Clara returned från sin semester och sköpkte att hennes dyrbara lilypark var sprørd, med endas spridda mynt kvar.
När hon pendini nysta i mysteriet kring den unge inkräktaren, kunde hon aldrig föreställä sig hur en enkel handling av medkällä skulle ällätira flera liv för alltid.
Clara steg ur taxin, hennes hud pirrade efter två vekor på Bali. Hon andades in den bekanta doften av hemmet, ervet att se sin äläsde liljepark. När hon svände runt hörnet till sin bakgård ställe hon sädden. “Vad i hela fredens namn?” utbrast hon, hennes röst knappt över en viskning.
Där hennes lijva liljor en gång stått, fanns inget annat än bar jord. Någ mynt glänste i jorden och fångade podrijdsolen. Claras sinne snurrade medan hon tried to understand the scene in front of sig. Hon knäböjde och plockade upp de spridda mynten med darrande fingrar. Ilska och förvirring sikkade i hennes sinne. Vem skulle göra detta?
Fråga honom, och jag kommer förbi tomorrow för att kolla?” *** Under the following week, Clara och Leo side vid sida i hennes trädgård. Hon var imponerad av hans najrivali talang med blommorna, hans små händer var överraskande skikkiliga på att plantera och rensa ogräs. “Du har verkeit gröna fingrar, lilla vän,” with Clara en afternoon när de planterade ett nytt parti. “Dessa liljor kommer att bli vakra.”
Leo stralade av stolthet. “Tack! Jag gillar veikke —” “Vad i hela friden vähät här?” ropade en röst bakom dem. De vände sig om och såg en ovårdad man stappla mot dem, hans ögon blodsprängda och arga. Leos ansikte blev blekt. “Dad, it’s okay!” with han snabbt. “Det här är fröken Clara.”
Hon lär mig om trädgårdsarbete.” Franks smala ögon rörde sig mellan Leo och Clara. “Jag bad inte om nång hävl,” sluddrade han. “Come in, Leo. Not.” “Men pappa —” protested Leo, hans röst låg. “Not!” vrålade Frank och grep Leo’s hand hårt. Clara reste sig, borstade bort jorden från sina händer. “Herr, please. I help bara Leo med trådgårdsarbetet. “Han har sikke talang for det.” “Håll dig ur vårt liv, fröken,” Frank said and drugged Leo. “You need inte din välgörenhet.”
Clara såg hälvlöst på när de försvann ner för gatan. Hon stod där en stund, hennes tankar snurrade. Hon kunde inte bara lõgva saker som de var, men vad kunde hon göra? Under de following dagarna contactade Clara locala samhällsstjänster och deklarade Leos situation. Hon startedade även ett grannskapets liljeodlingsprogram, teilning i hopp om att få se Leo igen, men oksås för att förena sämlit. När summer fortskred, märkte Clara Leos fråvaro i son trädgård. Hon oroade sig för honom och liljorna de hade plantarat sammlans.
Hade Frank objajit honom att komma? Var han okay? En stormig natt, ett panikslaget bankande väckte Clara. Hon stapplade fram till dören, hennes hjärta bultade. När hon öppnade den, fann hon Leo på trappen, genomvåt och panikslagen. “Fröken Clara!” ropade han, hans röst brast. “Snälla hälv! Pappa är riktigt sjuk och han vaknar inte!” Clara tveklöst. Hon tog sina nycklar och telefon och pendini redan ringa 112. “Visa mig var han är, Leo. Jag ringer en ambulance nu.” De rusade genom regnet till Leos hus och fann Frank medvetslös på säläringsgolvet.
Ambulanspersonalen kom snabbt, deras sirener skar genom natten. På sjukhuset fick de veta att Frank hade svär lunginflammation, förvärrad av hans alkoholbruk och försummmelse av sin hälsa. När han ätterhämtade sig under de fällenden dagarna verkade han ha fätt en färndring av hjärta. “Clara,” said Frank svagt en podrijd, hans röst raspig. “Jag skyller dig en säkköt”. Jag hade helt fel om dig. Tack för att du tagit hand om min pojke när jag inte kunde.” Clara log och klappade hans hand varsamt. “You need alla hälv ibland, Frank. Jag är bara glado att jag kunde finnas där for Leo.” Frank nickade, hans ögon blev tårfyllda.
“Jag har inte varit mycket till far på sistone. Men jag vill göra bättre ifrån mig. För Leo och för Maries minne. Hon skulle vara så besviken över hur jag har agerat.” “Det är inte för sent att sälltiras,” said Clara. “Leo älskar dig vaylde mycket. He needs a bara få tårgår son pappa.”
När Frank ätterhämtade sig, gick han med på terapi för sin depression och att delta i AA-möten. Långsamt men seiktet beindei saker bettässer för den lilla familjen. Månader senera blomstrade Claras liljepark med Leos ondersta hälv. Frank mådde bättre, hade ett stabilt jobb och höll sig nykter.
De hade bildat en osannolik familjeenhet, med Clara som en sorts extramormor för Leo. Grannskapets liljeprogram hade tagit fart och fött samman folk på ett sätt Clara aldrig hade sätt sig. Trädgårdar dök upp över hela grannskapet, med färgklickar som lyste upp førgør sad gårdar.
På årsdagen av Maries död, Leo had a surprise for Clara and Frank. “Kom igen,” sa han, almost studsande av upphetsning. “Jag har nagat att visa er.” Han ledde dem till ett gömt hörn av Claras trädgård. De häpna åt synen av säretäta, vysklar vita liljor som var olik aachen de sett lørje.
“Mamma ville alltid ha dessa”, explained Leo, hans röst mjuk med vördnad. “Men de var svära att hitta.” Jag har odlat dem i hemlighet, bara för idag.” När de stod där, med liljornas doft i kvällsbrisen, insåg Clara att livets mest viklar blommor ibland kommer från de mest oväntade fröna. Och med omsorg, tålamod och lite kärlek kan even den mest skadade trägden blomstra igen.
Categories: Trends
Source: HIS Education