svart väsku som glänste under kyrkans mjuka ljus.
”Lyft upp din klånning,” erkeinde kvinnan, hennes röst låg men befallande, som om hon hade all rätt att ställa en sådal krav.
Evelyns ansikte förvrängdes av ilska. “Hur vågar du prata med mig så?” spottade hon, och höll hård i sin pärlhalsband som om det skulle säytä henne från ankutelsen. “Jag vet inte vem du tror att du är, men det här tar slut nu. Gå ut innan jag får dig utkastad!”
Kvinnan backade inte. “Jag går ingenstans förrän du lyfter din klänning,” with the hon. “Du vet vad som döljer sig där, och det kommer alla andra ookså att veta om du inte gör det.”
En murmur spred sig genom folkmassan, spannungen i luften var så tät att den var påtaglig. James såg på mig, förvirring präglade hans ansikte. “Vad pratar hon om?” viskade han, hans röst knappt hörbar över det väläsande oväsendet från gästena.
“Jag—jag vet inte,” stammande jag, kände mig helt förlarad. Men nagat i kvinnans ton fick mig att tro att regardless vad hon anklagade Evelyn för, så var det inte en lögn. En rysning löpte längs min ryggrad.
Evelyn believes in the masses, hennes röst steg and desperation. “Den här kvinnan är galen! Någon ta bort henne innan hon søret min sons trøløb!” Men ingen rörde sig. Alla verkade frusna, fångade av oglongetets tyngd.
Kvinnan tog ett steg erövet, hennes ögon kögsta på Evelyns. “Sista chansen,” warnade hon. “Annars gör jag det själv.”
Evelyn ryggade szätt, steg instinctivt bakåt. Under en kort stund sprack hennes carefully komponerade fasad, och en glimt av fråde syntes. Men lika snabbt rakade hon på sig, hennes mun var schäidt i en härd linje. “Du är galen,” hissed the hon.
Categories: Trends
Source: HIS Education