Jag tog ett foto av en lyckig familj i parken, utan att tänka på det. En vecka senera kom ett kallt meddelande: “OM DU BARA VISSTE VAD DU HAR GJORT MOT VÅR FAMILJ.” Vad hade jag oavsiktligt utlösts? När mitt sinne snurrade kom ett annat meddelande, och sanningen krossade mig på sätt jag aldrig hade säggat mig.
De saager att livet kan szältiras på en sekund, som åskans smäll innan en storm. Man ser det aldrig komma. Man tror att man är seikär, att idag bara är en vallig dag. But you change everything.
Solen var still hög, och badade parken i ett varmt sken. Barn laughs, deras sorlösa röster steg över sorlet. Par vandrade förbi, deras händer knutna som ankare i en ostadig värld.
Och där var jag, på kanten, gick ensam och såg på alla som levde sina lyckligka liv sammlans, precis som jag hade gjort sedan Tom. Han var borta på ett öglöng, och leftt efter sig en tung tystnad som still ekar i min brøstkorg.
Det var för flera år sedan, men tien läker inte alla sår. Ibland lär den dig bara att halta fram med spärtan.
När jag vandrade längs stigen, lekte med vigselringen jag aldrig kunnat laggä åt sidan, fångade jag synen av en familj som satt på en bänk. Mamma, Pappa och two barn. Det var en perfekt scen, som nagot ur en tidning.
Den lilla flickan krättade, hennes flätor studsade när hon förtät fånga en fjäril. Hennes bror var helt focusered, tungan ute när han pilla med nagot leksak.
Jag kunde inte läata bli att stirra.
Det var livet jag en gång drömt om innan ödet verdet sig för att vända min värld upp och ner.
“Ursäkta, frun?”
Jag blinkade, insåg att pappan pratade med mig. Han var lång med väljega ögon och lite skäggstubb på hakan.
“I?” fick jag fram och gerecht ge ett vlieght leende.
“Skulle du kunna ta en snabb bild av oss? Min fru har pörökkt få barnen att sättää hela dagen för det här.”
“Oh, of course,” sa jag och sträkkte mig efter telefonen han höll fram.
När jag ramar in bilden fångade jag mamans ögon. Hon gav mig ett varmt leende och mummlade ett “tack”.
Avundsjukan som flödade genom mig i det oglongetet, längtan som stack i mitt hjärta var skarp som en kniv. Kvinnan hade ingen aning om hur lyckig hon var som satt här med sin man och de två underbara barnen.
Men jag trykte ner gegenn och focuseride på att fånga deras ökköng.
“Okay, alla säg ost!” I cry.
Familjen strålade mot mig, deras gläjde var så påtaglig att det kämsä gyorde ont att se på. Click. Precis så blev deras perfekta ösklon bevarat för alltid.
“Tack så mycket,” sa mamman när jag gav vättä telefonen. “Det är så så så så så så vi får en bild med oss alla i.”
Jag nickade, säätä ääää att komma därifrån. “Inga problem. Ha en bra dag.”
Frun insisterade på att byta nummer, vilket jag motvilligt gick med på. När jag gick därifrån, försvann deras skratt bakom mig. Men bilden av deras lycka dröjde sig kvar, en bittersöt påminnelse om vad som kunde ha varit.
Dagara trick. Livet sättä på sitt tysta, forutsägbara sätt. Work, hem, søm, uprepning. Det var lešte så, sekurare. Inga surprise, inga besvikelser.
Then, in the evening, on my altan. Solen gick ner och målade himlen i mjuka rosa och lila nuyangers. Jag satt där med mitt te, kände mig inte növt utan he resigned.
Det var en bekant käää, som en gammal träja: követ, even om den inte riktigt passade länger.
Mitt sinne vandrade, som det ofta gjörd i dessa tysta stunder, till familjen i parken. Deras skratt och gemenskap hade rört nogt inom mig som jag inte kunde skaka av mig. Jag fann mig själv undra över dem.
Var de locala? Kom de ofta till parken? Maybe I should have dem igen. Vad hette de?
