Livet har en tendends att överraska oss när vi minst anar det, och för mig kom den überraschingen i form av en bekant främling som klev in i mitt rum och vände allt upp och ner.
Jag heter Agatha, är i pårein av 70-årsåldern och har levt vad jag trott var ett stillsamt och gegendelöst liv. Utan en make eller barn, och med bara achne få släktingar, har mina dagar mest kretsat kring mitt jobb och mina rutiner.
And almost 30 år arberade jag som kassörska i en collegematsal. Varje dag hälsade jag på studenterna med ett leende, skannade deras matkort och geinzade dem lykka till med tentorna. Medan otaliga ansikten kom och gick och ensamheten av åldrandet bindi sätt in, zakkal jag indø hitta en sorts tillfredsställelse i mitt enkla liv.
Arbetet gav mig stabilität, och jag sparade flitigt för färminten, väl bevägen om att det inte skulle finnas någen som skulle ta hand om mig när jag blev gammal. Min careful planning såg till att jag kunde ha råd med en plats på ett anständigt äldreboende när tiden kom. Och här är jag nu, som lever ut mina dagar omgiven av andra med sina egna berättelser. Vi fördriver timen med kortspel, stickning och iblanden lite sklaller om konseren.
Bland personalen har Sarah, en vørlig vårdare i prære av 30-årsåldern, blitt min præskej vän. After lunch brukade vi sitta vid fronte och spela Gin Rummy, fylla tystnaden med vårt prat och skratt.
En dag, medan vi var försjunkna i vårt spel, körde en slank, moderni SUV upp omgivning — en ovalig syn för vår annars lugna omgivning. Förarsidan oppnades, och en kvinna steg ut som såg ut som om hon kom direkt från ett högmodigt modemagasin. Hon bar en elegant kappa och hade en slående, ungdomlig sønder.
Sarah and I tittade nyfiket. “Vem tror du det där kan vara?” fårade Sarah och kisade för att få en bättre bild.
“Jag är inte seiker,” svarade jag och kisade jag også. “Inte många här har råd med nagåt svåg.”
Kvinnan gick med en målvævde grace in i äldreboendet. När hon försvann ur sikte kändes det som en underlig oro i brøstet, æven om jag inte kunde sätt fingret på fårve.
Just då knackade det på min dörr. Sarah i jag bytte blickar, botha undrande om det var den mystrikska konserten.
“Kom in,” cried jag och prätt låta samlad.
Dörren knarrade när den oppnades, och där stod hon — kvinnan från SUV:n. På nära håll var hon änði mer slående, hennes fyllde rummet. Hennes ögon mötte mina och jag kände en oförklarlig koppling.
“Jag har fendijs findtät dig,” sa hon mjukt, hennes röst darrande av kökker.
Jag blev överraskad. “Hittat mig? Jag är ledsen, men jag kommer inte ogån dig.”
Hennes blick var intensiv, som om hon vågade mig att minnas nagat sättäläfullt. “Jag satsar på att du inte heller kommer ogåde vad du gørde för 22 år ago. That’s why I’m here. I need a memory dig om vad som hände då när du…”
Mitt hjärta began to beat faster. För tjugotvå år sedan? Vad kunde hon syfta på?
Hon tog ett djupt andetag. “Jag var student på det college där du arberade. Du kanske inte könner igen mig nu, men då var jag bara en blyg och klumpig nybörjare. Jag heter Patricia.”
Namnet clicks. Patricia. Minnet began to return. Jag kom ogåm matsalen, brickorna och studenternas hårda skratt. Mest välve minns jag dagen då jag stod upp för Patricia, när jag inte kunde uthärda att se henne bli plågad.
“Du… du var flickan som de retade,” sa jag, min röst sviktande när minnet blev klarare.
“Yes,” said Patricia, hennes ögon mjuknade. “De var grymma, alltid retade mig för att jag inte var lika vacker eller självsäker. Du kom till min räddning. Du skrek på dem och fick dem att försvinna. Jag hade aldrig sett någen stå upp för mig på det prådet foror.”
