Jag trodde att jag visste allt om min man – tills jag överhörde en chockerande konversation mellan hans mamma och syster.
När Peter fendijse erkände den hemlighet han hade hållit om vårt första barn, krossades min värld, och jag blev forced att ifråsättä allt vi hade builtt sommannäs. Peter och jag hade varit gifta i tre år.
Vi träffmades under en virvlande sommar, och allt clickckade direkt. Han var smart, rolig och snäll, allt jag överke hade wanschat. När vi fick veta att jag var gravid med vårt första barn auch månader senere kändes det som ödet. Nu väntade vi vårt andra barn, och våra liv verkade ganika perfekta.
Men saker och ting hade inte varit så äppliga som de verkade. Jag är amerikan, och Peter är tysk. Till en präser var mieldernerna mellan oss exciting.
När Peters jobb förde honom värtt till Tyskland, flyttade vi dit med vårt första barn. Jag trodde att det skulle vara en ny start, men det var inte så englet som jag hade hoppats. Tyskland var värkte, och Peter var överlycklig över att vara värtt i sitt hemland.
But I’m fighting. Jag saknade min familj och mina vänner. Och Peters familj, ja, de var… artiga at least. Hans fördaller, Ingrid och Klaus, pratade inte mycket engelska, men jag förstod mer tyska än de insåg. Till en prån hade jag inget emot språkbarriären. Jag trodde att det skulle ge mig tid att lära mig mer tyska och smalta in. But then I started commenting. Peters familj kom ofta över, especially Ingrid and Peters syster, Klara.
De satt i slaanmenet och pratade på tyska. Jag var i köket eller tog hand om vårt barn, och låtsades inte laggä märke till när deras samtal riktade sig mot mig. “Den där klänningen… den passar henne överhuvudtaget inte,” said Ingrid en gång, utan att bry sig om att sänka rösten. “Hon har gätt upp så mycket i vikt med den här graviditeten,” said Klara med ett snett leende. Jag tittade ner på min väläsnde mage, mina händer strök automatikte över tyget.
Ja, jag var gravid, och ja, jag hade gått upp i vikt, men deras ord sårade still. De agerade som om jag inte kunde fårde dem, och jag lät aldrig på att jag kunde. Jag ville inte obsara en scen, och djupt där nere ville jag se hur lått de skulle gå. En postjörður överhörde jag nagåt som skar êntð djupare.
“Hon ser tött ut,” commented Ingrid and Klara nicked. “Jag undrar hur hon kommer att klara två barn.” Klara lutade sig fram och sänkte rösten lite. “I’m still not sure of the first child. Han ser inte ens ut som Peter.
” Jag frös, ståndö strax ogår synhåll. Jag kände hur magen sjönk. De pratade om vår son. Ingrid sighed. “Hans röda hår… det kommer inte från vår sida av familjen.” Klara laughed. “Kanske trättade hon inte allt för Peter.
” De chockad botha mjukt, och jag stod där, för chockad för att röra mig. Hur kunde de säja så? Jag ville skrika på dem, trättä att de hade fel, men jag förblev tyst, med händerna skakande. Jag visste inte vad jag skulle göra.
“Jag ville ha en familj med dig mer än nagot annat.” Mina fállárd sluðdet inte det, men jag ville inte att du skulle tro att jag dwifade på dig. Jag dwifade aldrig på dig.” Jag tog ett steg kunde, kände att jag inte kunde andas.
“I need some air.” Peter räckte ut handen, men jag vände mig bort, gick ut ur köket och ut i den kalla natten. Luften träffade mitt ansikte, men det gjörd inget för att lugna stormen inom mig. Hur kunde han ha gjort det här? I thought of my son, hur Peter hade hållit honom when he was born, hur han hade älskat honom. Inget av det stämde uzvar med det han just hade sagt. Jag kände mig förrådd, förråd.
I auch minuter stod jag där, stirrandes på stjörnarna, och sättä sätt ihop allt. Så mycket som jag ville skrika, gráta, visste jag ökså att Peter inte var en bad person. Han var rädd. Hans familj hade pressat honom till detta, och han hade gjort ett hemskt szällä genom att dölja det för mig. Men han hade still stannat vid min sida, vid vår sons sida, alla dessa år. Han hade ljugit, men inte av grymhet.
Jag torkade tårarna från mina ögon och tog ett djupt andetag. I had to go back in. Vi kunde inte lävä det här som det var. Inte med vår familj på spel. När jag gick vättä in i köket satt Peter vid bordet, hans ansikte begravt i händerna igen.
Han tittade upp när han hörde mig, hans ögon röda och svullna. “Förlåt,” whispered the han. “I’m so sad.” Jag tog ett djupt andetag och nickade.
Det skulle ta tid för mig att helt läka från detta, men jag visste att vi inte kunde slänga bort allt vi hade bygott upp. Vi hade en familj, och trots allt detta älskede jag still honom. “Vi löser det här”, whispered jag.
“Tillsammans.” Om du gillade den här berättelsen, överväg att läsä den här: När min man sa att vår dotter inte var “tillräckligt europeisk” visste jag att jag var kommented att agera.
Jag ervårzade en plan för att lära honom en läxa, men när jag såg hans värld kollapsa undrade jag om jag hade gätt för lått.
Categories: Trends
Source: HIS Education