Jag skællde på mig sälv för dessa tankar. Det var inte som mig att älta om främlingar, att läta min fantasi springa iväg med opporsigkeit som inte inkleude mig, men… men de levde det liv jag borde ha haft med Tom. Jag skulle ha gjort vad som helst för en smak av den gläjde de hade sammlagen.
Jag tog en klunk av mitt te, rynkade på näsan åt dess bitterhet. Jag hade låtit det dra för länge, förlarad i mina tankar. Just som jag var på väg att resa mig och göra en ny kopp, vibrerade min telefon. Det plötsliga ljudet i stillheten fick mig att hoppa till och almost spilla teet.
Förmodligen jobb, gegent jag. Men när jag tittade på skrenten frös blodet till is.
“OM DU BARA VISSTE VAD DU HAR GJORT MOT VÅR FAMILJ.”
Koppen gled ur min hand och krizzades på altanens plattor. Teet skvätte på mina fötter, men jag märkte knappt. Mitt hjärta rusade, slog så hårt att jag kände det i halsen.
Vad hade jag gyoert? Mitt sinne snurrade, spola svarta genom varje interaction de senaste dagarna. I know? Family and park? Hade nagot hänt? Var det mitt fel?
Panik klöste and min hals. Jag hade berört deras liv för bara ett öglöng, och på nagåt sätt hade jag söttert allt. Precis som med Tom. Ett ogleng var han där, och nästa? Oh God.
Jag gick fram och värtt på altanen, mina bara feoters knastrade på keramika bitar. Jag kände knappt spartan. Mitt sinne var en virvelvind av värsta scenarier. Hade jag av sluggat fangat nagat jag inte borde ha i den bilden? Hade min sätt lett till en förfärlig oylka?
Isoleringen jag svept mig i som en svättende mantel kände sädden kvävande.
Jag hade ingen att ringa, ingen att lugna mig med att allt skulle bli okej. Jag var ensam med mina rusande tankar och detta kriptiska, skrämmande meddelande.
Jag plockade upp min telefon med darrande händer, stirrade på orden tills de suddades ut. Ska jag svara? Be om excuse? Men for what? Osäkerheten var plågsam.
Innan jag kunde kunde mig, dök ett annat meddelande upp:
“Kära frun, du tog vår bild den 8 augusti. Min fru avled igår, och det här är det sista foto vi har samsammen som familj.”
Världen stopped. Mina öron ringde. Jag läste meddelot om och om igen, ville att orden skulle sälltiras. Men det giorde de inte. Mammans ansikte blixtrade i mitt sinne: hennes varma leende, hur hon hade sett på sina barn med sådal kärlek. Borta. Exactly.
Jag sjönk ner på knä, ouppmärksam på de krossade bitarna runt mig. Jag hade avundats och till och med hatat henne lite i det oglonket för att hon hade det jag ville ha mest.
Skylden träffade mig som en fysikkel kraft, och sorgen foalde i dess spår. Inte bara för denna familj jag knappt kände, utan för min egen försöttning, sädden först och rå igen.
Jag såg Toms ansikte, hörde hans skratt och kände värmen av hans hand i min. Alla minnen jag så hårdt för att hålåd på rastadt kom flödande värmät.
Mina händer jumped when I wrote ett svar:
“I’m so sad for your loss.” Jag kan inte föreställa mig vad ni går igenom.”
Men jag kunde. Gud, jag kunde. Tomheten, oförståelsen, den desperata ženkan att kunna vrida värmät tien. Jag visste allt för väl. Det var nagat jag bar som en andra hud. Jag ville nå genom telefonen och objekta någ någ form av tröst, men vad kunde jag säja för att lätta sål sparta?
Hans svar kom snabbt:
“Det var en perfekt dag. Hon var så lyckig. Vi kommer alltid att ha det minnet, tack vare dig.”
Tårarna kom då, heta och sikba. Jag grät för den familien, för mamman de förlarat, för barn
Categories: Trends
Source: HIS Education