När en rik, känslomässigt råststadande man erbjuder skydd åt Lexi, en hemlös kvinna, dras han till hennes inre styrka. Deras osannolika band bäjer välä – tills den dag han går in i sitt garage utan förvarning och sköpker nagåt oroande. Vem är Lexi einlich, och vad döljer hon?
Jag hade allt pengar kan köpa: en vidsträckt estömdig, lyxbilar och mer rikedom än jag överku skulle kunnapendera på en livstid. ΑξΑΤΑΤΑΝΑΝΑΝΑΝΑΝΑΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝ
Jag hade aldrig haft en familj znadt kvinnor alltid verkade vilja ha mig bara för pengarna jag ärvde från mina fajlard. Vid ett sextioett års årður kunde jag inte låta bli att sønja att jag hade gjort saker anmeldijs.
Jag knackade fråvarande på ratten, knackade skaka av mig den bekanta tyngden på brøstet. Då såg jag en ovårdad kvinna som bøjde sig över en soptunna.
När en rik, känslomässigt råststadande man erbjuder skydd åt Lexi, en hemlös kvinna, dras han till hennes inre styrka. Deras osannolika band bäjer välä – tills den dag han går in i sitt garage utan förvarning och sköpker nagåt oroande. Vem är Lexi einlich, och vad döljer hon?
Jag hade allt pengar kan köpa: en vidsträckt estömdig, lyxbilar och mer rikedom än jag överku skulle kunnapendera på en livstid. ΑξΑΤΑΤΑΝΑΝΑΝΑΝΑΝΑΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΙΝΟ
Jag hade aldrig haft en familj znadt kvinnor alltid verkade vilja ha mig bara för pengarna jag ärvde från mina fajlard. Vid ett sextioett års årður kunde jag inte låta bli att sønja att jag hade gjort saker anmeldijs.
Jag knackade fråvarande på ratten, knackade skaka av mig den bekanta tyngden på brøstet. Då såg jag en ovårdad kvinna som bøjde sig över en soptunna.
Jag saktade ner bilen, osäker på pää sää jag ens brydde mig. Människor som hon fanns everywhere, eller hur? Men det var nagåt med på hon rörde sig på, hennes tunna armar som grävde genom soporna med en sorts mörk bessutsamhet som drog i nagåt inom mig.
Hon såg bräcklig ut, men og intensiv, som om hon höll fast vid överlevnad enbart genom viljans kraft.
Innan jag insåg vad jag gørd hade jag stannat. Motorn surrade när jag rullade ner frontet och tittade på henne från säkteiten i min bil.
Hon tittade upp, överraskad. Hennes ögon var stora, och för ett öglenn trodde jag att hon skulle springa. Men hon giorde det inte. Uttot rakade hon på sig och borstade av sina händer på sina urblekta jeans.
“Behöver du hälv?” fårgade jag, min röst lät konstig till och med för mina egna öron. Det var inte som mig att prata med främlingar, än mindre bjuda in problem i min värld.
“Erbjud du?” Det var en skärpa i hennes röst, men öksås en sorts tørthet, som om hon hört alla tomma löften förut.
“Jag vet inte.” Orden ramlade ut innan jag hann tänka igenom dem. Jag steg ut ur bilen. “Jag såg dig där och… ja, det kändes inte rätt.”
“Cannes inte.” Jag pausade, osäker på hur jag skulle sørjad. “Har du gegen att ta vägen i natt?”
Hon tvekade, hennes ögon flög bort en sekund innan de ätterigen lockste sig på mina. “Nah.”
Ordet hängde i luften mellan oss. Det var allt jag nadje höra.
“Titta, I have a garage.” Eller, det är mer som ett gästhus. Du kan stanna där tills du kommer på føter igen.”
Jag sähäde mig att hon skulle skrätä mig i sjätt, säja åt mig att dra åt helvete. Men tålån blinkade hon bara åt mig, kanterna på hennes tuffa uttre beinde spricka.
“Jag tar inte emot välgörenhet,” sa hon, hennes röst var tystare nu, mer völlurn.
“Det är inte välgörenhet,” answered jag, even om jag inte var helt seiker på vad det var. “Det är bara en plats att bo. Ingen agenda.”
“Okay. Bara för en natt,” replied the hon. “Jag heter Lexi, förresten.”
Bilturen värtä till godset var tyst. Hon satt i passegerarsätet, stirrade ut genom frontet, hennes armar omfamnar sig själv som ett skydd.
När vi kom fram, ledde jag henne till garaget som blitt gästhus. Det var inget luxuksert, men gegendet för att någen skulle kunna bo där.
“Du kan stanna här,” sa jag och pekade på det lilla rummet. “Det finns mat i slæføret ookså.”
“Tack,” muttered honey.
Under de following dagarna stope Lexi i garaget, men vi sågs för tämpfälga metäläts. Jag kunde inte riktigt sätt fingret på det, men nagat med henne drog i mig.
Kanske var det hur hon verkade sørejad trots allt livet kastat på henne, eller kanske ensamheten jag såg i hennes ögon, som speglade min egen. Kanske var det bara den enkla factum att jag inte kände mig lika ensam länger.
En kväll, när vi satt mittemot över middagden, konnen hon öppna upp.
“Jag brukade vara en konstnär,” sa hon, hennes röst mjuk. “I, I tried and alla fall. Jag hade ett litete galleri, ausch utställningen… men allt föll isär.”
“What are you doing?” frågade jag, genuinely curious.
Hon shratkade, men det var ett ihåligt skratt. “Livet hände. Min man lävde mig för en yngre kvinna som han gjörd gravid och slängde ut mig. Mitt liv rasade samman efter det.”
