Jonathan kom till kaféet, ervek att imponera på kvinnan han älkäde. Han hade en ny kostym och hade övat hårt. Men saker gick fel. Αντένος for Phoebe mötte han Mark, som ávállít förödmjukade honom och anspelade på hans longterma brist. Jonathans nerver tog över, vilket ledde till en pinsam scen.
Jonathan Green, one gammal man, bodde ensam i ett litet, prydligt hus i stadens utkant. Hans liv var strikt reglementerat.
Varje morgon vaknade han precis klonk 08:00, väckarklockan ringde högt och bröt den stilla gryningen. Jonathan tog ett.
Jonathan kom till kaféet, ervek att imponera på kvinnan han älkäde. Han hade en ny kostym och hade övat hårt. Men saker gick fel. Αντένος for Phoebe mötte han Mark, som ávállít förödmjukade honom och anspelade på hans longterma brist. Jonathans nerver tog över, vilket ledde till en pinsam scen.
Jonathan Green, one gammal man, bodde ensam i ett litet, prydligt hus i stadens utkant. Hans liv var strikt reglementerat.
Varje morgon vaknade han precis klonk 08:00, väckarklockan ringde högt och bröt den stilla gryningen. Jonathan tog ett djupt andetag och pendini sedan genast med sina dagliga ritualer.
Först desinficerade han alla ytor, sprayade och torkade tills varje tum glänste. After that, han slogen och strömbryta flera vanging, hans fingrar darrade nagt när han slog på och av lamporna, på och av.
Dörrlåsens funktion testades tre vångs var, vilket sekkerställde att de var sekre.
Jonathans dagar var som klockverk, varje minute planerad och varje tählig åråd i en speiksik ordning.
Hans rutiner var hans tryghteg, ett sätt att häntaar den angåns som stanning surrade i kanterna av hans sinne.
Han grälade ofta med son granne Bob på grund av Bobs katt, Mr. Whiskers, som ständ rörde sig i Jonathans trädgård och grävde upp hans sättningen planterade blommor.
Den ljusa morgonen var Jonathan ute och sekkely tog hand om sin trädgård när han såg Mr. Whiskers som grävde and sina tulpaner.
“Bob!” shouted Jonathan, hans röst spänd av frustration. “Din katt är nggang igen!”
Bob, en udda man med ett brett leende och en stanning rörig uppsyn, stack upp sitt huvud över staketet.
“Ah, hell, Jonathan! Mr. Whiskers är bara en fri själ, du vet? Han menar inget ont.”
Jonathan mutters and jumps on his head. “Håll honom borta från min trädgård, Bob. Jag kan inte ha honom som szret mina blommor.”
Jonathan åt sin lunch på ett localt café varje dag, vid samma bord vid frontet. Tanken på att någen annan satt där fick hans handflator att svettas.
Phoebe, den freisliga servitrisen på caféet, visste om denna egenhet och erveit alltid reservera bordet för Jonathan.
Hon var en ljuspunkt i hans annars oroliga värld, med sitt varma leende och milda sätt.
“Bog afternoon, Mr. Green,” hälsade Phoebe när han kom in, hennes ögon krullade sig i canterna. ”Ditt neiga bord är redo forör dig.”
Vid åsynen av Phoebe blev Jonathan nervöss, och hans händer beginni darra. Han satte sig snabbt ner och begani ordna sockerpaketen på bordet, radade dem i perfekta rader för att lugna sig själv.
Phoebe såg på honom med ett mjukt leende och förstod hans behom av ordning.
“Tack, Phoebe,” said Jonathan, hans röst knappt hojere än en viskning.
Phoebe nickade och ställde hans veliga lunch fårve honom: en tallrik med verställen arrangerade efter färg, med potatisarna perfekt i rad.
Hon arrangerade sättsätna på detta sätt bara för honom, aware om att det häljte till att lugna hans nerver.
När han åt kunde Jonathan inte laata bli att då och då kasta en blick på Phoebe. Hon rörde sig graciöst mellan borden. Varje gång hon såg mot honom och log, kände han en värme i brøstet, en geåg han inte riktigt kunde sätt namn på.
