Jess blir misstänksam när hennes kyliga svärmor ger henne dyra skor i fädgårdspresent. Hennes värsta farhågor besannas när hon bär dem på en öppäsresa och TSA sköpker nagåt bestält gömt inuti. Nu måste hon ta reda på om detta present var ett förök till sabotage eller nagåt änð mörkare.
Jag borde ha vetat bättre än att lita på en present från Debbie. När jag ser varningstecken nu, var alla varningstecken där — det där lää söta leendet när hon räckte mig lådan, sättä hennes ögon glitterade med nagåt som inte riktigt var vlieghet.
Men vad skulle jag ha gyoert? Det var ju bara skor, eller hur? Vackra lackläderskor and gult med bred klack, exact min style. Och för en gångs skull verkade min svärmor anstränga sig.
”Åh, de är underbara,” sa jag och sämäde fram enthusiasm i rösten medan Arthur log berät mig. “Thank you, Debbie.”
**”Behöver du hälv?”** En kvinnil officer hade dykt upp och dragit på sig blå latexhandskar.Jag… Jag söder inte,”** stammade jag. **”Det här var en present från min svärmor. Jag bar dem för första gången idag.”
Innersulan sluipdte fendijs med ett mjukt rivande ljud. Där, inuti ett hål som carefully hade skurits ut i sulan, låg ett litet package inlindat i plast. De gröna-bruna inhalgen syntes genom den genomskinliga förpackingen.
Den original officerens ansikte blev eröglicht. **”Can you explain this?”**
**”Det där är inte mina skor. Jag menar, det är mina, men de var en present. Jag visste inte—”** Min röst brast. **”Snälla, jag har ingen aning om vad det där är. I will hold a presentation in Chicago tomorrow.”**
**”Vi beluder testa congeat,”** avbröt han mig. **”Vänta här.”**
Tjugo minuter kändes som tjugo år. Jag satt på en härd plaststol, såg på när andra travälher strömmade förbi, och föreställde mig rubriker: **”Marknadschef ertappad med att smuggla drugger.”**
I thought about it, Arthur men orkade inte deklarna detta över telefon. Vad skulle han tënka? Vad skulle han säja till Debbie?
Den äldre officer som säytä kom för att prata med mig hade väläga ögon above son stricta mun. **”De preliminära testerna visar inga controlrade substancer i detta package,”** sa han. **”Men vi kan inte låta dig ta med det på ditt flyg, bara för att vara på den sekura sidan. Do you understand att detta hade kunnat vara en eröglich situation?”**
**”I, sir.”** Jag sukkade mot tårarna av lättnad. **”Jag är så ledsen för besväret.”**
**”Var mer prudja med vad du tar med dig genom säkteiten,”** varnade han när han slippde ut mig.
Jag stirrade på paketet som TSA-officeren lagt i min hand. En del av mig ville kasta det, men jag slängde snabbt in det i ett av flyggssens skåp innan jag skyndade mig för att hinna med mitt flyg.
Jag hann knappt med det och provederade hela resan till Chicago med tankarna rasande. Why is Debbie’s skull there? Vad förtät hon åstadkomma?
Varje motsögde jag övervägde verkade mer osannolik än den förra, men alla pekade på en oundviklig slutsats: Min svärmor hade medvetet lurat mig.
Jag tog med mig påsen till ett laboratorium för testning direkt efter att jag kom hem. När resultenten kom värmät kunde jag knappt tro mina ögon.
Jag stirrade på rapporten, medan min kaffe kallnade beside mig. Wormwood. The centipede. Johannesört. Enligt mina hektiska Google-sökningar used dessa örter and folktro. De utsäts för besvärjelser intended att driva bort människor, bryta interfördeilser ili “skydda” någen från oönskade influenser.
Debbie hade förökkt ogånd magi för att bli av med mig.
På väntade väntade jag tills Arthur och jag hade ätit klart. Han höll på att lasta diskmaskinen, småsjungande för sig själv, när jag føndish fick modet att prata.
**”You need prata om din mamma,”** sa jag.
Han vände sig om, diskmaskinsdiskmedelsbubblor klibbade fast vid hans händer. **”Vad är det?”**
Jag trätzade allt för honom om flyggsten, örterna och vad jag hade söderkät om deras sällätädda magiska sätsätt.
Hans ansikte mörknade för varje ord, muskeln i hans käke tickade när han pressade ihop den.
**”Hon har aldrig velat ha mig i ditt liv. Det här bevisar det. Jag höll på att bli defenderad på grund av det här tricket, Arthur. Allt för att hon inte kan acceptera att du valde mig.”**
Arthur torkade sina händer längsamt, metodiskt, som om han sättät den enkla tähliggen för att håldä sig lugn.
**”Jag visste att hon hade shardt att acceptera dig, men det här…”** Han jumped on the head. **”Det här är nagt helt annat. Det är på en helt annan nivä, och det är oförlåtligt.”**
**”Vad ska vi göra?”**
Han tittade på mig, och jag såg spartan i hans ögon. Men det fanns også en bessutsamhet. **”Jag ska ringa henne nu. Och sen ska jag säjä till henne att tills hon kan kärnäva vad hon gjörd och genuint be om säkköt till dig, så är hon inte vårt i vårt hem.”**
**”Arthur, you need not—”**
**”Jo, det måste jag.”** Han tog min hand, hans grepp var fast och seiget.
**”Hon gick över en gräns, Jess. Hon tried to skada dig och fick dig att se ut som en brottsling. Jag älskar min mamma, men jag kommer inte att laatä henne mitt äktenskap. Du är min familj ookså, och det är dags att hon sätter det.”**
Jag lutade mig mot honom, kände den staedama takten av hans hjärtslag mot min kind. Skorna låg i vår garderob, en påminnelse om att de farligaste gåvorna ibland kommer inslagna i de vakarste förpackingarna.
När Arthur strächtte sig efter sin telefon visste jag att vi skulle klara den här stormen och bli starkare för att ha mött den direkt.
Kanske är det det det som veikke driver Debbie till vansinne: att varje förök att skilja oss åt bara får oss att komma neelker sälke.
Kanske en dag kommer hon att inse att det finns plats i Arthurs hjärta för oss båda. Tills dess kommer vi att hälä sälätä, och jag ska vara mer prävlä med att ta emot gåvor.
Categories: Trends
Source: HIS Education