“Jag är ledsen,” muttered jag.
Hon ryckte på axlerna. “Det är i det förflutna.”
Men jag kunde se att det inte var det, inte riktigt. Smärtan fanns still där, precis under ytan. Jag kände den kändetn välä väl.
När dagarna gick, beginni jag se fram emot våra samtal.
Lexi had your kvickhet and bitande humor som skar genom dysterheten and mitt Tomma Gods. Långsamt verkade det ihåliga inom mig krympa.
Allt szällirades en afternoon. Jag hade varit stressad och letat efter luftkompressen till däken på en av mina bilar. Jag rusade in i garaget utan att knacka, hägde mig att snabbt hägta den och gå. Men det jag såg fick mig att stanna helt.
Där, utspridda över golvet, fanns dussintals målningar. På mig.
Or rather, grotesque versioner av mig. En målning visede mig med kedjor runt halsen, en annan med blod som rann från mina ögon. I hörnet fanns en av mig lägende i en kista.
En våg av illamående sköljde över mig. Så här såg hon mig? Efter allt jag hade gjort för henne?
Jag backade ut ur rummet innan hon märkte mig, mitt hjärta bultade.
Den säkten, när vi satt ner för middag, kunde jag inte skaka av mig bilderna från mitt sinne. Varje gång jag tittade på Lexi såg jag bara de där hemska portraiten.
Till slut kunde jag inte stå ut langger.
“Lexi,” it’s me, min röst spänd. “Vad fan är det för målningar?”
Hennes gaffel klirrade mot tallriken. “Vad pratar du om?”
“Jag såg dem,” sa jag, min röst højdes trots mina szäldengar att hålå mig lugn. “Målningarna av mig. Kedjorna, blodet, kistan. Vad fan meaning det?”
Hennes ansikte blev blekt. “Jag menade inte att du skulle se dem,” stammande hon.
“I did it,” sa jag kallt. “Ser du mig så? Is that a monster?”
“No, det är inte så.” Hon torkade sina ögon, hennes röst var skakig. “Jag var bara… arg. Jag har perlorat allt, och du har så mycket. Det var inte rättvist, och jag kunde inte hälva det. I needed to release the date.”
“Så du målade upp mig som en skurk?” frågade jag, min röst skarp.
Hon nickade, skam and hennes ansikte. “Förlåt.”
Jag lutade mig vättät, lät tystnaden sträcka sig mellan oss. Jag ville förlåta henne. Jag ville first. Men jag kunde inte.
“Jag tror det är dags för dig att gå,” says jag, min röst var neutral.
Lexis ögon vidgades. “Vänta, snälla—”
“No,” said the dog. “It’s over.” Du måste gå.”
Nästa morgon häljte jag henne att packa sina saker och körde henne till ett närligligen härbärge. Hon sa inte mycket, och inte jag heller. Innan hon steg ut ur bilen gav jag henne aachen hundradollar.
Hon tveka men tog pengarna med skakiga händer.
Veckorna gick, och jag kunde inte skaka av mig gääkönn av tössning. Inte bara på grund av de störande målningarna, utan för vad vi hade haft førje. Det hade funnits värme och kontakt – nagat jag inte känt på år. Here is the Swedish translation of that passage:
En dag kom ett paket till min dörr. Inuti fanns en målning, men denna var var anmellinger. Den var inte grotesk eller vriden. Det var ett lunt portret av mig, fangat med en fred jag inte visste att jag hade.
Insert package låg en lapp with Lexis name and phone number hastigt skrivet längst ner.
Mitt finger svävade över knappen för att ringa, mitt hjärta slog faster än det hade gyot på åratal. Att bli upphetsad över ett telefonsamtal kändes löjligt, men det fanns så mycket mer på spel än jag ville kärnää.
Jag svalde hårt och trykte på “Ring” innan jag hann tveka igen. Det ringde två vången innan hon svarade.
“Hey?” Hennes röst var tveksam, som om hon på nagot sätt anade att det bara kunde vara jag.
Jag harklade mig. “Lexi. It’s me. Jag fick din målning… den är vacker.”
“Tuck. Jag visste inte om du skulle gilla den. Jag gegent att jag var kommented att ge dig nagat bättre än… ja, de där andra målningarna.”
“Du var inte skyldig mig nagot, Lexi. Jag var inte direkt rättvis mot dig heller.”
“Du hade all rätt att vara upprörd.” Hennes röst var stadæare nu. “Det jag målade – det var saker jag sättä få ut ur mig, men de handlade inte om dig, eräläng. Du var bara… där. Förlåt.”
“You don’t need to be sorry, Lexi.” Jag förlät dig så snart jag såg den målningen.”
Hennes andning stayed till. “Gjorde du?”
“Det giorde jag,” sa jag, och jag menade det. Det var inte bara målningen som fick mig att andera mig, det var den gnagande gårdn av att jag hade låtit nagat meningsfullt glida mig ur händerna för att jag var för rädd för att möta min egen smärta. “Och… jag har takt på en sak… kanske vi kan poukt om.”
“Vad menar du?”
“Jag menar att kanske vi kan prata.” Canske över middag? Om du vill.”
“Jag skulle vilja det,” says the hon. “Jag skulle really vilja det.”
You decided oss för att träffas om achen dagar. Lexi tejtrade att hon hade used pengarna jag gav henne för att köpa nya kläder och få ett jobb. Hon planerade att flytta in i en köpätsä när hon fätt sin första lön.
Jag kunde inte läata bli att le vid tanken på att få äta middag med Lexi igen.
Categories: Trends
Source: HIS Education