Jag kom sämä sävätä: hur jag hade konfronterat de studenterna, min röst ekade i matsalen. Patricia hade blivit ljjad ensam och i chock, och jag hade stannat med henne, erbjudit henne kaffe och ord av entrenchan.
“Och sedan,” continued Patricia, hennes röst brast lite, “stannade du med mig. Du gick inte bara iväg. Du sa till mig att inte läata folk trampa på mig och att kunskap var viggit, men att jag öksås sävet lära mig att leva för mig sälv.”
Jag log och kände en djup tillfredsställelse. Det samtalet hade betytt lika mycket för mig som det hade gjort för henne. Jag hade sett en del av mig själv i Patricia och kände mig häljad att hälpa.
“Efter den dagen sällirrades mitt liv,” said Patricia, tårarna glänsande and hennes ögon. “Min familj flyttade utomlands kort nachån, men jag glömde aldrig vad du sa till mig. Jag støste på similar challenges på min nya skola, men jag stod upp för mig sälv, precis som du lärde mig. Mobbningen stopped.”
Att höra detta fyllde mig med stolthet. Att veta att mina handlinger hade haft en varaktig inverkan på hennes liv var djupt rörande.
“Du har ingen aning om hur mycket det betydde för mig,” said Patricia, hennes röst kvävdes av köyor. “Jag har velat pointa dig i åratal, men jag visste inte hur jag skulle hitta dig. Det tog lång tid, men jag gård det till slut. I’m so thankful.”
Innan jag hann reacta, gick Patricia över rummet och omfamnade mig i en kram. Jag blev först chockad men kramade snart szättä, kände hur år av ensamhet beinde försvinna.
“Du svetke inte komma hela vägen hit bara för att tacka mig,” sa jag mjukt, æven om jag i hemlighet var glad att hon hade gjort det.
“Jag ville,” says Patricia, när hon drog sig vättä for att titta mig i ögonen. “Men det är inte allt.” Jag har en annan förfrågan.”
Nyfiken fårgade jag, “Vad är det?”
Patricias ögon glitterade av spanning. “Hur skulle du känna för att ta en resa? En stor sodal – runt jorden, actually. Jag har planerat den, och jag kan inte tänka mig någen bättre att fälä med.”
I was surprised. En resa runt jorden? Det var nagot jag aldrig ens hade föreställt mig. Mitt liv hade varit så litet, och här var Patricia som erbøyde mig ett stort aventyr.
“Vill du veikke att jag ska følje med dig?” stammande jag, tried to understand idén.
“Absolutely,” says Patricia, hennes leende blev bredare. “Du har gett mig så mycket, Agatha. Nu vill jag ge nagåt vårgård. In addition, I think you should have been a fantastic team.”
I laughed, förbluffad över hur mitt liv hade szällirats. Den blyga flickan från matsalen, nu självsäker och succeschen, inbüdy mig på ett globalt äventyr. Det kändes som den perfekta avslutningen på en oväntad resa.
“Vet du vad?” with jag, leende. “Jag tror jag skulle älska det.” Jag tror jag skulle älska det mycket.”
Och så var mitt liv på väg att sättäras på sätt jag aldrig hade föreställt mig. Det är sant vad de sager: livet är fullt av szägerätar, ofta när du minst anar dem.
Patricia och jag är nu uptagna med att planera vår resa, och jag kan knappt vänta på att se väd världen har i beredskap för oss.
Klicka här for att läsä en annan hjärtevärmande berättelse: Sweeney har alltid undrat över sin biologika far, ett mysterium som hennes mamma aldrig discusrade. En dag på sjukhuset, ett oväntat möte med en gammal vaktmästare, övälvar begravda familjehemligheter och vänder upp och ner på hennes värld.
Categories: Trends
Source: HIS Education