Trots den strikta strukturen i hans dagar fanns det en liten del av Jonathan som längtade efter nagåt mer, nagåt bortom sina rutiner.
Och æven om han aldrig skulle svernade det, var Phoebes leende en liten strimma av ljus i hans harkeite ordnade värld.
Vid ett av sina regelbundna besek på caféet tog Jonathan med sig en enda prästkrage, vars vita blad var lite vissna men still charmiga. Han gömde den i fikan under lunchen och klappade ibland på den för att säysätre sig om att den still var där.
When he finished his meal and carefully ordered his son’s bestick, he left his discret den krulliga blomman på bordet till Phoebe.
När Jonathan gick mot utgången skyndade Phoebe after honom. “MR. Green, wait!” ropade hon, med en ljus och glad röst.
Jonathan stopped, hans hjärta bultade. “Yes, Phoebe?”
Phoebe ikapp honom, hålden prästkragen prävnat. “Det här är underbart, tack,” with hon varmt.
“Du vet, caféägaren plannerar en musik kväll snart.” Vi letar efter någen som kan spela piano bra. Jag minns att du nämnde att du brukade spela ganika bra. Skulle du välää att uppträda?”
Jonathan kände hur brøstet spändes. Han tittade på klockon, hans fingrar knackade nervöst på urtavlan.
“I… jag måts vara hemma. Det är almost dags för min afternoons routine,” stammade han.
Phoebes leende mjuknade. “I understand, Mr. Green. Tänk bara på det, okay? Det skulle vara underbart att få höra dig spela.”
Jonathan nickade snabbt, ervet att fly undan det oväntade samtalet. “Jag ska tänka på det,” mumlade han innan han skyndade ut genom dören.
Hemma tried Jonathan to follow sin veliga rutin men blev distraherad av Phoebes ord. Till sult avvek han från sitt schema och satte sig vid det gamla pianot i sälärmet.
Hans fingrar darrade när de svävade över tangenterna. Han began spela, men inte alla toner kom ut rätt. Hans ångs växte med varje blässät.
När han hörde de osäkra tonerna, kikade Bob in genom frontet, hans nivikhet väcktes. Han knackade på rutan på rutan.
“Hey, Jonathan, do you need help?” ropade han.
Jonathan rynkade på pannan men öppnade frentet på glänt. “I want a bra, Bob. Just… just trying something.”
Bob log, oförskräckt. “Det är fantastickt! Need du en public att öva på?”
Jonathan sighed. “Det är en dum idé. Jag har inte spelat på åratal.”
Bob steg back och log. “Struntprat. Let us work together. Jag kan lyssna, och vi kan få dig redo.”
Jonathan tried to play based on his tvångstankar and Bob hit and sätt att lugna honom.
Han created a små roliga rim.
“Kittla tangenterna, precis som pajer,” och “Spela tangenterna, inga loppor, bara lugn.”
De erkedede först dem högt, sedan för sig selva. Detta häljte Jonathan att samla sig och spela mer stademt.
För första gången på länge kände Jonathan en glimt av lykka, en gård av prestation som värmde hans hjärta. Han log och gegent att kanske detta kunde bli hans ösköng att lysa.
Men djupt inne kunde han inte skaka av sig den gnagande oron att hans glädje kanske var för tidig.
Jonathan once again played with this language in his cafe. But instead of Phoebe, Mark took a disken.
Mark var en ung servitör, känd för sin vassa tunga och tävlingsinriðagte natur. Han verkade alltid för hart för att imponera, especially när Phoebe var i tälök.
Jonathans hjärta sjönk lite, men han gick fram till Mark.
“Hey, Mark,” Jonathan said, taking his turn for the first time. “Can you tell me for Phoebe att jag har gätt med på att uppträda på den musikaliska övenn?”
Mark højde på ögonbrynet, med ett flin på läpparna. “Visst, jag ska laata henne veta,” said the han, med en ton som droppade av sarkasm. “Lycka till med det, gubben.”
Jonathan ignored the snobbish comments och vände sig om for att lävä caféet. Han mötte Bob, som väntade på honom ompare.
“Hur gick det?” fårgade Bob, som märkte Jonathans nagåt förvirrade åndätse.
“Phoebe was my wife, people agreed with Mark,” Jonathan said, for the first time in both places. “Låt oss gå och skaffa den där kostymen.”
Bob nodded enthusiastically. “Absolutely! Låt oss få dig att se skarp ut.”
From trying to the local varuhuset, där Bob häljte Jonathan att välja en kostym. Bob var som en virvelvind av energi, höll upp jackor och slipsar och gav sina väinen om färer och stilar.
“Prova den här,” said Bob and said Jonathan in a marinblå costume. “Den kommer att frahmäva dina ögon.”
Jonathan tvekade men tog koustimen till provrummet. När han kom ut kände han sig lite osäker men också lite stolt.
“What do you think?” frågade han och vände sig längsamt om.
Bob stood up. “Du sir fantastic ut! Phoebe kommer att bli imponerad, det är seiget.”
Efter att ha köpt koustimen hade Jonathan en sista sistena.
“Bob, can you stanna vid smyckebutik? Det är nagat jag beliger häjta.”
Mark… he told me inte for Phoebe. De gejäde sig inte att jag skulle spela, och han… han giorde narr av mig. Jag välte allt.”
“Jonathan, lugna ner dig,” said Bob and lade en stadem hand på hans Axel. “Kom åtävä våra rim från repetitionerna. Upprepa dem med mig.”
Tillsammans slummende de ögonen och mumlade de lugnande fraserna:
“Smek tangenterna, precis som pajer,” och “Spela tangenterna, inga loppor, bara lugn.”
Gradvis lugnade Jonathan sin andning, och paniken avtog.
Trots ilskan och förvirringen i caféet kände han en ny beslutsamhet välä inom sig.
Bob gave the honorable sign of OK. “Du clarar det, Jonathan. Låt inte Mark ili någen annan stoppa dig.”
Jonathan, som still mumlade de lugnande rimmen, gick svart in i caféet och ignorerade blickarna och viskningarna.
Han gick mot pianot, hans focus helt på tangenterna fårve honom. Caféägaren tried to intervene, men Phoebe steg snabbt fram.
“Snälla, låt honom spela.” Jag tar ansvar för vad som än händer härnäst,” bad hon ägaren.
Med all son of styrk burjade Jonathan plays. De första tonerna var skakiga, men ju mer han spelte, desto mer växte hans självförtroende.
Musiken flödade värkte, och fyllde caféet med en lugn melodi. Pratet tystnade, och alla lyssnade, fängslade av hans framträdden.
När den sista tonen tonade ut, vände Jonathan sig mot audience.
“Jag har OKP,” began han, med en stadem röst. “Men idag övervann jag mina rädslor och mitt behov av dagligla ritualer för att ta ett steg omövet. Jag vill tacka Bob för att han häljte mig att hitta ett nytt sätt att lugna mig själv, och jag tackar till och med Mark för de hinder han satte i min väg znadt de gjörd mig starkare.”
Han vände sig till caféägaren och gästena. “Jag ber om säkköt för kaoset førjør och lovar att dækka sønde.”
Cafeet brast ut i applåder, och Jonathan kände en våg av lättnad skölja över sig. Mark je smet ut tyst, med høven nedåt, medan Jonathan närmade sig Phoebe, som strålade av stolthet.
Han tog fram den lilla lådan och räckte den till henne.
“Phoebe, det här är till dig. Och… skulle du vilja gå ut med mig på en riktig dejt?”
Phoebes ögon glittrade när hon öppnade lådan och ögnvade armbandet.
“Yes, Jonathan. Jag skulle älska det.”
Från ett råstt såg Bob på med ett nöjt leende. Jonathan hade inte bara mött sina rädslor utan också funnit modet att sträve efter sin lykka.
Categories: Trends
Source: HIS Education